Göteburgare

Vi kom att tala om vår skoltid, min sambo och jag, och lite nostalgiskt mindes vi hur man prydligt klädde insidan av sin bänk i fint blankt papper, omsorgsfullt utvalt tillsammans med böckerna (som var knivigare att slå in och därför fick man be mamma om hjälp) Vi fortsatte in på den nu så sällsynta doften av nyvässad blyertspenna och alla penn.promenader man företog sig till frökens kateder och vässaren när lektionen var tråkig.

Vi kom därefter osökt in på skolmaten och allt rysligt man petat i sig under stora kval. Men vi lyckades också komma på några maträtter som man faktiskt tyckte väldigt mycket om. I mitt fall var det spaghetti eller makaroner med köttfärssås, och den panerade fisken med potatis och stuvad spenat. När jag avslutat den meningen sprack J upp i ett saligt leende och utbrast:
- Göteburgare!

Jag stirrade på honom helt oförstående tills han förklarade att en Göteburgare var det som serverades i Göteborgs skolor istället för hamburgare. Det var helt enkelt en stor och väldigt lätt stekt skiva falukorv i ett hamburgerbröd som serverades med potatismos och sallad.
Eftersom jag är uppvuxen över fem mil öster om Göteborg så var Göteburgare ett helt okänt begrepp för mig. Han fortsatte sitt hyllningstal över den fantastiska maträtten och avslutade entusiastiskt att just det skulle vi äta till lunch idag!
Jag ville inte på något sätt förta hans glädje och förväntan men jag kunde inte låta bli att ifrågasätta om det verkligen var så gott, det lät inte som någon smaksensation direkt... Han höll ännu ett kort brandtal till Göteburgarens ära för att övertyga mig, och avslutade med att beslutsamt flyga upp ur soffan och ut genom dörren för att åka till affären och handla falukorv, hamburgerbröd och potatis.
Nu sitter jag här i soffan och ler åt hans härliga spontana infall. Det gör inget om jag inte tycker om det. Jag är beredd att testa, och potatismos är i alla fall väldigt gott!