Alla vill ha semester på sommaren, även barnmorskor, men då tycks alla föräldrar ha planerat in barnafödande (i den mån man kan planera barn) Effekten blir underbemannade enheter, stress och även en ökad risk för både barn och mammor.
Belastningen på förlossningsavdelningarna har ökat markant de senaste åren av olika anledningar och det var något jag märkte bara på de två år det skilde mellan mina barn. Första gången, i juli 2012, var allt lugnt och fint, jag blev väl omhändertagen och även om lilla E hade bråttom ut så gick allt bra. Jag hade tampats med ett högt blodtryck under hela graviditeten och det ville heller inte gå ner efter förlossningen. Därför fick vi ligga kvar i över en vecka på enskilt rum. Vi kände oss trygga och sedda.
Ett år och nio månader senare, i april 2014, var det dags för lilla S att komma till världen. I ett rasande tempo inleddes värkarbetet och när vi ringde förlossningscoachen för att bli hänvisade till lämpligt sjukhus var det kö och jag kom aldrig fram. När vi sladdade in framför Mölndals sjukhus hörde jag fortfarande den inspelade rösten i luren; - Du har plats ett i kön, det blir snart din tur. Men det hann aldrig bli min tur. När jag dubbelvikt ringde på klockan till avdelningen öppnade en stressad barnmorska och meddelade att det var fullt och att jag borde ha ringt förlossningscoachen.
Där havererade jag och knästående undrade jag om vi skulle åka vidare någon annanstans. Efter en snabb undersökning bestämde de sig för att köra ut en annan blivande mamma ur ett rum och lade henne i korridoren medan de körde in mig som redan var öppen några centimeter. Tjugo minuter senare var hon född. I en säng på ett sjukhus, men hade vi bott i Norrland hade det troligtvis blivit i en bil...
