Det som ändå är viktigast i allt det här, är hur hon mår, och hon mår bra. Hon trivs, har så smått lärt känna sina nya klasskamrater och är kanske rentav på väg att få nya vänner...
Gott så.
För övrigt har ju hösten gjort entré redan i augusti, då regnskurarna har avlöst varandra, och temperaturen fallit påtagligt. De som högljutt beklagade sig över hettan och solens obarmhärtiga stekande har plötsligt blivit väder-kränkta av den ymniga vätan och kylan. Aldrig nöjda...
Nu fylls tidningarna av det stundande valet, blandat med kom-igång tips och diverse dieter och tränings-pepp. Nu ska vi bli sunda och goda människor efter sommarens dekadens. Min kollega smög just förbi med en kaffekopp och ett fat med en liten tårtbit på. Skamset suckade hon att hon hade för avsikt att synda...
Vaddå synda? Man ska väl för tusan njuta av en tårtbit?
Jag är inte ett dugg bättre... Jag dricker mina diet-shaker till lunch, går långpromenader, slimmar portionerna och känner mig oerhört förgrymmad över att jag inte minskar i omfång snabbt nog. Här är det inte tal om att njuta. Det är så gränslöst tråkigt, men det är så mitt liv ser ut. Jag vet att jag äter mer än jag förbränner. Givetvis. Annars hade jag ju smalnat av. Det finns inga genvägar. Antingen äter jag mindre eller också rör jag på mig mer. Helst båda i kombination. Men varför är det så förbaskat tråkigt? Varför är allt som är riktigt gott onyttigt? Varför blir jag inte mätt när kroppen inte behöver mer? Det är den här korkade hjärnan som sätter käppar i hjulet. Jag får nog stänga av den en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar