Blötdjur

I helgen var hela familjen på landet.

Det är bara fem minuters promenad till havet, men förra året när vi var på stranden ville Ebba absolut inte gå nära vattnet. Hon satt i sin vagn och vände demonstrativt bort huvudet från det stora blöta, och struntade högaktningsfullt i alla förslag om att åtminstone bada fötterna.

I år var det annorlunda. Hennes sysslingar skuttade tjutande i vågorna och när hon såg det ville hon gärna gå i. Först lite försiktigt plaskande och sedan, blev det bad på riktigt!

Jag tog henne i handen och tillsammans vadade vi ut. Hon pep förtjust när vågorna slog in över knäna och sedan resten av kroppen, och sedan ville hon inte gå upp. Efter ett tag, började hon anta en lätt blå färg på läpparna men hon nekade ihärdigt till att hon frös. När ungen började hacka tänder insisterade jag på att vi skulle gå upp, men hon ville fortfarande inte. Till sist började jag själv bli lite nedkyld och undrade om vi inte kunde gå upp för min skull. Hon tittade på mig, log och sa:

- Du får stå ut.

Men mostern stod inte ut. Hon tog ungen på ryggen och galopperade in mot stranden och det var lyckligtvis nästan lika roligt som att bada.

Resa bokad!

I slutet av augusti åker jag till Almirida Bay på Kreta tillsammans med några vänner. Det känns kul att ha något att se fram emot, och Kreta har jag inte varit på sedan 1996...

Då var jag där med mamma, pappa och mormor. Vi bodde i Chania, en söt liten hamnstad med vitkalkade hus, små slingrande gränder och mysiga tavernor.

Mina kära föräldrar är vana resenärer, men när de är ute och reser så är det sightseeing som gäller. Aktiviteter i det oändliga... Man ska uppleva och se så mycket som möjligt på den ynka stackars veckan man är där... Sola och bada är för dem helt ointressant.

Detta hetsiga sätt att semestra passar inte mig så bra. Jag vill ha båda delar. Kanske hyra en bil, köra runt själv och upptäcka nya platser, eller följa med på en, möjligen två guidade turer. Sedan är jag nöjd. Resten av tiden vill jag slappa vid poolen eller på stranden. Jag vill dricka paraplydrinkar, äta glass och läsa böcker, bada, ligga och tänka på ingenting, ja; bara vara.

Vara spontan, fågelfri och leva i nuet. Det är semester för mig!

Omvänd Midas hand

Jag är inne i ett synnerligen dåligt flow just nu... Allt jag rör vid tycks rasa...

För en vecka sedan havererade min dator och vägrade plötsligt att öppna några program. Ett återkommande felmeddelande påstod att DLL-filen var en felaktig minnesavbildning... (Nä, jag vet heller inte vad det betyder, men efter vad jag förstår, har något viktigt som bör fungera kraschat)

Sedan dess har jag försökt leta information om vad det är för fel, och hur man åtgärdar det utan att behöva rensa hela hårddisken vid en ominstallation. Sjävklart har jag inte gjort några backup-kopior på foton, musik etc. Många gånger har jag tänkt tanken att jag nog borde, men därifrån till att köpa en extern hårddisk och dra över allt... Ja ni förstår...

Tänk så mycket man borde, och hur ledsen man kan bli när man inser följderna av att man aldrig gjorde...

Nåväl, att datorn klappade ihop fick mig att känna mig socialt avstängd. Jag förstod inte hur stor del av mitt liv jag tillbringar vid min laptop. All kommunikation och information som jag tidigare åtnjutit som en självklarhet i vardagen, försvann som i ett trollslag. (Eller snarare ett slag i magen...) Jag blev nedstämd, och kände mig ensammast i hela världen.

Samtidigt reflekterade jag över vad som skulle hända om även telefonen dog; min enda livlina ut till yttervärlden...

Jag borde ha varit med vaksam på vad jag tänkte, och hur jag sedan agerade.

Igår var det utgång på schemat och efter fixande och trixande blev det lite bråttom till bussen. In i badrummet en sista gång för att sätta fast ett par extra klämmor i håret och vips, så hade jag sopat ner telefonen, som låg på kanten av handfatet, rakt ner i toaletten...

(Ja det var spolat men det hjälper inte upp historien...)

Jag stirrade ner i stum fasa och förstod först inte vad det var som låg där nere. En millisekund senare kastade jag mig ner och försökte hysteriskt fiska upp telefonen. Det kändes som en evighet innan jag fick tag på den och kunde torka av den hjälpligt...

Alla ni som har givit era telefoner ett bad vet hur dåligt den brukar reagera på det... Min var inget undantag... I början såg allt OK ut, men en kort stund senare började skärmen flimra hysteriskt och jag kunde konstatera att jag hade fått mig ett mobilt stroboskop... Jag försökte starta om den men inget fungerade. Lampor som inte ska lysa lös, tangenter som ska vara låsta var klickbara, koder som knappades in blev till andra koder... Kort sagt; några försök senare var luren stendöd. Fuktig och stendöd!

Då ville jag nästan bryta ihop och skrika, men det hade jag inte tid med för bussen skulle inte vänta...

Jag bestämde mig för att strunta i det jag ändå inte skulle kunna påverka just där och då, och drog som planerat ut på stan.

Man skulle kunna tycka att jag drabbats nog, men ödet hade något helt annat i bakfickan... Efter en härlig helkväll några timmar senare, var det dags att ta en taxi hem. När bilen stannade nere på gatan utanför min port, började jag leta igenom fickorna efter mitt etui med kort och pengar. Det var borta...

Nu ville jag börja grina... Jag hade fått nog... Fanns det då ingen rättvisa här i världen? Jag bad taxichauffören att vända tillbaka till stället vi lämnat för att se om jag tappat det där inne. Det blev en färd med ont i magen och bakis-ångest. Väl utanför kastade jag mig ur bilen och in genom entrén. Sprang fram till soffan där vi suttit och bad de stackars kvarvarande gästerna att vänligen lyfta på sina rumpor så att jag kunde leta. Och där...! I ena hörnet mellan soffkuddarna; där var det!

Lyckan var total och jag kramade den lilla svarta rektangeln hårt i handen när jag glatt skuttade ut igen. Vid det laget hade jag fullständigt glömt bort min sura telefon i den totala glädjen över att ha kvar bankkort, körkort och trehundra kronor i sedlar... Nöjt strosade jag uppför Linnégatan och hoppade på en buss som så lägligt stannade nära hemmet.

Det var gryning. Solen steg, och de kyliga morgondimmorna vek undan. Fåglarna flöjtade och sjöng i den milda, tysta sommarmorgonen.

Och telefonen...? Den lever... Knappt. Efter att ha blivit behandlad av hårtork och upprepat milt våld. Och datorn? Har jag lånat en så länge, i väntan på att min ska bli fixad. Så är det ju. Allt löser sig så småningom.

Men nu får det räcka med tråkigheter tycker jag! Nu vill jag bara ha roliga saker i mitt liv, är det för mycket begärt månntro?

Angenäma problem

Igår skulle det bli thaimat och film hemma hos en kompis. Jag planerade lite dåligt och hamnade i tidsnöd under förberedelserna. Alldeles för sent hoppade jag in i duschen, sprang ut från badrummet halvtorr några minuter senare och rafsade åt mig de kläder jag hittade överst i garderoben. Det råkade vara ett par gamla favoriter; löst sittande svarta byxor med benfickor som är urtvättade men grymt sköna. Jag drog en t-shirt över huvudet, plockade åt mig kort, nycklar och telefon, drog på skorna i rasande tempo, varpå jag rann nedför trapporna och ut i regnet.
Först då upptäckte jag att min framgångsrika deffning haft en annan oförutsedd effekt.
Jag höll på att tappa byxorna...! Plötsligt var höfterna inte tillräckligt breda för att bära upp dem och jag fick springa till bilen i ösregnet med ett stadigt tag i byxlinningen för att de inte skulle kasa ner och lägga sig runt knäna. Måste sett hysteriskt roligt ut...!

Tiden flyger

Hjälp vad tiden går fort när man har mycket att göra. De senaste veckorna har bara flugit iväg och jag har ibland svårt att hänga med. Jag går till jobbet på måndag och vips så är det fredag och en härlig helg stundar!
Missförstå mig rätt, jag gillar när det händer lite, men ibland önskar jag att jag kunde få dra ut på den här ljuva försommaren, och verkligen få njuta lite extra. Framför allt sådana helger som den här. Grillning med goda vänner, middag med familjen och många mil på vägarna med Kermit. Jag är på resande fot en hel del i jobbet, och ibland känns det som att jag bara är hemma och sover. Kylskåpet är tommare än vanligt och det är ingen idé att handla ens till helgen. Mjölk har inte funnits på länge, och det är lite annorlunda att dricka sitt morgonkaffe svart, men det gör jag så gärna mot att få inta det på balkongen, omgiven av blommor och fågelsång. Och rätt som det är, så är det måndag igen.