Trist att ha tråkigt

Kommer ni ihåg hur det var att vara barn? Jag minns det tämligen väl. (Troligtvis därför att det inte var så länge sedan jag var barn, eller...? Nähä, inte det!)

I vilket fall som helst, så minns jag speciellt hur det var när fantasin tillfälligt tröt och man inte för sitt liv kunde komma på något att göra. Hur frustrerande det var att vara helt sysslolös och grinig. Och det medförde såklart ett ganska intensivt tjatande på den ömma modern:

- Mamma jag har trååååkigt!!

Inte blev det festligare för det, mer en lätt irriterad stämning och tunga suckar med ett gott råd från hjärtat:

- Du får väl hitta på något!

Kära nån så dumt sagt... Om jag hade haft inspiration så hade jag ju givetvis för länge sedan sysselsatt mig själv, och inte behövt hjälp från övriga familjen.

Nu var jag inte så ihärdig i mitt tjatande för min mor kom ofta med tämligen ointressanta och rentav skamliga förslag, som att jag skulle städa mitt rum eller på annat sätt bidra till hemmets skötsel och det var ju inte tråkiga eller jobbiga saker jag ville ha att göra.

En dag kom jag på den briljanta idén att tillverka en idébox. Helt enkelt en plåtburk, en gammal kakburk tror jag att det var, som jag sedan fyllde med små lappar. På lapparna skrev jag allt jag kunde komma på. Cykla, ringa en kompis, leka affär, rita, skriva en berättelse, plocka blommor, pyssla, rasta kaninen, rota i syrrans rum osv. Mycket påhittigt!

När jag blev uttråkad och rastlös tog jag således fram min burk och drog en lapp. Ett utmärkt sätt att fördriva tiden för ett barn.

Idag är det sämre beställt. Vi är så bortskämda med upplevelser, känslor, syn- och hörselintryck och annan stimuli och när det blir tomt uppstår en frustration som är svår att matta.

Där är jag nu... Jag har trååååkigt!!!

Jag vill ha en boost, ett lyft, en kick. Förnyelse och må-bra-känsla. Allt för att förtränga att det är höst och det enda roliga man har att se fram emot, är jul om sisådär tre månader...

Skinnbrist i skohyllan

De senaste åren har det öppnat upp en hel del skokedjor runt om i stan. De är stora, syns ofta i diverse reklamsammanhang och deras koncept går ut på att sälja billiga skor.

Att tillverka skor i skinn är dyrt, att göra dem i konstläder eller syntet måste vara tok-billigt. Hur kan man annars sälja ett par vinterstövlar på 199 kr?

Men frågan är hur varma och sköna de där stövlarna är när kvicksilvret kryper ner under nollan.

Min teori är: Inte det minsta varma!

Jag har, som mina läsare vet, under åren utvecklat en mild sko-fetischism vilket genererat ett ganska ansenligt antal skor i min klädkammare. Som jag tidigare påpekat köper jag sällan riktigt dyra skor, men billiga pjucks hittar desto oftare hem till mig. Men ingen regel utan undantag och när det gäller stövlar är jag noga med att det ska vara skinn. Riktigt äkta skinn. Mina klassiska svarta stövlar med höga skaft och låg klack har hängt med i många år nu. Jag har klackat om dem ett flertal gånger och även bytt dragkedja på dem. Allt för att förlänga deras existens. Tyvärr har de ändå en begränsad livslängd och redan i vintras sjöng de på sista versen...

Jag är väl medveten om att man måste vara ute i extrem god tid för slika inköp och därför begav jag mig ut samma dag lönen landat på kontot för att inhandla ett par nya. Jag hade såklart redan recognoserat och konstaterat att det där med skinn inte längre är självklart i skobutikerna. Ett flertal av dem hade ett litet undanskymt hörn för skinnstövlar och boots och resten av hyllorna dignade av billiga skitskor (Ursäkta uttrycket)

Till sist landade jag på Jerns, en butik där konstgjort är sällsynt och priserna därmed ganska höga. Där fann jag dem.. Ett par svarta klassiska stövlar i skinn med tre spännen på skaftet av ett märke som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle köpa. Håll i er; ett par Ecco!

För mig har Ecco alltid varit fula nörd-skor för människor med fel på fötterna, men nu har de verkligen hottat upp sig och insett att bekväm kvalitet inte behöver vara skitfult. Gilla!

Löning!

Visst är det ljuvligt när dagen D infinner sig? När det rasslar till på det ökentorra kontot och slantarna rullar in? Härliga tider!

Magnus Ugglas gamla dänga "Kung i Baren" är faktiskt inte så långt från verkligheten. I alla fall har jag ett uppdämt behov som fullständigt briserar när lönen kommer. Och om man studerar folklivet på stadens gator runt den 25:e så har jag många bröder och systrar som reagerar på liknande sätt.

För en kort stund känner jag mig rik och frikostig. Unnar mig det där extra och tänker inte så mycket på vad det står på prislappen. - Åja försök inte, säger ni nu. Du är ju för sjutton fullblods-knalle och en sådan slösar minsann inte hämningslöst.

Nej, det gör jag inte, men jag är ännu mer mottaglig för bra priser, rea och erbjudanden utan att för den sakens skull pruta.

Ni vet väl vad de säger? Smålänningen frågar:

-Hur mycket kostar det? Och Knallen frågar:

- Hur möcke sa ja betala?

Jag fyndar hjärtans gärna, men så mycket Knalle är jag inte, så att jag kan förmå mig att be dem "göra något på priset" eller fråga om det är deras "bästa pris".

För mig går kvantitet ofta före kvalitet. Jag är ingen slösare, så faktum är att jag hellre köper två billiga par skor av lite sämre kvalitet än ett enda par dyra fina skor till samma pris. Därför äger jag inte så många s.k "Märkesvaror" Jag vill inte bara ha råd med ett plagg när jag kan få tre!

Det är ju inte alltid som pris och kvalitet hänger ihop, och ibland tycker jag att det blir löjligt när alla springer runt i likadana svindyra jackor, tröjor, jeans och skor, med mer eller mindre framträdande märken på, bara för att det är just en märkesvara. Inte för att den är bättre eller ens snyggare än andra...

Tramsig märkeshysteri om ni frågar mig...!

Så nu mina vänner, blir det shopping i helgen. Härliga tider, som sagt!

Höstens intåg

Efter en fin sommar med mycket sol och bad och en underbar resa till Kreta tillsammans med vännerna, är sommaren nu officiellt till ända...

Hösten tassar obönhörligt närmare och för varje dag förefaller trädkronorna aningen gulare.

Det regnar alltsom oftast, och som det gärna gör på västkusten; på tvären.

På jobbet är det som det alltid är på höstarna; full fart, och även om jag tycker att det är vansinnigt roligt, så börjar det intensiva tempot sätta sig i huvudet, och inte minst på händerna. - Hur då? undrar den vakne läsaren. På händerna!?

Och jo, det är så här: När jag är uppe i varv, peppad och lite småstressad har jag en ful ovana att bita på nagelbanden... Det ser illa ut, jag vet, och det gör infernaliskt ont med de där sönderslitna fingrarna där jag ibland lyckats gnaga så effektivt att köttet ibland är blottat.

Andra människor biter på naglarna när de är stressade, men jag måste tugga på fingrarna...

Man kan lätt se mitt inre tillstånd genom att studera mina händer, om jag inte gör som jag brukar och försöker gömma dem...

Om bara några veckor är det dags att stoppa in dem i ett par handskar eller vantar, och ingen behöver se eländet, och så blir det ju extra svårt för mig att utöva min självpåtagna kannibalism.