Mellandagarna

Julafton är över. Spännng och förväntan har bytts ut mot magknip och dåligt samvete toppat med lite aggressioner över hur andra beter sig. Mellandagarna innebär för det mesta endast tre ting; Mat, TV-tittande och mellandags-rea.
Jag fungerar som så många andra. När det finns god mat och julgodis framme äter jag. Om jag inte har något speciellt för mig så äter jag, även om jag egentligen inte är hungrig. Sorgligt men sant... Julen har alltid varit en ätar-fest och när frosseriet utmynnar i växande omfång och påslag på vågen är allt som det ska. Allt stillasittande framför TV:n gör också sitt. Filmer, miniserier, dokumentärer och årskrönikor gör oss nära nog soffbundna.
Tills det är dags för mellandagsrea... Då vässar vi armbågarna, köar utanför butiksentrén en kvart före öppningsdags, sliter till oss de stackars ynka klädtrasor som härstammar från höstens kollektion. Vi knuffas och trängs, exploderar och ryker ihop. Det är bara att erkänna att vi är lurade. Handlarna tar nu chansen att bli av med allt gammalt mög de har haft liggande på lagret det senaste året. Allt åker fram och reas ut till "fantastiska priser" och vi går på det... Varje år...

Dan före dan före dan...

Julen är kommen. Frid och fröjd i alla sinnen. :-)

Själv är jag lyckligt lottad. Jag får fira jul med mina nära och kära i ljus och värme, med mat i överflöd. Jag är väldigt tacksam för det.

Min barndoms jular minns jag som rena bullerby-idyllen. Speciellt julaftons morgon var magisk. Jag brukade vakna tidigt, spänd av förväntan tassade jag ut i vardagsrummet i bara nattlinnet. Jag tände granen och såg det milda ljuset speglas i de djupröda julgranskulorna. Sedan satte jag mig ner och började systematiskt klämma och försiktigt skaka på paketen. När min syster vaknade gjorde hon mig sällskap efter att hon lagt på en lagom raspig julskiva som bidrog till magin.

Granen ja... En rolig historia i sig... Ibland fick vi försöka maskera det faktum att det stackars trädet saknade grenar på en sida, eller att ett parti helt saknades på mitten. Min far blev till sist fråntagen uppdraget att inhandla julgran det året då mamma bröt ihop av skratt vid åsynen av det rangliga spektakel han stolt kommit hem med. Inte ens pynt kunde rädda situationen och det slutade med att vi åkte och köpte en ny gran.

Det doftade alltid väldigt gott hemma vid jul. Hyacinter, glögg, pepparkakor, köttbullar, Jansson och skinka. Mamma och mormor stod i köket mest hela tiden och lagade mat och när vi blev lite äldre hjälpte jag och min syster till.

Ett favorituppdrag var att bygga pepparkakshus. Nu hör det till saken att vi har en morbror som är en fena på pepparkakshusbygge. Han gör delarna själv, fäster ihop dem med smält choklad eller smält socker, tillverkar små vackra istappar i kristyr som hänger från takskägget och dekorerar sedan med nonstop i stiligt mönster på taket.

När vi gör pepparkakshus köper vi delarna i affären och sätter ihop det med Karlssons klister... Ibland går någon del sönder och då får huset ett helt nytt utseende. Kristyren brukar ofta bli för lös och rinner ner för tak och väggar tätt följt av nonstopen. Det pudrade florsockret brukar klumpa sig och lägga sig i drivor. Kort sagt; vårt pepparkakshus brukar bli mer originellt än vackert. Men det framkallar alltid glada skratt när morbror med familj kommer på besök och han knäcker sig av vild munterhet över vårt tappra försök.

Men det hör liksom julen till och det bjuder vi så gärna på. :-)

Julfest och tävling

I går var det den obligatoriska julfesten på jobbet.

Jag tycker det är så kul med fest, kalas och spektakel så jag har en nästintill självskriven roll i festkommittén.

Men det är inte bara roligt. Det kan också vara ett våldsamt otacksamt uppdrag att vara festfixare. Det är nämligen alltid en eller flera som inte är nöjda. Det är fel på än det ena, än det andra. Maten, bordsplaceringen, sånghäftena, tävlingarna, volymen på musiken, låtarna osv. osv. i all oändlighet. Men igår tyckte jag själv att vi faktiskt lyckades ganska bra. Alla verkade tämligen nöjda och de som inte var tillfreds hade i alla fall vett på att tiga om det.

På jul ska man vara go och gla, glömma gamla oförätter och vända andra kinden till. Vara mild och vän...

Ha! Ni skulle varit med under den musiktävling som anordnades av några kollegor efter julbordet. Redan efter första låten svallade känslorna och det ropades både "fusk" och"efterkonstruerade regler". Undertecknad, som är ganska vass på musik, kände hornen växa i pannan när det andra laget snek till sig en oförtjänt poäng.

Herregud, man ska inte leka lekar med sådana som mig. Jag spelar inte ens sällskapsspel längre för att jag inte bara är en fruktansvärt dålig förlorare, utan en nästan ännu värre vinnare...

Men igår var det inte bara jag... Lekar tar fram det värsta i människor, och man får se sidor hos sina kollegor som man inte visste fanns (och som de nogsamt försökt att dölja i alla år...)

Men roligt, det hade vi! Även om det blev oavgjort i tävlingen för att det andra laget fuskade!

Driver du med mig...?

I torsdags var jag med om något galet.
Jag har lagt ut en säng till försäljning på Blocket. Den står i min källare och är i mest i vägen, så för ett tag sedan bestämde jag mig för att sälja av den för en billig penning. Det var flera som hörde av sig och jag ringde upp en av dem som svarat på annonsen. Det var en man som verkade lite frånvarande, men efter ett tag kunde erinra sig att han faktiskt svarat på min annons. Han undrade var sängen fanns och jag förklarade att den fanns på Guldheden. Han var uppenbarligen inte från stan för han ville att jag skulle förklara vägen från Stigs Center där han befann sig. Jag bad honom köra till Sahlgrenska och sedan ta av mot Mölndal, svänga vänster där det är skyltat mot Guldheden och ta första vänster efter det.

Verkar det svårt?
Uppenbarligen...

Den kvällen pratade jag med honom vid fem olika tillfällen och försökte förtvivlat ta reda på 1: vart han befann sig och 2: sedan förklara hur han skulle ta sig från A till B.
Konversationen såg ut ungefär så här:

- Är du vid Sahlgrenska nu?
- Mmm, ja.
-Ok då tar du av höger där det är skyltat mot Mölndal. Ser du att du har parkeringshus på din högra sida nu?
- Ok...
- Då tar du nästa vänster, upp mot Guldheden.

*Några minuter passerar*

- Men du nu står det Mölndal här...!
-?? Ja men då har du kört för långt. Vänd och kör tillbaka.
- Mmm, tror du att jag kan dra en handbromsvändning här?
- ... Eh nja, det kanske inte är så lämpligt...

*ljud av handbroms samt skrikande däck*

- Jaha, det gick ju bra, var det vänster nu då?
- Nej, nu kommer du ju från andra hållet, då blir det ju höger. *suckar lite*
-Jaha ok.
- Har du svängt höger nu? *lite irriterad*
- Nä inte ännu.
- Var är du nu då?
- Jag vet inte...
-Men snälla du, du måste ju säga var du är så att jag kan guida dig. *märkbart irriterad*
- Aaa, men nu står det Chalmers här.
-Chalmers??!! Men då kan du ju inte ha varit vid Sahlgrenska nyss.
- Ska jag vända igen då?

*Reagerar med misstro och bestörtning, men börjar till sist garva, karln måste ju vara påtänd, eller också driver han med mig*

Så fortsatte samtalet ett tag till, han påstod att han var någonstans där han vid en kontrollfråga senare inte alls befann sig. Jag försökte om och om igen ge tydliga och raka instruktioner men till sist gav jag upp..

- Du, det här verkar ju helt galet, ledsen, men vi får lägga ner det här!
- Jaha, men jag ÄR ju på Guldheden... Någonstans...

En stund senare ringer han upp igen och säger att han är nära. Han lägger på och ringer tillbaka en sista gång några minuter senare och säger avslutningsvis:

- Du nu har jag irrat runt här i över en timme! Jag har snackat med en kille och det finns ingen sådan gata så jag skiter i det här!

Ridå!

Alla mina vänner

Jag är så glad för att mina vänner är just mina vänner.
Vänner är ingen självklarhet och heller ingen mänsklig rättighet. Ibland har man de vänner man förtjänar, och ibland har man inte det...
Jag har under delar av mitt liv varit ensam. Ibland av eget val ska understrykas. Jag trivs faktiskt ganska bra med mig själv när jag vet att jag har ett val. Jag kan om jag vill, umgås med någon annan. Jag behöver inte sitta ensam hemma om jag inte vill.
Men jag minns fortfarande hur det var när jag inte hade det valet. Jag minns hur det var att fasa inför helgen. De dagarna utan jobb eller skola som var så långa och tomma om man inte hade någon att umgås med eller prata med.

Därför är jag så glad för mina vänner idag. Det är så värdefullt att veta att jag har mina dem ett samtal bort. Att bara chitchatta lite på telefon om allt och inget kan räcka tills den gången man ses.
De bryr sig om mig, om hur jag mår, vad som händer i mitt liv. De gläds med mig och delar mina sorger. De finns där för mig och jag för dem. Lite som ett äktenskap.
I nöd och lust, i vått och torrt. Ibland glider man ifrån varandra men hittar nästan alltid tillbaka igen.

Så tack för att ni är mina vänner, och för att jag får vara er vän!