Förändring är bra

Changes heter en gammal fin låt med kungen av alla, Ozzy Osbourne, och den senaste tiden har förändringens vindar blåst tämligen frekvent runt öronen på mig.

Förändring är i grunden bra. Bra för att det bryter invanda mönster och ingjuter mod och handlingskraft. Bra för att det medför nya möjligheter och chanser.

Ett nytt jobb är en stor förändring. Nya arbetsuppgifter, nya lokaler, nya arbetskamrater etc. etc. För mig blev förändringen inte så radikal då jag fortfarande sitter kvar i samma hus, på samma våningsplan men en bit bort. Kollegorna var mig också bekanta sedan tidigare, men nu är det mer än att bara tjingsa på varandra i köket. Nu är vi arbetskamrater "på riktigt". Den största förändringen för mig blir mina arbetsuppgifter, som skiljer sig ganska markant mot vad jag tidigare jobbat med. Det är roligt att prova nytt, kul att ta sig an utmaningar, lära sig saker, få ta del av andras kunskaper och erfarenheter och förkovra sig.

En annan stor förändring är att mitt barndomshem är under försäljning. Det är en jättevilla med sju rum, två hallar, gigantiska biytor och en löjligt stor trädgård. För mycket för två pensionärer att hålla i ordning men det är där jag uppvuxen, och där skapades många av mina barndomsminnen. Där har jag lekt, rymt hemifrån, ramlat och slagit mig, bråkat med min syster, gjort tonårsrevolt, och allt annat som hör uppväxten till. Det känns onekligen lite märkligt att andra barn ska springa runt i trädgården och leka, att andra ska plocka vinbär och rabarber, andra ska sitta på altanen och fika i eftermiddagssolen, fira midsommar och jul... Men så är det. Allt förändras och allt har sin tid. Nu är det tid för en annan familj att ta hand om huset och skapa sig ett liv där. Jag hoppas verkligen att de barn som kommer att bo där får en lika lycklig och harmonisk barndom och härliga minnen av huset som vi har haft!

Nästa förändring hoppas jag kommer i vår. Jag är på jakt efter en ny motorcykel och det, mina vänner, är en härlig förändring som jag också ser fram emot med tillförsikt!

Se upp i backen!

Fram tills i föregående vecka hade jag aldrig stått på ett par utförsskidor.

-Va?! säger ni nu, Hur i hela fridens dagar är det möjligt?! Hur kan man undgå att komma i kontakt med skidåkandets ädla konst efter så många sportlov genom uppväxten?

Jo, det går alldeles utmärkt, om man har föräldrar som inte är så där vansinnigt frälsta i vintersport, och då man i övrigt inte kommit i kontakt med snön på annat sätt än det obligatoriska snöbollskriget på skolgården.

Mina sportlov bestod av resor till de småländska glasbruksbygderna med bil och husvagn. Inte så spännande kanske, men en god affär för den ömma modern som fyndade glas i vild frenesi på samtliga fabriksförsäljningsställen.

De senaste åren har jag börjat inse att jag möjligen har missat något av värde. Att skidåkning faktiskt ser riktigt trivsamt ut och att jag nog skulle vilja prova om jag möjligtvis besitter en inneboende fallenhet och talang för sådan aktivitet.

Föregående vecka fick jag så chansen. B lovade att introducera mig i skidåkningens magi och lät med bestämdhet påskina att skidåkning är det närmaste man kommer motorcykelåkning vintertid, och det är ju något jag gillar skarpt!

Jag bävade lite inför att ha min käreste som skidlärare och var noga med att förklara för honom att om vi mot förmodan skulle bli ovänner i skidbacken så var det med automatik hans fel.

I sin modesta blygsamhet lät han meddela att han inte bara var världens bästa skidåkare utan därtill världens bästa pedagog, och om jag inte lärde mig, så berodde det definitivt inte på lärarens insats.(...)

Vi lämnade det resonemanget och såg med tillförsikt fram emot att anlända till skidanläggningen i Ulricehamn, en timmes bilresa från Göteborg.

Inne på skiduthyrningen bet jag tappert ihop när mina stackars fötter och vader klämdes fast i ett par pjäxor som experten bedömde skulle passa. Ont gjorde det, och jag kände mig som en utstött brottsling, ingjuten i cement med vidare transport för ståplats i Nybroviken. Efter pjäxorna fick jag ett par skidor i passande längd då jag uppgivit min längd. Sedan hade tjejen bakom disken mage att fråga efter min vikt! Vilken fräckhet! Jag blängde surt på B och undrade om det verkligen var nödvändigt, och det var det. Det blev inte mindre jobbigt när tjejen (låtsades?) inte höra och upprepade siffrorna med förundran... *Fnys*

När jag plockat åt mig ett par stavar blev det så dags för nästa steg; att lära sig att åka lift!

Det var faktiskt lättare än vad jag trodde och vi kom raskt upp i barnbacken.

Här höll B en liten föreläsning som gick ut på att filmrepliken "Tyngden på dalskidan älskling" inte var helt fel.

Därefter följde en lektion i att ploga och sedan att lära sig svänga. Jag blev efter viss träning ganska duktig på att svänga höger, men mindre bra på att svänga vänster, och det ställde till det för mig ett tag. Flera gånger rasade jag ihop i en hög men skrattade mest över hur roligt det måste sett ut. Till en början fick B dra upp mig på fötter för jag kunde för mitt liv inte ta mig upp själv när fötterna satt fast nästan upp till knäna, men efter ett tag lyckades jag även bemästra det. Jag kämpade på ett bra tag och förundrades över hur tålmodig och pedagogisk B faktiskt var. Han gav goda råd, uppmuntrade mig och rättade till detaljer.

Efter ett tag förflyttade vi oss till den lite brantare delen av barnbacken och där lämnade han mig för att träna på egen hand, medan han åkte i de stora backarna. De som känner mig vet att jag är envis som en gris, och det brukar ge utdelning. Jag kämpade och slet, ramlade och slog mig, åkte in i ett staket, fick upp för hög fart och slängde mig i panik. Men... allt detta innebar att jag faktiskt kände mig ganska så säker när B då och då kom för att titta till mina framsteg.

Jag kunde åka skidor!

När liften plötsligt stannade blev jag besviken... Stängde de redan? Det började mörkna och klockan var fyra. Sedan halv tio på förmiddagen hade jag varit i backen, och det var hur kul som helst! Känslan av att susa fram med breda svängar, gott nedlägg och avsluta med en snygg tvärnit med snö sprutande runt skidorna, det var fantastiskt!

Det här måste jag göra igen!

Måsten

Det är så mycket man måste...
Men egentligen handlar det bara om två måsten.
Man måste bara två saker på sin väg genom livet...
Man måste välja, och man måste dö.

Två ting vi inte kommer undan. Vi kan skjuta upp ett beslut, men även det är ett val, vi kan i någon mån även fördröja vår död, men i slutändan måste vi alla den vägen vandra.

Att välja... och att dö...

Ibland får man höra så mycket bortförklaringar, svepskäl, och skuldbeläggande av människor. Ingen vill egentligen ta ansvar för sitt handlande när något går fel och därför är det så skönt att kunna skylla på något som ligger utanför en själv. "Jag är som jag är, på grund av min uppväxt" "Det finns i mina gener" eller "jag är bara ett offer för omständigheterna" "Jag var tvungen" eller "Jag hade inget val"

Dumheter! Man har alltid valmöjligheter. Fler än vad man tror. Det gäller bara att finna dem och väga dess för- och nackdelar. Och när man har valt, eller för den delen inte valt (vilket är ett val i sig) så får man ta konsekvenserna av det valet. Som man bäddar får man ligga, heter det ju och det är helt sant. Så välj med omsorg vem du vill ligga med och vem som ska bädda...

Fula fiskar och fräcka filurer

Möjligen är jag lurad...
Några dagar efter jul konstaterade jag att mitt lilla lager av kontaktlinser hade sinat betänkligt och det hade blivit hög tid att beställa nya. Jag brukar alternera mellan två större nätbutiker som brukar vara hyfsat bra, om än något dyra. Snål-fian Helena tänkte spara en slant genom att nosa upp ett billigare företag för linsköp. Sagt och gjort, jag scannade nätet efter linsförsäljare och hittade en firma som såg seriös och bra ut. Billigare än mina tidigare leverantörer och bäst av allt; fraktfritt!
Härliga tider!

Jag beställde några paket och betalade drygt femhundra kronor i en "säker" transaktion... Sedan var det bara att vänta. Jag förstod att de där klämdagarna och röda dagarna troligtvis skulle försena processen men när jag inte hört ett ljud mer än köp-bekräftelsen en och en halv vecka senare blev jag lite orolig. Den 7:e januari, 11 dagar efter min beställning fick jag så ett meddelande om att linserna var skickade. I min tankevärd utbrast jag, som Fylking, ett eftertryckligt; Äntligen!

Varje dag sedan dess har jag hetsat hem för att snabbt nappa åt mig post-avin från hallmattan och hämta ut paketet i tobaksaffören på torget.
Har det kommit någon avi då? Nä! Inte i fredags, inte igår och minsann, inte heller idag! Anfäkta och anamma! Sabla sötvattenspirater och luspudlar!
I vilt vredesmod skrev jag ett upprört brev till företaget i fråga och skrädde inte orden. Undrade om fraktfritt egentligen betyder att man inte får sin betalda vara?!
Sedan... beställde jag ett paket linser från min gamla leverantör... Betalning via faktura och leverans dagen efter beställningen.
Det var så dags nu det.Jag borde verkligen veta bättre. Köper man billigt, så köper man dyrt... Surt sa räven!

Gubbar...

Även om jag gillar kylan så var det tyvärr även lite frostigt inomhus igår. Mitt pluggande vid köksbordet avbröts av nordanvindar som trängde in genom den lilla springan vid skafferidörren. Jag bor i ett gammalt hus med skafferi mot ytterväggen, utrustat med en ventil som generöst låter kylan strömma in bland torrvarorna och således även ut i resten av köket.
Jag kontrollerade elementen och kunde snabbt konstatera att det ena inte var uppskruvat på max.
Efter att ha åtgärdat problemet drog jag mig till minnes en annan händelse för flera år sedan då jag bodde i en lägenhet med en temperatur om ungefär 17 grader.
Jag ringde bovärden för att klaga på att elementen var kalla och troligtvis behövde luftas.
Värden var en man i 50-årsåldern, inte särskilt hjälpsam eller tillmötesgående. Han lyssnade på min inledning men avbröt mig raskt för att fråga om jag hade satt på elementen...(!)
I det ögonblicket blev jag raskt varm av halvkvävd ilska och undrade i mitt stilla sinne om karln behagade skämta med mig. Det gjorde han inte...
Men han bemödade sig till sist att slänga in en elementnyckel i brevlådan så att jag själv kunde lufta elementen.
Märkligt att han hade så höga tankar om min förmåga att lufta element, när jag inte ens torde kunna vrida på reglaget...

Strålande tider, härliga tider!

Termometern står på minus sju grader, snön gnistrar i trädkronorna. Det är krispigt kallt och de torra kristallerna av is knarrar skönt under sulorna på kängorna. Solen strålar från en klarblå himmel och reflekterar vitt ljus från alla snöklädda ytor.

Jag drar ett djupt andetag och låter vinterluften fylla mina lungor. Med rosor på kinderna och en kall näsa traskar jag fram, skönt påpälsad med varm jacka, termobyxor, pälsfodrade kängor, mössa och vantar.

Det här är den bästa vinter jag har upplevt på många år. Jag förstod inte hur mycket jag har saknat snön förrän nu. Kall vit snö som ligger kvar, och inte blir till brunt slask efter en dag eller två. Den uppfriskande kylan som vederkvicker både kropp och själ. Fantastiskt!

Jag har åkt pulka med min systerdotter, byggt snölykta, gjort snöänglar och betraktat stjärnklara nätter med vit rök strömmande ur näsborrarna.

Länge leve vita vintrar!