Trist att ha tråkigt

Kommer ni ihåg hur det var att vara barn? Jag minns det tämligen väl. (Troligtvis därför att det inte var så länge sedan jag var barn, eller...? Nähä, inte det!)

I vilket fall som helst, så minns jag speciellt hur det var när fantasin tillfälligt tröt och man inte för sitt liv kunde komma på något att göra. Hur frustrerande det var att vara helt sysslolös och grinig. Och det medförde såklart ett ganska intensivt tjatande på den ömma modern:

- Mamma jag har trååååkigt!!

Inte blev det festligare för det, mer en lätt irriterad stämning och tunga suckar med ett gott råd från hjärtat:

- Du får väl hitta på något!

Kära nån så dumt sagt... Om jag hade haft inspiration så hade jag ju givetvis för länge sedan sysselsatt mig själv, och inte behövt hjälp från övriga familjen.

Nu var jag inte så ihärdig i mitt tjatande för min mor kom ofta med tämligen ointressanta och rentav skamliga förslag, som att jag skulle städa mitt rum eller på annat sätt bidra till hemmets skötsel och det var ju inte tråkiga eller jobbiga saker jag ville ha att göra.

En dag kom jag på den briljanta idén att tillverka en idébox. Helt enkelt en plåtburk, en gammal kakburk tror jag att det var, som jag sedan fyllde med små lappar. På lapparna skrev jag allt jag kunde komma på. Cykla, ringa en kompis, leka affär, rita, skriva en berättelse, plocka blommor, pyssla, rasta kaninen, rota i syrrans rum osv. Mycket påhittigt!

När jag blev uttråkad och rastlös tog jag således fram min burk och drog en lapp. Ett utmärkt sätt att fördriva tiden för ett barn.

Idag är det sämre beställt. Vi är så bortskämda med upplevelser, känslor, syn- och hörselintryck och annan stimuli och när det blir tomt uppstår en frustration som är svår att matta.

Där är jag nu... Jag har trååååkigt!!!

Jag vill ha en boost, ett lyft, en kick. Förnyelse och må-bra-känsla. Allt för att förtränga att det är höst och det enda roliga man har att se fram emot, är jul om sisådär tre månader...

Felköpare och klädbytardag

Det är lika bra att erkänna. Jag är en notorisk felköpare. När det gäller kläder så har jag så svårt att fatta kloka beslut i butiken. Om jag i vanliga fall betraktas som en pessimist så är det inget någon kan anklaga mig för när jag provar kläder... Jag kastar mig över den söta klänningen i fönstret och tycker att den är gudomlig på den anorektiskt smala provdockan. Jag provar i en trång provhytt med elakt ljus och kontaterar att tyget nog stretar och drar lite väl mycket här och där.
Men kära nån, det är ju bara lite vinterhull som sitter kvar! Det jobbar jag bort innan sommaren och därför kan jag med gott samvete köpa den. Och så gör jag det...
Eller den där färgen på en top som jag vet gör att jag ser illamående ut. Som passar mig så ohyggligt dåligt. Gult är en sådan färg. Jag har köpt ett antal gula plagg under årens lopp som sett så fina ut på hängare och hyllor i affären men sett förfärliga ut på mig. För att inte tala om alla finklänningar och skor som egentligen inte varit helt rätt. Kanske bara 75-80%, men som är sååå fina... Då köper jag dem....
Följden blir en garderob som svämmar över av oanvända, sparsamt använda och ibland till och med påtvingat använda skor, kavajer, klänningar, kjolar och toppar. En del saker har fortfarande haft prislappen kvar.... Ja jag vet att det är korkat men så fungerar jag...
Några gånger har jag haft en liten utförsäljning på jobbet men inspirerad av Karins miljö-tänk och återanvändnings-iver initierade jag igår en klädbytardag på jobbet. På måndag är tanken att alla tar med sig sina felköp, det som är för stort, för smått eller bara tråkigt och sedan byter vi med varandra. Vad säger ni om det?! En helt ny garderob helt gratis! Eller kanske inspiration till en uppgiven klädkonsument utan idéer. Det som inte blir bytt skänker vi till Myrorna. Jag vägrar att tro att jag är ensam om att vara felköpare. Vi får se på måndag. :-)

Nörd-café och YCC

Igår var jag på Tekniska muséets nörd-café. (Jo, det heter faktiskt så) Varje onsdag anordnar muséet en föreläsning av någon eller några intressanta personer med teknisk anknytning. Förra veckan hade de en "ljud-nörd" på besök. Han jobbade med att designa ljudet på pistolskott i datorspel och trollband sin publik med inlevelsefulla skildringar av den processen(...)

Men igår, när jag var där så handlade det om bilar, eller snarare en väldigt speciell bil; YCC eller kanske mer känd som Volvos konceptbil, eller kort och gott: Tjejbilen!

Fyra av mammorna till skapelsen var där och berättade om vägen från idé till slutprodukt. Om det unika projektet där man bestämde sig för att endast låta kvinnor fatta besluten i processen.

Män har tidigare försökt bygga bilar för kvinnor och gjort dem gulliga och rosa, med lättillgänglig sminkspegel och stora enkla reglage. I projektet YCC ville man lyfta funktionaliteten och kombinera den med häftig design. Man förberedde sig noga genom att läsa statistik och faktiskt fråga kvinnor själva: Vad vill kvinnor ha i en bil? Vad funkar inte? Vad retar man sig på? Många av lösningarna i YCC är geniala och tillfredsställer såväl mäns som kvinnors behov i den bilburna vardagen. Som parkeringshjälpen där bilen själv mäter om man får plats i luckan när man ska fickparkera, (funkar lika bra för kvinnor som för män som inte älskar att fickparkera) den smutsavstötande lacken som fungerar som en teflonpanna, smutsen rinner av när det regnar och man behöver inte skita ner miljön (och sig själv) genom att tvätta bilen. Den höj- och sänkbara karossen som underlättar sikt och kontroll i stadskörning. Sätet som ställer in sig efter förarens exakta kroppsmått, för optimal ergonomi, säkerhet och komfort (informationen laddas in på startnyckeln och lagras i bilens minne). Andra innovationer är interiören som både är snygg och extremt funktionell. Stora utrymmen och smarta lösningar. Jag var djupt imponerad och stolt när kvinnorna berättade om vilket enormt genomslag de fick världen över med sin bil. På bilsalongen i Genève drog deras monter i stort sett all press under flera timmar och det skrevs flera spaltkilometer om projektet.

Det de gjorde var egentligen ganska enkelt; de ställde sig frågan: Om kunden är kvinna, vad har den kvinnan för behov? Vad vill hon ha? Svaret är enkelt: Samma prestanda, stil, kvalitet och bra pris, som männen vill ha, men mer och smartare utrustning. Vi ställer högre krav, eller har snarare fler önskemål när vi blir tillfrågade.

Kvinnor, damer och tjejer utgör ett gigantiskt kundunderlag som bilindustrin inte tidigare brytt sig så mycket om.

Men det här fenomenet gäller inte bara bilar. De flesta produkter som innehåller teknik är framtagna av män för män. För vita medelålders män. När ett växande köpstarkt kundsegment egentligen är kvinnor. Märkligt...

Jag sjunger tryck-kokarens lov!

Jag är lycklig jag, för jag äger en fantastisk kastrull med magiska egenskaper!
Om ni någonsin har använt er av en tryck-kokare så förstår ni min entusiasm över denna makalösa tingest! I helgen företog jag mig att högst motvilligt (som vanligt) att laga mat. Grytbitar av nöt med klyftpotatis, sås och vinbärsgelé. Överkurs, skriker ni nu. Icke! säger jag. För med min fantastiska tryck-kokare tog det inte mer än 20 minuter att förvandla de sega bitarna till gyllenbruna, möra smakexplosioner. Buljongen de kokat i, redde jag snabbt upp till en finfin sås och de frysta färdigpreparerade potatisklyftorna uppnådde en härligt krispig status i ugnen precis lagom tills det var dags att servera hela härligheten! Bra vällagad mat på 30 minuter, vad säger ni om det?! Fantastiskt! Förvånande att inte fler har upptäckt nyttan och glädjen med ett så optimalt matlagningsverktyg i dagens stressade samhälle... Min kanonkastrull köpte jag för en femtiolapp på en loppmarknad...
Många gamla smarta innovationer är tyvärr på väg att dö ut.
Mitt nästa mål är att få fler att använda galoscher. Håll med om att det också är en strålande uppfinning!