Jag är inte nämnvärt rädd för spindlar, utan brukar mest låta dem vara, om de inte befinner sig på något direkt olämpligt ställe. Problemet är att det inte är de små (som jag ändå kan ha fördragsamhet med) som trivs bäst hos oss. Det är de stora, feta svarta rackarna som tycks trivas bäst i taket i trappan ner till källaren.
Problemet uppstod en kväll när lilla E som vanligt skulle gå ner för trappan för att bada i källaren. Plötsligt upptäckte hon en alldeles särdeles stor spindel i taket ovanför sig och började genast att åbäka sig. - Spindel, spindel! utropade barnet och hukade sig. Mamma jag vill inte...!
Från att inte ha brytt sig om de små djuren blev hon nu i det närmaste panikslagen och vägrade tvärt att gå ner för trappan. Det tog en lång stund innan vi lyckades övertala barnet om att gå ner, under ständiga försäkringar om att Imse inte var farlig, och att hon inte behövde bry sig om honom.
De närmast påföljande dagarna blev oerhört tröttsamma då lilla E tycktes se farliga spindlar överallt och förfärat utbrast:
- De äcklar mig!
Ett uttryck som vi aldrig någonsin använt, och som hon troligtvis snappat upp av någon annan vuxen som klantigt nog delat med sig av sin rädsla för småkryp.
Det slutade med att vi inför varje promenad nerför trappan noga dammsög upp varenda spindel och kontrollerade att lilla E inte skulle stöta på något exemplar nere i källaren.
Förhoppningsvis glömmer hon det efter ett tag. Och så hoppas vi att spindlarna inte hittar ut ur dammsugarpåsen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar