Tiggarna

När jag var tolv år reste vår familj till London. Det var en fantastisk upplevelse att bo på hotell, för en unge som mest upplevt husvagnssemestrar på norra Europas alla campingplatser.
Tunnelbana hade jag åkt många gånger under våra besök i Stockholm, men i Londons tunnelbana upplevde jag något jag dittills aldrig stött på.

På golvet, lutad mot den kaklade väggen satt det en flicka. En tonårstjej med blont stripigt hår och matt blick. Hon sträckte fram en tom pappersmugg mot de resenärer som stressat rusade förbi och mumlade något som dränktes i sorlet.

Jag frågade mamma varför hon satt där och fick till svar att hon tiggde. En tiggare... En ung flicka satt på det smutsiga golvet i Londons tunnelbana och bad förbipasserande om pengar. Jag hade svårt att förstå det. Hemma i Sverige hade jag visserligen mött uteliggare på gatan i Göteborg och Stockholm men aldrig en tiggare. På den tiden var uteliggare sällsynt förekommande eftersom vårt sociala skyddsnät fungerade. Det var före den stora psykiatrireformen och de som mådde sämst bodde på institutioner och vårdhem. Missbrukare och fattiga människor fanns men inte alls i den omfattning som nu.

Att se någon sitta på marken och i undergivenhet be om allmosor skakade om mig.

För några år sedan började de komma. Europas fattigaste; romerna. De kom hit för att få ihop pengar till sina familjer i hemländerna. Överallt dök de upp. Utanför mataffärer, gallerior, kiosker, på torg och ombord på bussar och spårvagnar. De slog upp läger på parkeringsplatser och i parker och plötsligt nådde Europas sociala problem oss i lilla Sverige.

Utanför ICA Kvantum där jag handlar sitter en kvinna. Hon ser ut att vara i femtioårsåldern men är antagligen betydligt yngre. Framför sig har hon en mugg och en bild på sin familj hemma i Rumänien.

När jag passerar henne är jag noga med att se henne i ögonen och hälsa. Jag vill visa att jag inte vänder bort blicken och låtsas som att hon inte finns. Jag vill att hon ska veta att jag ser henne.

Vems är problemet? Vems är ansvaret? Vem ska ta hand om våra fattiga? Vilka fattiga är "våra" fattiga? Finns det solidaritet mellan länderna i Europa eller vill vi bara skjuta över problemet på någon annan? Det är svåra frågor.

Några vill förbjuda tiggeri. Jag skulle vilja förbjuda fattigdom. Det borde inte vara tillåtet att låta människor leva i armod och hopplöshet. För jag vet innerst inne att om mina barn svalt, skulle jag svälja skammen och göra tiggarna sällskap på marken.

Imse Vimse...

I vårt gamla hus bor vi inte ensamma. I skrymslen och vrår gömmer sig även våra objudna gäster spindlarna.
Jag är inte nämnvärt rädd för spindlar, utan brukar mest låta dem vara, om de inte befinner sig på något direkt olämpligt ställe. Problemet är att det inte är de små (som jag ändå kan ha fördragsamhet med) som trivs bäst hos oss. Det är de stora, feta svarta rackarna som tycks trivas bäst i taket i trappan ner till källaren.

Problemet uppstod en kväll när lilla E som vanligt skulle gå ner för trappan för att bada i källaren. Plötsligt upptäckte hon en alldeles särdeles stor spindel i taket ovanför sig och började genast att åbäka sig.

- Spindel, spindel! utropade barnet och hukade sig. Mamma jag vill inte...!

Från att inte ha brytt sig om de små djuren blev hon nu i det närmaste panikslagen och vägrade tvärt att gå ner för trappan. Det tog en lång stund innan vi lyckades övertala barnet om att gå ner, under ständiga försäkringar om att Imse inte var farlig, och att hon inte behövde bry sig om honom.

De närmast påföljande dagarna blev oerhört tröttsamma då lilla E tycktes se farliga spindlar överallt och förfärat utbrast:
- De äcklar mig!

Ett uttryck som vi aldrig någonsin använt, och som hon troligtvis snappat upp av någon annan vuxen som klantigt nog delat med sig av sin rädsla för småkryp.

Det slutade med att vi inför varje promenad nerför trappan noga dammsög upp varenda spindel och kontrollerade att lilla E inte skulle stöta på något exemplar nere i källaren.

Förhoppningsvis glömmer hon det efter ett tag. Och så hoppas vi att spindlarna inte hittar ut ur dammsugarpåsen...