Summering av året...

Nyårskrönikorna avlöser varandra och det har blivit dags att summera 2015. I samma stund som vi avslutar det som nu blivit historia, är det också tid för att träda in i det ännu oskrivna blad som är 2016.

Mycket har passerat, både ont och gott, och för mig har det också inneburit att jag även summerar de senaste fem åren av mitt liv. Att få ett cancerbesked har den lilla fördelen med sig att man värderar sitt liv lite annorlunda och ser på tillvaron på ett delvis nytt sätt. Jag kan bara konstatera att jag just de senaste fem åren har varit med om mer omvälvande ting än under någon annan period i mitt liv.

Låt oss inleda vår odyssé i det halva decennium som betytt så mycket för mig:

Under 2010 träffade jag min stora kärlek, min livskamrat och man. En helt vanlig kille. Snäll, omtänksam, rolig, med en positiv inställning till livet och med samma värderingar som jag själv. En livspartner, någon att hålla i handen när livet fyrar av en spottloska i ansiktet och kastar ner en i ett stort svart hål. Han som hållit mig uppe, tröstat mig i sin trygga omfamning, han som jag skrattat med i allt elände, och han som delat samma nyfikenhet och lusta för äventyr som jag själv.
Då visste jag det inte, men jag hade funnit min pusselbit.

Vi förlovade oss året därpå och 2011 blev också året då vi blev gravida.

2012 föddes vår älskade lilla E.

2013 gifte vi oss, omgivna av släkt och de närmaste vännerna en fantastisk dag i juni.

2014 föddes lika älskade lilla S.

och i oktober 2015... fick jag veta att jag hade cancer.

Jag opererades och återhämtade mig, allt under loppet av en månad och sedan inleddes cellgiftsbehandlingen. Varannan vecka under 6 månader får jag dropp med cellgifter som ska minska risken för återfall.

Så mycket har hänt. Både ont och gott. Både i världen och i allas våra liv.
Men låt oss nu blicka framåt. Sträcka på oss och med mod och tillförsikt träda in i det nya året samtidigt som vi tänker lite mer på andra människor än oss själva. För hur det nu är så finns det ändå alltid någon annan som har det värre, och våra vardagsproblem ter sig ganska futtiga i jämförelse med det vi ser på nyhetsrapporteringarna.

Men kära vänner, visst är det väl så att kärleken till livet och varandra är det starkaste och finaste vi har? Så älskade ni, ett gott nytt år tillönskar jag er. Må lycka och välgång följa er in i 2016!

Jul i stugan

Hörni, snart är det julafton...
I år firar vi hemma hos oss med mormor och morfar, farmor och farfar, moster och kusinen, stora E. Härligt!

Och som vanligt finurlade jag och J ihop ett pepparkakshus (färdigköpt givetvis) där J klistrade ihop delarna med smält socker och jag dekorerade härligheten med smågodis som traditionen bjuder. Eller som jag brukar säga; Non-stop är för fegisar!

Jag har pyntat och placerat ut tomtar högt och lågt och idag är det dags att köpa gran. - På tok för tidigt, ylar en del av er nu, och jag hojtar: - Inte en dag för tidigt! Visst ska den stå ett par veckor, men det är ju så underbart att få känna doften av en redigt nyhuggen gran och få klä den tillsammans i ljus, kulor och allsköns andra pynt och få njuta av den såhär några dagar före dopparedan.

Det är nära nu... och jag älskar det!

Förskolelusse och vita blodkroppar

Luciafirande på förskolor brukar vara en fullsmockad och kär företeelse, och under föregående vecka var det vår tur att få se våra telningar uppträda. Båda tjejerna var utsöta små pepparkaksgummor och de var i gott sällskap av tomtar och en enda liten tärna. (Eller som lilla E uttryckte det; Märta var tärning!")
Vi vecklade ihop oss på minimala trästolar anpassade för småknattar och avnjöt sång och rörelser. Det var En sockerbagare, Lusse lelle, Luciasången, Pepparkakssången och många andra inslag. Barnen sjöng fint (eller snarare högt) och väldigt entusiastiskt, vilket som alltid ursäktade den, i det närmaste totala, tondövheten. De var verkligen bedårande i sin glädje och stolthet!

Efter lussandet var det fika med kaffe, saft, lussebulle och pepparkakor. Jag är ju lite försiktigt skeptiskt till allt som snoriga förskolebarn har bakat, men som min kära kusin en gång sa; allt som har varit i ugnen är safe, det är chokladbollarna som är livsfarliga!

Därpå utbröt stora tårkalaset när alla föräldrar skulle ge sig av till sina arbeten och de små lämnades över i personalens ömma vård. (Det gick snabbt över, men ett tag tjöt fem ungar i kapp)

En som inte visade några tecken på separationsångest var lilla E som glatt vinkande hej då och pep iväg för att leka.

Och så kom dagen då det var dags att operera in den efterlängtade porta caten.
Vi kom till sjukhuset i god tid, J och jag. Barnen var lämnade hos mormor och morfar och jag hade genomfört den omsorgsfulla dubbelduschen som alla som blivit opererade känner till; man tvättar håret och skrubbar sig omsorgsfullt i desinfektionsmedel upprepade gånger enligt ett speciellt schema och känner sig torr som en bit fnöske.

Vi fick veta att det var ont om personal och att det skulle dröja innan jag fick komma in. Dessutom var värdet på de vita blodkropparna lågt vid provtagningen ett par dagar tidigare och provet behövde tas igen. De drog lite blod ur CVK:n och vi fick lov att gå iväg en stund. Vi gick ner till cafeterian och J åt frukost. Jag fick inget äta eftersom jag skulle opereras.

Efter över en timmas väntan återvände vi till operationsavdelningen och fick då veta att värdet fortfarande var lågt. Faktum var att det var för lågt för att våga operera... Det var en missräkning som heter duga... Jag hade sett fram emot att bli av med min plastslang och nu blev det uppskjutet tills någon gång i januari...
Dessutom fick jag en förebyggande penicillinkur inför kommande cellgiftsbehandling nästa vecka, men det var inte ens säkert att den blir av eftersom immunförsvaret är så försvagat. (Jag nästan önskar att jag fick slippa den... Vem vill få cellgifter dagarna före julafton?)

Londonweekend

Så äntligen kom vi iväg till London. I stormvindar med regn på tvären fick vi en försenad start från Landvetter, men även om uppstigning och nedstigning blev en skakig och vinglig historia så kom vi till sist fram till Heathrow.
Vi tog tunnelbanan till Leicester Square och en kort promenad senare var vi framme vid hotellet St Giles. Vi fick vårt lilla krypin på åttonde våningen och slängde av väskorna. En stadig lunch senare i hotellets restaurang var vi klara för att göra stan och i det närmaste; Oxford street.

Det var fantastiskt att se staden i julskrud och vädret var tämligen angenämt; mulet men 12 grader och tidvis lite vind. Raskt avverkade vi Oxford Street och närliggande gator och hamnade sedan på Carnaby Street. Där hittade jag en underbar liten skoaffär med fantastiska fina skor som man blir glad av. Tyvärr hade de bara storlek 42 kvar i den modellen jag förälskade mig i så det blev inget köp.

På kvällen hittade vi en liten Diner med goda hamburgare och en ytterst trevlig servitris som på ett väldigt familjärt sätt tog upp beställningarna sittande vid bordet.

På lördagen besökte vi Hyde Park och det stora nöjesfältet Winter Wonderland där vi spenderade flera timmar. Jag köpte en väldigt fin mössa i fuskpäls, vi njöt av varm choklad och skrattade åt alla tappra britter som halkade omkring på isbanan i hyrda skridskor utan hjälm. Åkattraktionerna var helt fantastiska men vi nöjde oss med att titta och det räckte gott.

Efter det traskade vi runt på Harrods i ett par timmar och mellan varven vilade vi fötterna sittandes i olika soffor på möbelavdelningen. (Möbler som kostade som en bättre begagnad bil)

J dreglade över de fina arbandsuren och jag drömde mig bort på såväl sko- som smyckesavdelningen. I källaren hittade vi en fin flaska vin för 4000 pund (Ca 52 000 kr) och förundrades över hur dyrt allt kan vara bara det är "fint" nog.

På eftermiddagen gick vi på en väldigt fin utställning på Victoria & Albert Museum där de visade smycken från Indiska imperiet från 1500-talet och framåt. Det var helt fantastiskt och allt glitter gjorde oss nästan lite yra i mössan.

På kvällen åkte vi en London-by-night- rundtur med dubbeldäckare och fick se hela stan illuminerad. Mycket vackert! Men man blir trött av tempot och i trafikstockningen på väg tillbaka nickade jag till ett par gånger. Inte så konstigt eftersom klockan var halv tolv på natten och jag är väldigt kvällstrött.

Vi ramlade i säng och vaknade halv nio påföljande morgon. Underbart med sovmorgon! Eftersom affärerna inte öppnade förrän kl 12 bestämde vi oss för att ta tunnelbanan ut till Notting Hill och marknaden på Portobello Road. Det var väldigt mysigt att strosa runt i doften av mulled wine, citron och kanel. Efter några mindre inköp begav vi oss tillbaka till centrum och inhandlade de sista julklapparna på varuhusen på Oxford Street. Och så, efter att ha hämtat väskorna i hotellets bagagerum så blev det till sist dags att påbörja resan mot flygplatsen och hem.

Allt gick bra och när vi landade på Landvetter igen kom J:s pappa och hämtade oss. Det var skönt att vara hemma igen men såååå skönt att få komma iväg en stund själva till vår favoritstad.

Nu väntar behandlingsomgång nummer två i morgon och då får vi se hur det utvecklar sig.

Första behandlingen...

... gick över förväntan. Under de dryga tre timmar dag ett, och den timma dag två som jag var kopplad till de dyra dropparna (visste ni att de dyraste cellgifterna kostar ca 40 000 kr per påse?) kände jag inte av några biverkningar, några av dem upplevde jag inom loppet av några dagar.

Istället kunde jag läsa om dem i den omfångsrika blå pärm som jag förärats. Här är ett axplock av dem och jag ber verkligen om ursäkt om beskrivningen är alltför grafisk.

* Illamående av alla dimensioner (Upplevt i viss mån)
* Kräkningar av alla dimensioner (Upplevt i viss mån)
* Diarréer / Förstoppning (Upplevt i viss mån)
* Torra slemhinnor (Glöm kontaktlinser och räkna med sår i munnen) (Ännu ej upplevt)
* Nervstickningar i händer och fötter (Kan bidra till bestående skador) (Ännu ej upplevt)
* Extrem köldsensation i fingrar vid kontakt med kalla ytor (Upplevt i viss mån)
* Obehagskänsla av kvävningskaraktär i svalget vid intagande av kall dryck (Check på den!)
* Muskelryckningar i ansiktet (Jajamän!)
* Försämrad förmåga att läka sår och kraftigt förtunnad hud på händerna (Upplevt i viss mån)

Överlag känner jag mig ganska nöjd med hur det hela har utvecklats. Jag hade en svacka under natten mellan lördag och söndag då jag mådde ganska dåligt men i övrigt har det varit som vanligt och om det fortsätter såhär så är jag både glad och tacksam.

Skit-fredag!

Som rubriken antyder så kan den vakne läsaren kanske ana att jag inte hade en av mina bästa dagar i fredags.
Låt oss börja från början.

Kl 10.00 hade jag en operationstid inbokad för att få min CVK på plats (Central ven-kateter) Ett smärre rutiningrepp med endast lokalbedövning och hemgång efter ca en timma var det sagt...

I god tid infann jag mig på operationsavdelningen och blev anvisad plats i en liten vänthörna. Jag informerades om att det skulle dröja ett tag och därför slog jag mig ner med en bok som jag så förtänksamt lagt ner i väskan innan jag åkte hemifrån. Eftersom ingreppet skulle gå snabbt och lätt så körde jag själv och hade parkerat bilen utanför.

Efter en timma fick jag instruktioner om att jag kunde byta om till en av landstingets tjusiga skjortor med öppning bak, och fick sedan sätta mig på en säng. Det var kallt i lokalerna och jag frös en smula. En sköterska började tvätta området runt mitt högra nyckelben med desinfektionsmedel och jag hälsade på den manlige operationssjuksköterskan. Han frågade om jag ville ha lugnande medel som jag artigt avböjde då jag kände mig lugn och fin.

Efter ytterligare en stund blev jag inkörd till operationssalen och träffade läkaren som skulle utföra ingreppet. Han och sköterskan klädde in hela mitt axelparti i gröna operationsdukar och placerade även ett par över hals och ansikte så att jag inte längre kunde se något. De kopplade EKG och kunde konstatera att jag verkligen kände mig lugn. Långsamma regelbundna hjärtslag och lite stilla småprat.

De tiltade ner britsen jag låg på så att huvudet vilade några grader nedåt och läkaren påbörjade injektionerna med bedövning. Det var kallt och jag frös trots att jag fått ännu en varm filt. Sköterskan tittade in i det lilla tältet som skapats ovanför mitt huvud och trots den obekväma ställningen kändes det ändå OK.

Sedan gick det inte så bra. När bedövningen var lagd påbörjade läkaren uppgiften med att trycka ner en plastslang i mitt största venkärl som mynnar från hjärtat. Det var precis lika obehagligt som det låter. Även om jag var smärtlindrad så hade jag fortfarande känsel och jag märkte att det var en ganska omild behandling som pågick. Läkaren tog i så han blev andfådd och jag märkte på hans rörelsemönster att han var frustrerad. Det var väldigt obehagligt och tidvis kände jag att han rörde sig i utkanten av det bedövade området och jag började förnimma smärta.

Minuterna tickade och jag kände mig allt annat än tillfreds. Till sist föreslog sköterskan att han skulle hämta överläkaren som befann sig i rummet bredvid men läkaren bad honom att avvakta. Efter en stunds ytterligare omild behandling upprepade sköterskan att han ville hämta hjälp varpå läkaren (lätt irriterad) utbrast att han ville prova en sista gång.
Då var sköterskan redan på väg ut genom dörren och i samma stund kände jag hur något med full kraft sprängde alla smärtbarriärer och en strålande smärta skar inne i bröstet. Jag spände kroppen i en båge och drog ett skäckslaget andetag. För en sekund trodde jag att jag skulle dö.

Tårarna började rinna och när sköterskan kom in med assistans grät jag tyst under operationsdukarna. Han höll mig i handen och talade lugnande med mig under tiden som överläkaren förebrående påpekade för läkaren att man inte behövde vara så våldsam...

Ungefär en kvart senare var CVK:n på plats och jag kördes iväg till röntgen för att kontrollera att den satt som den skulle. Efter ytterligare nästan en timmas tid fick jag äntligen byta om och ta mig ut därifrån. Jag skakade och frös in i märgen och kände mig ensam och utelämnad med en stor plastslang hängande från kroppen...

Uppenbarligen var jag inte i toppform efter den traumatiska upplevelsen, för när jag skulle köra från parkeringen bar det sig inte bättre än att jag backade på en bil. Då brast allt och jag snyftade ohämmat, hängande över ratten. Jag ringde till J och han kom en stund senare med barnen. Lilla E undrade varför jag var ledsen och när jag berättade att jag hade kört på en bil klappade hon mig på armen och sa:
- Det blir bra mamma, du får vara försiktigare nästa gång.
Och då grät jag ännu mer...

Bilen jag backat på fick en liten skada ovanför bakskärmen men vår nya bil såg inte så fin ut. Nu tyckte jag ännu mer synd om mig själv och inte blev det bättre av att se sig i spegeln när vi kom hem. 

Inte är det roligt, och värre blir det för den 17:e december, lagom före jul, är det dags att göra om det roliga igen då jag ska operera in portacaten... 
Men då är det jag som ska ha lugnande. Rejält mycket!

J-la skitfredag!

Besök på Onkologen

I tisdags besökte jag för första gången Onkologiska avdelningen och fick träffa min kontakperson, sjuksköterskan Lasse. En glad och varm person som arbetat med cellgiftsbehandling i trettio år. Respekt!

Han visade mig runt och vi diskuterade mina svårstuckna kärl och tillsammans med läkaren beslutade vi att det bästa för mig var att få en portacat inopererad under huden.
Det är helt enkelt en liten dosa med ett membran där man både kan ta prover och låta droppet med cellgifter gå in. Den placeras nedanför nyckelbenet och är helt inkapslad vilket innebär att man kan bada med den.
Tyvärr var det en lång väntetid just det ingreppet vilket innebär att jag till en början istället kommer att få en CVK (central venkateter) inopererad på samma ställe, med en slang som måste tejpas.

Lasse tyckte att jag skulle få se hur det såg ut med en portacat och tillfrågade genast grannen i rummet bredvid, en kille i min ålder om han skulle vilja vara så vänlig och ta av sig tröjan och visa sin för mig. Vi diskuterade dosan en stund och eftersom hans dropp just var avslutat fick han en paj och lite saft på en bricka av en annan sköterska.
- Ja vi har roomservice här ser du, sa Lasse och skrockade, varpå jag replikerade att jag gärna beställde ett glas champagne till min behandling.

Tvärtom vad man skulle kunna tro så var det ingen dyster och ledsam plats utan skämt och glada tillrop. Många patienter verkade känna varandra, vilket inte är så konstigt om man träffas varannan vecka under ett halvår.

Lasse berättade att det finns mycket fördomar om behandlingen och att allmänheten tror att det fortfarande fungerar som det gjorde för trettio år sedan, men att teknikerna har utvecklats otroligt mycket.

På onsdag i nästa vecka får jag cellgifter för första gången. Önska mig lycka till.

Cellgifter

Lite förmätet kan man ju tycka, men jag trodde verkligen att that was it. Allt klart, frid och fröjd och prima liv.
Men nej se så lätt ska det inte gå.
Vid det uppföljande läkarbesöket i föregående vecka fick jag veta att man analyserat det material man opererat bort, och konstaterat tumörvävnad i en del lymfkörtlar som avlägsnades vid ingreppet. Trist för mig...

Doktor Agnete, en ytterst kompetent kirurg och pedagogisk person, förklarade att de var tämligen säkra på all cancer var borttagen men att de hellre överbehandlar för säkerhets skull än låter bli. Cellgifter är ett trubbigt instrument och man vet inte om det är "i onödan" eller inte, men så får det bli. En dag, varannan vecka kommer jag att tillbringa min tid på Onkologen på Östra med ett dropp i armen och förhoppningsvis en bok i handen, om jag inte mår alltför dåligt.

Forskning och teknik har lyckligtvis gått framåt och behandlingarna är skräddarsydda så tillvida att just denna form av cytostatika inte kommer att ge ingripande biverkningar som exempelvis håravfall. Just det är jag väldigt glad över...

Jag kommer troligtvis att bli lite tröttare, och mer infektionskänslig än vanligt just den veckan när jag behandlas, men i övrigt kommer det inte att synas på mig att jag genomgår cellgiftsbehandling.

I övrigt ställer det ju till livet eftersom jag kommer att vara bunden till Östra varannan vecka under sex månader, men... Det är väl ett pris man gärna betalar för att undvika risken för återfall, även om det inte finns några garantier.

Tillbaka i vardagen

Och livet går vidare...
Insikten att livet är skört och ska tas tillvara, blandas med vardagens krav och måsten.

Tacksamheten över att få vakna upp till ännu en ny dag finns där, men dammråttor i hörnen, disk på köksbänken och drällande leksaker gör ändå att livet går vidare som förr. Och vet ni vad...? Det känns skönt! Det är OK att störa sig på småsaker i lagom stora doser för det är så vi lever i vardagen.

Livet har inte förändrats nämnvärt. Vi kanske är lite mer rädda om varandra, försöker att ge varandra mer tid och njuta av det lilla. Jag ser fram emot julen med en nyfunnen glädje och värme. Jag som älskar jul planerar redan pynt och klappar och längtar efter advent med glögg och pepparkakor.

I ett svagt ögonblick lovade jag även lilla E att vi tillsammans skulle baka pepparkakor... Något som jag måste samla lite energi och tålamod inför.

Till helgen renoverar vi barnens rum och monterar upp den nyinköpta våningssängen, något som lilla E har längtat efter länge. Insikten att hon därmed kommer att få dela rum med lillasyster har ännu inte slagit henne men den dagen den sorgen.

Jag har det bra. Gott så.

Livet nu

Och sedan då? Vad händer sedan?
Jag tror att jag mår ganska bra.
Såren börjar läka, stygnen är borta, och om några veckor kommer de enda kvarvarande tecknen på min kropp vara några operationsärr.

Tumören är skickad på analys och beroende på vad de kommer fram till, så kan det bli aktuellt med cellgifter i förebyggande syfte, varannan vecka under ett halvår. I övrigt så är jag medicinskt färdigbehandlad. Det är så man säger. Inte frisk eller cancerfri; färdigbehandlad...

Så hur mår jag egentligen?

Jag vet inte riktigt. Rent fysiskt så har jag läkt ihop bra. Allt fungerar som det ska, jag har återfått rörligheten och försöker hämta hem min tappade kondition. Jag är fortfarande lite trött men upplever  ingen onormal orkeslöshet.

- Men huvudet då? frågar alla när de förhör sig om mitt hälsotillstånd. Och faktum är att jag inte riktigt vet. Jag känner mig ganska lugn. Tror rentav att jag krisade klart under de intensiva dagarna då jag och hela min familj slets mellan djupaste förtvivlan och dödsångest.

Vi talade mycket med varandra. Jag har ältat med släkt, familj och vänner, i någon mån återgått till en vardag som stundtals är ganska intensiv med två små barn. Deras behov är konstanta och inte förhandlingsbara, vilket både har varit en lättnad och ett sätt att bearbeta chocken och sorgen, samtidigt som det också har varit väldigt krävande mentalt.

Vi blev tidigt erbjudna samtalsstöd med en kurator på Östra och vi bestämde att boka in en tid, men i allt det andra så sköt vi det på framtiden, och det har ännu inte blivit av. Men jag måste ringa. Om så bara för att få bekräftat att det är OK att inte må dåligt eller ha ångest. Eller för att få veta om jag löper risk att rasa ihop längre fram, trots att jag tror mig ha kontroll på mina känslor.

Jag tror att jag mår ganska bra, men jag har haft fel förr, och ödmjuk inför livet så låter jag experterna få vara med och avgöra det...

Nuddad av döden

Operationen var planerad till tisdag eftermiddag men på söndag kväll, när vi som bäst höll på att lägga barnen, ringde telefonen. Det var från sjukhuset. En sköterska berättade att de fått ett återbud på måndag morgon. - Du måste komma in direkt, nu ikväll så opererar vi i morgon bitti...

Jag var inte beredd. Uppmaningen fick mig att kastas ner i djupaste förtvivlan och vettlös skräck. - Tänk om något går fel? Om jag inte vaknar efter operationen? Ska jag dö nu?

Jag hade inte hunnit ta farväl, berätta hur jag ville ha min begravning, berätta för mina nära och kära att jag älskar dem. Bett mina vänner ta hand om J och barnen...

Med tårarna strömmande nerför mitt ansikte tog jag av mig min vigselring och därefter min förlovningsring. Mindes lyckan när J trädde dem på mitt finger. Jag bad honom ta hand om dem och bad till alla högre makter att jag åter skulle få bära dem igen. Jag tog av mig mina små öronringar i vitguld som han gav mig i present en gång, och fäste ihop alla mina smycken, sedan lade jag dem i hans hand.

Barnens farmor och farfar kom för att ta hand om de små och lilla E berättade att mamma var ledsen... Snabbt packade jag en väska med det nödvändigaste, sade adjö till mina barn och gick med tunga steg ner till bilen för att åka tillbaka till Östra.

Min rädsla var inte logisk eller rationell men jag var skräckslagen för att mina barn skulle få växa upp utan att någonsin få veta vem jag var. De är så små och deras minnen av mig skulle efter en kort tid vara borta.

Åter fick jag lägga mig i sjukhussängen på avdelning 351 B och J satt vid min sida. Narkosläkaren kom och hans ord lugnade mig lite. Han beskrev det hela som rutin, något de gör flera gånger i veckan. Att narkosen är helt säker och ingenting att oroa sig för. Det blev sent och dags för J att åka hem. När han gick grät jag stilla.

Tidigt nästa morgon var det dags. En vaktmästare hämtade mig och körde sängen ner till operationsavdelningen. Kirurgerna berättade att de istället för en öppen bukoperation hade de beslutat sig för att göra en titthålskirurgi. Det var jag tacksam för. När masken med narkos sattes mot min mun fick jag kämpa emot en impuls att slita bort den men efter några andetag mindes jag inte mer.

Många timmar senare vaknade jag upp när jag blev transportrad tillbaka till avdelningen. Omtöcknad och avdomnad men vid liv... Det hade hunnit bli sen eftermiddag innan jag var såpass orienterad att jag kunde be om min telefon för att kunna ringa J. Det var underbart att få höra hans röst, men min stämma var hes, talet släpigt och det kändes som att prata med munnen full av bomull.

Morfinpumpen arbetade hårt men där smärtan försvann kom också en obehaglig känsla av att sakna kontroll, ett frånvarande, luddigt  tillstånd och märkliga bilder som med jämna mellanrum flashade upp i min hjärna. Mycket obehagligt...

När J kom upp på avdelningen fick vi tala med en av läkarna. Hon berättade att allt hade gått väldigt bra och att de hade lyckats ta bort tumören och sy ihop delarna av tarmen igen. Ingen stomi... Det var jag också väldigt tacksam över!

Dagarna gick och jag blev långsamt piggare. En stor obehaglig MR-röntgen visade att levern var fri från metastaser och vi kunde andas ut. På fredagen kände jag mig redo att åka hem. Sjukhusmiljön tärde oerhört på mig och jag längtade hem till barnen och huset. Det var underbart att åter få andas frisk luft och att få en solstråle på näsan. Långsamt tog jag mig ner till bilen med hjälp av J och trots mitt svaga tillstånd kände jag mig pånyttfödd.

Det var underbart att få komma hem. Med en stor påse mediciner, ett läkarintyg i handen och en kropp svag som en kattunge, kunde jag äntligen få tillfriskna i fred.

De säger att cancern är borta, att de inte hittade någon spridning, att allt kan bli som vanligt igen. Men allt kommer inte bli som vanligt igen. Jag har blivit nuddad av döden, och ingenting kommer någonsin att bli som förut...

Cancerpatient

Det som bara drabbar andra, har drabbat mig.
I min mage har det växt två fantastiskt fina barn. Nu växer en tumör där...

I tisdags gick jag till vårdcentralen för att söka hjälp. Under en månads tid hade jag haft svårt att äta, illamående och krampsmärtor i magen. Det bubblade och väste på magens högra sida och jag förstod att något var fel.

En timma senare satt jag på Östra med en akutremiss i handen och väntade. Jag fick komma in på ett undersökningsrum och de började ta prover. Kopplade dropp, eftersom jag inte kunnat äta på det senaste dygnet. Ytterligare ett par timmar senare låg jag inlagd på en akutvårdsavdelning och blev skickad på kontraströntgen. Dagen därpå fick jag veta att de sett "någonting" på röntgen. De ville göra en kolonskopi. Jag hade lågt blodvärde och fick två påsar blod...

Efter det fick jag byta avdelning till en mag/tarm-avdelning.

En ny röntgen beställdes, den här gången av lungorna. Jag förstod inte hur lungorna kunde ha med mina tarmproblem att göra, men när insikten slog mig var den svår... De ville utesluta metastaser i lungorna, och jag förstod att de misstänkte cancer även om de inte sa det rakt ut.

Lungorna såg bra ut men när det blev dags att dricka de fyra liter vätska som skulle rensa ut systemet inför kameraundersökningen gick det inte. Jag tvingade i mig två liter av den saltsmakande lösningen men efter ett par timmar var magen helt uppsvullen och vätskan kom upp igen. Jag blev laxerad istället. Jag som inte ens kan ta en febertermometer rektalt av obehag grät...

Jag såg den. När kameran letade sig in genom min tjocktarm och nådde det onda stället såg jag den på skärmen. Jag behövde inte fundera på vad det var. De tröstande orden från sköterskorna om att det kunde vara vad som helst; fickor på tarmarna eller någon inflammation rann bort som önsketänkande.
Jag såg att det var en tumör.

De tog prover på den men talade inte mer om godartade förändringar. Jag hade förvandlats från Helena, en 38-årig kvinna med man och två små barn till en cancerpatient...

Jag grät. Som jag grät... J kom och höll min hand och vi grät tillsammans. Hur kunde det här hända? Varför just jag? Ska jag dö från min familj nu? Ångesten grep tag som en kall hand och pressade luften ur mig. Det här händer inte! Det kan inte hända, får inte hända. Barnen är ju bara 3 och 1,5 år. Ska jag dö ifrån dem nu?

Vi talade med läkaren och hon förklarade att de ville operera snabbt. Exakt en vecka efter mitt besök på vårdcentralen kommer jag att ligga på operationsbordet. De kommer ta bort den biten av tarmen där tumören sitter och koppla ihop ändarna igen, om det går. Så lätt det låter...

Samtidigt berättade hon att de även sett "något" på levern, men att det absolut inte behövde vara cancern som spritt sig. Då rasade jag. Började planera för min begravning och skrek i tysthet inombords...

Så här är vi nu. Jag har fått permission och fått komma hem efter fyra dygn på sjukhus. Hem till barnen och vardagsstöket. Leksaker på golvet och smutsiga skor i hallen. Det var så skönt att för en stund få låtsas att allt är som vanligt. Krama barnen, leka med dem, laga mat till dem och på kvällen, ligga i soffan och se en film tillsammans med J.

Jag är så rädd. Rädd för att dö från de jag älskar. Rädd för att mina barn inte ska få ha sin mamma i sitt liv. Min familj och mina vänner är förtvivlade. Hör av sig och undrar om det finns något de kan göra. Erbjuder sig att vara barnvakt, vill så gärna hjälpa. Deras stöd betyder mycket men det enda jag vill är att få leva och bli frisk. Och det måste jag lägga i händerna på läkarna, där har jag inget val.

Jag vill inte dö...

Taskig syn

Jag fick glasögon när jag var elva år gammal.
Någonstans förstod jag nog vartåt det barkade eftersom samtliga medlemmar i resterande familjen var glasögonbärare, men jag hoppades innerligt att få slippa.

Jag var redan utsatt i skolan. "Den tjocka" skulle nu också bli "Glasögonormen"... Jag grät men insåg till sist att situationen blivit ohållbar. Vid ett glosförhör på svarta tavlan blev det plötsligt väldigt påtagligt att mitt kisande och gissande faktiskt berodde på att jag inte kunde uttyda mer än fragment av det skrivna. De veckorna, fram tills de motvilligt utprovade glasögonen levererades, fick jag sitta vid katedern när något skulle läsas från tavlan.

Jag hatade det! Ända sedan dess har jag avskytt glasögon och har svårt att betrakta det som en snitsig accessoar. Så fort jag kunde började jag med kontaktlinser.
På den tiden var det månadslinser som inför natten skulle läggas i en behållare med vätska (Väteperoxidlösning) som tillsammans med en platta i botten på burken under sex timmar konverterades till vanlig koksaltlösning.

Ibland hade processen inte varit 100%-igt framgångsrik och det förstår var och en att väteperoxid i ögat inte är något man direkt går och längtar efter, men det var vad som hände när man sedan satte in linsen. Många morgnar stod jag med ett svidande, illrött och rinnande öga, förtvivlat grävande för att försöka få ut plastbiten igen.

När tekniken sedan utvecklades räckte det med en vanlig koksaltlösning i en enkel plastburk och det enda man behövde hålla reda på då var när det var dags att byta linserna mot ett nytt par. När jag tröttnat på att slabba med vätskor och burkar gick jag helt över på endagslinser och så har det varit under många år nu. För det mesta går det bra, men det är störande att alltid behöva tänka på att inte dyka under vattnet vid bad, eller gnugga sig för hårt i ögonen. Ibland händer det att ögonen blir torra och stundom åker en lins på sned eller in under ögonlocket. Mycket obehagligt...

Så nu äntligen har jag gjort slag i saken! Jag har bokat tid för en ögonlaserbehandling. Om lite drygt en månad kommer jag förhoppningsvis att upptäcka en helt ny värld med fullgod syn utan hjälpmedel. Det ser jag verkligen fram emot!

Teknikutveckling och sociala medier

Efter två dagars personalkonferens på Aronsborg, med seminarie av en guru på sociala medier, har jag just kommit till insikt om hur extremt borttappad jag är. Jag trodde i min enfald att våra arbetsverktyg var både moderna och väl utvecklade till vår verksamhet, men ack så fel jag haft...

Min facebooksida är tämligen skral och jag delar så gott som aldrig några länkar eller inlägg. Jag lägger sällan in något eget längre, utan scrollar lite passivt igenom flödet för att "hålla koll" på vänner jag inte talar med dagligen.

Jag provade att twittra en gång, men blev så våldsamt stressad av hastigheten på flödet och förbannade min otillräcklighet att hinna med att läsa allt som flipprade förbi. Jag kanske har en gammal profil på Linkedin som i så fall är vilande sedan många år, och instagram har jag överhuvudtaget aldrig givit mig in på. Snapchat vet jag knappt vad det är...

Jag har en filofax. En kombinerad papperskalender och plånbok i ett. Något som mina kollegor har våldsamt roligt åt och senast förra veckan blev jag hänvisad till som "den analoga"... Jag har just själv insett hur hopplöst omodern och odigital jag är...

Någon hade sagt till vår föreläsare att hon inte behövde tänka på att spara ihop till ett körkort till sin dotter eftersom hon troligtvis aldrig skulle komma att behöva ett. Det var nämligen inte troligt att hon någonsin skulle köra bil...

Hjälp! Om teknikutvecklingen och digitaliseringen går så snabbt så får jag hålla i mig!

Semester, sommar och en smula sol

Sådär ja!
Semestern är till ända, första arbetsveckan avklarad och det är dags att summera sommaren.

Under mina sex veckors semester hann vi med en hel del. Lilla E fyllde tre och hade kalas med fyrverkeritårta och kakbuffé. Vädret som inledde juli månad var tämligen blåsigt och kallt med vissa inslag av regn, så festen fick hållas i uterummet och inte i solen på altanen, men det gick ju bra det med.

Några dagar senare packade vi in familjen och ett halv bohag i bilen och reste till Stockholm för några dagars turistande. Vi hann med både Skansen, Söder och Gamla stan, och en biltur till Vaxholm och Karlsudde. Inne i Gallerian besökte vi den stora leksaksaffären till våra döttrars stora förtjusning och firade min födelsedag med restaurangbesök i Kungsträdgården. En lyckad tripp även om det var lite i kyligaste laget.
Väl hemma företog vi oss diverse kortare utflykter som till Barnens Zoo och Plikta i Slottsskogen där lilla E för första gången fick prova på ponnyridning, något hon uppskattade mycket.

Sedan var det dags att resa till Småland för farmors 60-årskalas med hela tjocka släkten. Det blev mat, vin, allsång och femkamp på gårdsplanen. Pilkastning, pricka hink med boll, golfslag, tvålflipp och banka i spik i bräda på tid. Det var ett hejdundrande kalas och när barnen väl kom i säng, avnjöts det starka drycker i sällskap av en god cigarr ute på altanen.

Dagen därpå var det vårt traditionsenliga slåttergille med lie, upprättande av hässjor, kaffekorg och målning av backstugan. Trevliga aktiviteter det med, ända tills lilla S sånär körde ner händerna i en hink med falu rödfärg.

Veckan därpå plockade vi jordgubbar tillsammans med barnen i Bärby och lilla S festade loss bland raderna av röda bär. Hela ungen var nersmetad från topp till tå med bärmos men mycket lycklig. Åtta liter lyckades vi få ihop innan de tröttnade och vi skyndsamt betalade och begav oss hem.

Vidare företog vi oss en promenad till Kättilsröds 4H-gård och hade med oss picknick. Det fanns både bänkar och bord men lilla E ville prompt sitta på marken på en filt och det gick vi med på till en början, men sedan vi fick närgången påhälsning av ett gäng hönor och en tupp retirerade vi till ett bord.

En fredag i slutet av juli for vi till Varberg, Falkenberg och Träslövs Läge. Vi pausade i Björkäng och lät barnen springa av sig på stranden och i den hopp-borgs-park som tillfälligtvis råkade vara uppmonterad på campingen. Vi kunde återigen konstatera att treåringen har en makalös fysik och kontroll på armar och ben när hon klättrade och klängde, hoppade och hasade sig igenom hinderbanan. Vår kust-tripp avslutades på "Läjet" med glass på Tre Toppar, något som hela familjen råkar vara svårt förtjust i...

Ett par dagar senare bar det av till Vimmerby tillsammans med mormor och morfar, moster och kusinen. Dagen på Astrid Lindgrens värld blev en tidvis blöt historia men vi var väl utrustade med regnställ, stövlar och paraply. Lilla E som är väl bekant med Pippi Långstrump skuttade runt i Villa Villekulla och ombord på Hoppetossa en lång stund, men sedan var lekplatserna mer lockande än resten av figurerna.

Efter en natt på Karaktärshotellet gick resan vidare till Bullerbyn och därefter till Västervik. Vi hade bokat rum på gamla fängelset och kunde snart konstatera att en cell för två inte direkt uppmuntrade till några vidlyftiga manövrar. Stackars mor och far fick trångt om saligheten men försäkrade att det inte gjorde något för en enda natt. Vi hade det bättre förspänt i vårt familjerum där vi både hade dubbelsäng och våningssäng. (Det visade sig att vi fått logi på gamla "dårhuset" där de sinnessjuka hölls inlåsta, och det var kanske passande)

Västervik är för övrigt en trevlig stad och vi turistade ett bra tag och hamnade till sist på Gränsö slott där vi fikade på uteserveringen under en markis, inte för att skydda oss mot solen utan från ett stilla regn.

Dagen därpå reste vi hem igen och äntligen fick vi njuta av lite sol och värme. Och som av en händelse slumpade det sig så att vi köpte båt. Vi sålde vår lilla Ryds styrpulpet när lilla S föddes och tänkte att vi nog skulle avvakta ett tag med ny båt. Hela juli tyckte vi synd om de stackare som hade båt men inte kunde använda den på grund av regn och blåst men så kom ju värmen till sist!

Det blev ännu en daycruiser med utombordare men med större motor och bättre prestanda. Plötsligt kunde vi ta oss till Marstrand på 20 minuter istället för 40. Vi behövde inte längre oroa oss om det blåste mer än 5 m/s. Det går bra med barnen ombord. Den stora älskar det och vill alltid att vi kör fortare än tillåten hastighet, den lilla tycker att vågorna är roligast och tjoar i högan sky när böljorna tar tag i båten.

Men nu är semestern slut och vardagen har tagit över. Lilla E har börjat på förskolan men blivit stor under sommaren. Hon har inte längre blöjor, mer än på natten, och för någon vecka sedan fick hon själv hänga sina älskade nappar i nappträdet i Slottsskogen. En milstolpe och ett stort steg i utvecklingen för vår lilla tjej. Eller som hon själv uttrycker det:
- Jag är stor nu!

Ett skrik i natten...

Det var fredag och klockan var strax efter midnatt. Jag och J hade just gått och lagt oss och jag hade precis somnat.
Allt var tyst, men så plötsligt, slets sömnen abrupt itu av ett gällt skrik!

Vi flög ur sängen och såg på varandra med uppspärrade ögon. Skriken utifrån lät fasansfulla och fick håren att ställa sig upp på armarna. Jag försökte förtvivlat att få upp rullgardinen och persiennen för att se om någon blev mördad nere på gatan. J kastade på sig byxor och skor och rusade ut i natten.

Vid det laget hade jag vaknat till liv och sansat mig så tillvida att jag förstod att det måste vara något djur som skrek. Att det inte var katter som slogs var jag säker på eftersom vi är mer än väl bekanta med sådana ljud.

Skriken tystnade och J återvände in i huset och berättade att det var en räv nere på gatan. Tätt bakom honom kom vår katt strykande med raggen rest och vild blick. Det var ett möte dem emellan som utmynnade i rävens fruktansvärda läten.

Jag var helt darrig och blek efter det plötsliga adrenalinpåslaget och det tog lång tid att få ner pulsen och komma till ro igen. Till sist somnade vi men jag förundras fortfarande av hur naturen kan ha utrustat Mickel Räv med så märkliga röstresurser.

Ungen tvättar håret...!

Jo, ni läste rätt.
Den frekvente följaren av bloggen minns kanske vårt dilemma avseende hårtvätt hos vår bedårande lilla treåring. Att ens närma sig håret med duschmunstycket fick henne att skrika i falsett, spärra upp ögonen i skräck och gråta förtvivlade tårar. Hårtvättarna i samband med kvällsbadet framkallade ett sådant hysteriskt utbrott, att det till sist räckte med att viska ordet, för att lilla E ylande skulle konstatera att hon INTE tänkte tvätta håret.

Men så plötsligt händer det (precis som i Triss-reklamen) Igår började barnet på eget bevåg att hälla vatten över huvudet tills håret var helt genomblött. Ivrigt uppmuntrad och påhejad av sina förbluffade föräldrar, fick hon sedan själv ta en klick schampo i handen och massera in i håret. Med lite hjälp genomförde hon sedan en ordentlig hårtvätt med efterföljande sköljning medelst en vattenkanna, och hon protesterade inte en enda gång!

Att hon sedan propsade på att även lillasyster skulle tvätta sina tunna hårtestar gjorde inte så mycket, utan bidrog bara till att avdramatisera proceduren ytterligare. Lilla S var inte lika frejdig som sin äldre syster utan förkunnade med ilskna tjut att hon inte fann behandlingen en nämnvärt positiv upplevelse. Något vi lätt kunna ha fördragsamhet med en kväll som denna. Då lilla E äntligen ville tvätta håret...

Häxägg

Igår ägnade jag mig åt lite välbehövligt trädgårdsarbete. Utrustad med inget annat än mina bara händer rev jag ogräs och ansade förlupna skott.
Under några syrener upptäckte jag plötsligt något underligt. Halv begravt i jorden stack något vitt och skrynkligt upp. Jag petade lite på det med en pinne och kunde konstatera att det var några runda bollar med vit läderaktig yta, omgivna av geléaktigt slem.
- Ormägg! skrek jag till och kastade mig bakåt i panik.

Men när jag hade besinnat mig något, samt beväpnat mig med en planteringsspade, bestämde jag mig för att avlägsna dem från min trädgård. Försiktigt grävde jag runt föremålen men lyckades ändå komma åt en av dem så att den läderaktiga hinnan gled åt sidan och blottade en hård, grågul geléklump. Livrädd för att få se en orm ringla ur klumpen skyndade jag mig att kasta den nedför en slänt och förpassa den från tomtgränsen.

Jag hittade ytterligare ett par som fick göra den första följe. När jag var klar torkade jag noga av spaden med lätt darrande händer och gick in. Det var slutansat för min del, åtminstone för den dagen...

Nyfikenheten tog överhanden och jag började googla på vad det kan ha varit för typ av ägg. Till min förvåning hittade jag inga bilder som överensstämde med fynden jag gjort. Däremot passade det väldigt väl in på en annan företeelse, nämligen häxägg.

"Ormäggen" var inga ormägg alls utan äggformade förstadier till svampar, närmare bestämt Stinksvamp, även kallad liksvamp på grund av dess starka odör. Dessa häxägg påstods till och med  vara en delikatess som gick bra att förtära. Bara tanken fick det att vända sig i magen. Att svampen sedan hade ett utseende som lätt förde tankarna till ett erigerat manligt könsorgan var egentligen det enda roliga.

Mormor Margit

Idag har Margit namnsdag.
I vår familj har vi aldrig firat namnsdagar med någon ordning, mer än med ett flyktigt grattis. (I den mån man kommer ihåg, eller blir påmind om det)

Min mormor hette Margit och var en sådan urtyp för hur man föreställer sig just en mormor. En snäll tant som trivdes bäst i köket, där hon regerade med ett stort förkläde över känningen eller städrocken vid bullbak, köttbullsrullning, krämkokning och potatisskalning.

Det är så jag minns henne. Eller på huvudet i något grönsaksland vid sommarstugan. Hennes sönderrivna armar efter duster med krusbärs- eller hallonbuskarna. Jordiga fingrar och sjaletten på huvudet. Promenader till grannarnas hönshus för att "mata typperna".

Hennes stilla gungande när hon sträckte ut sig i hammocken för att vila sin värkande rygg. Hembakta kakor och egen saft. Det gröna gräset och tusenskönor i drivor. Det var sommar, sol och en barndom så fri och lycklig som den kan bli.

Mormor är död sedan många år. Sommarstugan såld och förfallen men minnena gömmer jag för alltid i mitt hjärta. Tack mormor!

Länge leve kärleken. Igen...!

I måndags hissades flaggorna. De regnbågsfärgade tygstyckena fladdrade muntert i vinden och på gator och torg manifesteras än en gång allas rätt till att älska vem man vill.

Om en vecka börjar West Pride, festivalen där alla är välkomna och där budskapet är Kärlek.

Som av en händelse så råkade flagghissningen sammanfalla med min och J:s tvååriga bröllopsdag. Inte mycket att yvas över, tänker ni kanske nu, och trots att jag är lyckligt gift, så är jag benägen att hålla med. Har man varit levt tillsammans
 i sisådär 25, 30 år eller mer, då är det i sanning läge att fira!

Mina föräldrar har varit gifta i lite drygt 40 år. En imponerande bedrift, eller kanske bara ett konstaterande. Är man ett bra team, trivs ihop, hyser respekt och kärlek för varandra och aldrig slutar kommunicera eller ha roligt ihop så tror jag att det är receptet på framgång.

Man kan, enligt min mening, inte lova att älska varandra resten av livet, man kan bara lova att jobba på sitt förhållande. Underhålla det, nära, ansa och vårda.
Lite som en krukväxt...
Inte ge upp för tidigt, utan försöka minnas varför man en gång valde att leva ihop. Ibland skiter det sig ändå men då har man i alla fall försökt och det är värt mycket.

Man ska aldrig stanna kvar i en dålig relation. Varför omge sig med människor som inte får en att må bra? Varför ta skit? Nej, behandla andra som du själv vill bli behandlad, var vänlig och ärlig, stå upp och räta på ryggen människa. Du är bra! Och du är värd det bästa!

Tiggarna

När jag var tolv år reste vår familj till London. Det var en fantastisk upplevelse att bo på hotell, för en unge som mest upplevt husvagnssemestrar på norra Europas alla campingplatser.
Tunnelbana hade jag åkt många gånger under våra besök i Stockholm, men i Londons tunnelbana upplevde jag något jag dittills aldrig stött på.

På golvet, lutad mot den kaklade väggen satt det en flicka. En tonårstjej med blont stripigt hår och matt blick. Hon sträckte fram en tom pappersmugg mot de resenärer som stressat rusade förbi och mumlade något som dränktes i sorlet.

Jag frågade mamma varför hon satt där och fick till svar att hon tiggde. En tiggare... En ung flicka satt på det smutsiga golvet i Londons tunnelbana och bad förbipasserande om pengar. Jag hade svårt att förstå det. Hemma i Sverige hade jag visserligen mött uteliggare på gatan i Göteborg och Stockholm men aldrig en tiggare. På den tiden var uteliggare sällsynt förekommande eftersom vårt sociala skyddsnät fungerade. Det var före den stora psykiatrireformen och de som mådde sämst bodde på institutioner och vårdhem. Missbrukare och fattiga människor fanns men inte alls i den omfattning som nu.

Att se någon sitta på marken och i undergivenhet be om allmosor skakade om mig.

För några år sedan började de komma. Europas fattigaste; romerna. De kom hit för att få ihop pengar till sina familjer i hemländerna. Överallt dök de upp. Utanför mataffärer, gallerior, kiosker, på torg och ombord på bussar och spårvagnar. De slog upp läger på parkeringsplatser och i parker och plötsligt nådde Europas sociala problem oss i lilla Sverige.

Utanför ICA Kvantum där jag handlar sitter en kvinna. Hon ser ut att vara i femtioårsåldern men är antagligen betydligt yngre. Framför sig har hon en mugg och en bild på sin familj hemma i Rumänien.

När jag passerar henne är jag noga med att se henne i ögonen och hälsa. Jag vill visa att jag inte vänder bort blicken och låtsas som att hon inte finns. Jag vill att hon ska veta att jag ser henne.

Vems är problemet? Vems är ansvaret? Vem ska ta hand om våra fattiga? Vilka fattiga är "våra" fattiga? Finns det solidaritet mellan länderna i Europa eller vill vi bara skjuta över problemet på någon annan? Det är svåra frågor.

Några vill förbjuda tiggeri. Jag skulle vilja förbjuda fattigdom. Det borde inte vara tillåtet att låta människor leva i armod och hopplöshet. För jag vet innerst inne att om mina barn svalt, skulle jag svälja skammen och göra tiggarna sällskap på marken.

Imse Vimse...

I vårt gamla hus bor vi inte ensamma. I skrymslen och vrår gömmer sig även våra objudna gäster spindlarna.
Jag är inte nämnvärt rädd för spindlar, utan brukar mest låta dem vara, om de inte befinner sig på något direkt olämpligt ställe. Problemet är att det inte är de små (som jag ändå kan ha fördragsamhet med) som trivs bäst hos oss. Det är de stora, feta svarta rackarna som tycks trivas bäst i taket i trappan ner till källaren.

Problemet uppstod en kväll när lilla E som vanligt skulle gå ner för trappan för att bada i källaren. Plötsligt upptäckte hon en alldeles särdeles stor spindel i taket ovanför sig och började genast att åbäka sig.

- Spindel, spindel! utropade barnet och hukade sig. Mamma jag vill inte...!

Från att inte ha brytt sig om de små djuren blev hon nu i det närmaste panikslagen och vägrade tvärt att gå ner för trappan. Det tog en lång stund innan vi lyckades övertala barnet om att gå ner, under ständiga försäkringar om att Imse inte var farlig, och att hon inte behövde bry sig om honom.

De närmast påföljande dagarna blev oerhört tröttsamma då lilla E tycktes se farliga spindlar överallt och förfärat utbrast:
- De äcklar mig!

Ett uttryck som vi aldrig någonsin använt, och som hon troligtvis snappat upp av någon annan vuxen som klantigt nog delat med sig av sin rädsla för småkryp.

Det slutade med att vi inför varje promenad nerför trappan noga dammsög upp varenda spindel och kontrollerade att lilla E inte skulle stöta på något exemplar nere i källaren.

Förhoppningsvis glömmer hon det efter ett tag. Och så hoppas vi att spindlarna inte hittar ut ur dammsugarpåsen...

Och så kom våren...

Hej vad tiden springer iväg.
Den stressade småbarnsmamman såg mars fara förbi och missade sånär även april, men kan ju inte låta bli att lämna en rapport från hemmafronten.
Lilla S har just fyllt ett år och firade det genom att ta sina första
stapplande steg. Ett par veckor senare knatar hon på ganska bra faktiskt, och följer intresserat allt storasyster tar sig för.

Syskonkärleken är väl tämligen sval, men ibland får lilla S vara med och leka, på nåder, men blir då hårt regisserad av lilla E. - Nej, inte den, JAG hade ju den! - Låt bli! - Du får ta den!
Ibland rinner tålamodet över, och ett gallskrik förkunnar att storasyster just har markerat sitt missnöje genom att nypa lillasyster hårt i armen.

Lilla E har ändå utvecklats en hel del under våren. Hennes språk är extremt väl utvecklat och hennes gigantiska ordförråd förbluffar även hennes föräldrar. Som de flesta treåringar testar hon sin vilja mot omvärlden men vi börjar bli riktigt duktiga på att kryssa genom de mest kända minerade områdena; kläder, mat och läggdags.

Om lilla E fick välja skulle hon bara ha på sig två saker; pyjamas eller klänning. Hon skulle bara äta ett fåtal saker som; tomat och gurka, blåbär, glass, pytt i panna eller korv. Läggdags är också helt onödigt och man borde få vara uppe hur länge man vill, eftersom det är ljust ute och således omöjligt kan vara kväll.

Ett år har gått fort. (I backspegeln tycker man ju det) och det har varit både härligt och förfärligt. Men nu är det dags att lämna över stafettpinnen till barnens far, och på måndag är det jag som vinkar hej då  och pussar på min familj innan det är dags att åka till jobbet.

Det ska bli underbart att få komma ut i arbetslivet igen, träffa kollegor, kunna sitta i lugn och ro med en kopp kaffe utan att behöva ha uppmärksamheten på två små yrväder, kapabla att hitta på vilka hyss som helst. Att kunna släppa ansvaret en stund i vetskapen att de små är i goda händer. Och att få komma hem i slutet på dagen och krama dem igen.

Mål

Inspirerad av min gode vän och kollega Torsten, tänkte jag lägga ut texten en smula om målsättningar.
Alla har vi olika mål i livet och en del bestämmer vi oss för tidigt. En del mål står sig genom åren, andra förändras och byts ut mot nya, bättre anpassade till vår livstil och plats i livet.

Målen kan gälla karriär, hälsa, livssituation, levnadsmiljö eller något annat men alla människor har mål. Ett eller flera.

I min gröna ungdom på Journalisthögskolan fick vi till uppgift att skapa en egen webbsida. Betänk nu att detta var när 2000-talet var ungt och hemsidor för privatpersoner var ännu en smula exotiskt. Utöver att jag slet med ett, i mitt tycke, krångligt och tidsödande webbverktyg så hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva på min sida. Efter en stunds funderande kom jag på att jag skulle skriva om saker jag skulle göra under min levnad. En "bucket-list".

Om jag minns rätt så skrev jag tre saker som då, när jag var lite över 20 år, var viktiga för mig.

1: Skaffa MC-kort
2: Tatuera mig
3. Flyga helikopter (Som passagerare, pilotyrket har tyvärr alltid varit uteslutet på grund av min undermåliga synskärpa...)

Och nu så här nästan 15 år senare kan jag konstatera att nummer ett och två faktiskt klarades av innan min 30-årsdag.

Jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att uppfylla nummer tre, senast i samband med min 40-årsdag om två år. Det borde inte vara en omöjlighet, och något jag verkligen ser fram emot!

Sjukt...

Lilla E var hängig i morse och ville bara gå och lägga sig igen efter frukosten. Febertermometern visade 38,6 och det blev ingen förskola.

Klockan var åtta på morgonen när hon kröp ner i sin säng och sedan gick dagen. Hela dagen...

När klockan var ett på eftermiddagen,

tyckte jag att det började bli dags för någon form av förtäring för sjuklingen. Hon var halvvaken och låg och gosade med sin tygkanin när jag kom in. Jag frågade om hon ville ha lite plättar och ett glas mjölk och det kunde hon visst tänka sig.

Men när jag värmt plättarna och satt fram dem på bordet, hade hon känt efter lite mer, och när jag bar ut henne till köket började hon snyfta att hon bara ville gå och lägga sig igen. Jag fick inte ens i ungen vatten, och nu började jag faktiskt bli lite orolig. Men jag bar tillbaka henne till sängen och där somnade hon igen, hopkrupen som en liten rosig kattunge.

Jag lät henne sova och ägnade tiden åt lillasyster, som just lärt sig manövrera gåvagnen och väldigt malligt trampade på över parketten. Men så klockan två slogs dörren upp och en liten lintott med håret på ända förkunnade att hon ville ha plättar...

Lika sjuk och eländig som hon var en timma tidigare, lika pigg och alert var hon nu. Fem plättar och ett glas mjölk slank ner, tätt följt av två havrekakor. Sedan lekte vi på hennes rum, byggde med klossar, läste böcker, sjöng och tittade på Daniel Tigers kvarter.

6 timmars sömn hade sopat bort alla spår av feber och sjukdom. Var inte det helt sjukt?

Takrivning

Vår källarvåning är i det närmaste helt orörd sedan 70-talet, och de blygsamma insatser vi hittills gjort är att riva bort all bilhandlarpanel, byta fönster och sätta in ett badkar i tvättstugan.

Badrummet, som var en väldigt tidstypisk upplevelse, var inrett med blå mosaik på golvet, blå badkar, toalett och handfat, samt samma bilhandlarpanel på väggarna som prydde hela resterande källarvåningen. (Någon måste ha kommit över ett restparti billigt...)

Ni kan säkert fundera ut vad som händer om man har träbeklädda väggar i ett fuktigt badrum...
När vi flyttade in så lät vi dörren dit vara stängd, eftersom stanken var fruktansvärd. En blandning av fukt, mögel och blöt träpanel fortplantade sig igenom hela källaren och uppför trappan. Efter ett tag insåg vi att det bästa var att riva ner allting till betongen. I några olika steg tog vi bort allt porslin, (utom toaletten som kunde användas i nödfall) och rev bort alla paneler och reglar. Stanken var överväldigande, men till sist var det i det närmaste tomt. Då konstaterade vi att taket utgjordes av en spännande byggteknik för 40-talet. Det var en kaka av bruk som målats vackert blått och under den; vass sammanhållen av ståltråd och hönsnät.

Vi lät taket bero, men så för någon månad sedan började vi återfå lusten för renovering och bestämde oss för att riva ner det där taket.
Sagt och gjort; utrustade med var sin vit saneringsoverall med luva, skyddsglasögon i plast samt andningsmasker och rejäla arbetshandskar gick vi lös på taket med var sin kofot.

Det var ingen lek. Visst lossnade stora bitar när vi slog och drog men det dammade något fruktansvärt och stanken från möglig vass stack i näsa och hals. Efter ett tag började J undra var det var i bruket. Asbest? Någon annan finfin kemisk uppfinning? Vi visste inte men beslöt oss för att byta andningsmasker lite oftare. Det fina dammet trängde in överallt och irriterade. Efter en liten stunds rivande var vi tvungna att gå ut och få frisk och ren luft i lungorna innan vi samlade energi nog att gå in i dimman och ta ett nytt tag. Vi fyllde hink efter hink med bitar av bruk, vass och ståltråd och till sist, efter ett par timmar var de 10 kvadratmetrarna tak borta och vi kunde äntligen få komma ur våra ebola-skyddsdräkter och duscha av oss skiten. Men gud vet vad det var vi andades in för jag snöt vitt damm ur näsan resten av den dagen.

Förändringens tid

Som ni kanske känner till vid det här laget så är jag uppvuxen i Sandared. Det lilla samhället en mil väster om Borås och sex mil från Göteborg. Det var på många sätt ett bra ställe att växa upp på. Nära stan men med landet inpå knutarna.

Det fanns fotbollsplan, tennishall, idrott- och simhall. Låg-, mellan-, och högstadieskola, bibliotek, pizzeria, bageri, skoaffär, post och bank, två kiosker, mataffär, blomsteraffär, fotobutik, bensinstation, bilfirma, äldreboende, tågstation, restaurang med rättigheter, kyrka, möbelaffär, strand och badsjö. Det fanns vårdcentral och apotek, tandläkare och diverse förskolor. Vidare fanns det en löpslinga i skogen med den elaka Djävulsbacken som blev en fantastisk åkupplevelse på vintern för pulka- och snowracer-åkande barn. På några kilometers avstånd fanns det stall och ridskola.

Ett ganska vanligt ställe, men heltäckande när det gällde service och aktiviteter. Sport var stort. Simklubben SK 70 var väldigt framgångsrik och Sandareds IF hade väl också haft sina glansdagar. De båda scoutförbunden hade många aktiviteter och tennisklubben frodades.

Ibland besöker jag Sandared, och min vän Anna som ännu bor kvar, och är den sista länken dit. Mina föräldrar har sedan länge flyttat ifrån "byn". Det har hänt en hel del under åren som gått. Butiker har slagit igen, hus har rivits och fått lämna plats till stora 55+-boenden för Sandareds åldrande befolkning. Posten är borta, banken likaså, skoaffären lade ner, och efter mer än 40 år stängde Pelle macken.

Trots det är det ändå många barnfamiljer som väljer att flytta dit. Närheten till Göteborg och den enkla pendlingen lockar. Huspriserna är avsevärt lägre än i storstadens omedelbara närhet och den barnvänliga miljön lockar.

Allting förändras och hembygden framkallar inte längre samma känsla. Men minnena finns kvar, och förutom några pissiga år på låg- och mellanstadiet var det ändå en fin tid och en kär hågkomst.

Lunka på...

och håll ut Helena, tids nog blir det vår...

För nu är jag inne i den sämsta perioden på hela året. Jag avskyr januari, februari och mars. Mörkt, blött, kallt, grått, blåsigt och fult.
Ja, jo visst det ljusnar något i februari och visst ser även jag att det inte längre är becksvart vid halv tre på eftermiddagen men ändå.

De tre förhatliga månaderna drabbar ännu hårdare med två små ätteläggar som behöver rastas utomhus i friska luften, och gärna på en lekplats, för att inte börja klättra på väggarna. Men när det regnar och snöar på tvären i 10 m/s är man inte överdrivet sugen på utomhusaktiviteter.

Istället försöker jag uppbringa all kraft som lektant i hemmets lugna vrå, och sammanbitet uthärda lilla S dyrkan av sin mamma. Något som manifesterar sig i att barnet tjuter som en siren när modern dristar sig att förflytta sig mer än tre steg från henne. Ylande kommer hon krypande efter och när hon når fram, drar hon sig upp till stående position via ett byxben och sjunger ut sin klagan över att inte befinna sig där hon tycker att hon bör vara; i min famn.
Lite som en elektronisk fotboja som piper när man rör sig utanför området...

På sömnfronten är det fortfarande katastrofdåligt med minst fyra uppvaknanden varje natt som kräver välling. Som grädde på moset har den lilla damen bestämt sig för att vägra äta barnmat. Jag försökte allt innan jag upptäckte varför hon blev tokig när skeden närmade sig munnen. Lilla S skulle äta själv! Så nu är det mat skurna i små tärningar, lagom för en mun med endast två tänder, som gäller. En helt ny värld har öppnat sig för barnet och hon smackar förtjust när hon pillar i sig bitar av potatis, fisk, korv och makaroner.

Lilla E trotsar vidare och som förut har vi bra dagar och sämre dagar.
- Jag kan! och -Jag vill! är två väl använda fraser och för att förhindra, eller lindra åtminstone några av utbrotten, finner vi oss i att backa de flesta redan utförda hushållsbestyr för att hon ville gjort det och kräver att få göra det.

Så går dagarna i sakta mak. Så sakta... Det grå och trista dominerar, även om jag försöker lysa upp tillvaron genom färggranna tulpanbuketter, lyxen av färska hallon för galet mycket pengar, att tanka energi på bubblande barnskratt och försöka hålla fokus på vetskapen att det blir enklare, ljusare, varmare och roligare. Det går bara lite långsamt dit.

Julen stormar ut

Det har stormat rejält de senaste dagarna. Egon har farit fram med orkanvindar och ställt till det för folk och fä. Vår stackars granne fick se sin båt fångas av vinden och vräkas ner från bockarna den var uppallad på utanför huset.
Klokt nog hade han tidigare under kvällen flyttat på bilen, som vanligtvis står parkerad bredvid, och som av en stilla försyn klarade sig även fasaden på huset med en hårsmån. Den kapsejsade båten ligger nu på uppfarten, halvt på sidan, med aktern endast några centimeter från väggen på huset.

Den natten då det var som värst slet vinden i allt som satt löst. Det tjöt runt husknuten och ventilerna slog ursinnigt i den kraftiga blåsten. Regnet piskade mot rutorna och barnen vaknade flera gånger. Vi klarade oss ändå ganska bra eftersom vi är lite skyddade i lä från berget bakom huset.

Det blåser fortfarande ganska mycket, men någon storm är det inte längre tal om. Så i söndags passade jag och barnen på att gå på julgransplundring med mormor i Borås. Föreningen som anordnade spektaklet hade bullat upp med kakor, saft, bullar och annat gott. Det såldes lotter med fina leksaksvinster och en trollkarl trollade för en entusiastisk publik. Sedan blev det dans kring granen och slutligen långdans ner till ordenssalen där tomten satt på en tron och delade ut godispåsar till alla små besökare.

Lilla E var hänförd. Hon kunde bara sitta still i någon minut, länge nog för att få i sig en halv pepparkaka och en klunk saft innan hon kavat stegade runt för att ta sig en titt på tillställningen. Plötsligt kom hon tillbaka till bordet med en mjuk och fluffig kanin under armen. Den hade hon tagit från bordet med lotterivinsterna, men efter påtryckningar från mormor lämnade hon snabbt igen stöldgodset.

Lilla S som nu har blivit nio månader, upptäckte till sin förtjusning att om man skriker riktigt ilsket och högt så blir man matad med muffinssmulor och det smakade mera!

Lilla E satt på golvet framför scenen och tittade storögt på trollkarlen i den höga hatten, men hon jublade på rätt ställe och applåderade när alla andra gjorde det.

När det äntligen blev dags för dragning i lotteriet stod hon framme vid bordet med vinsterna och tittade längtansfullt på alla fina leksaker. En snäll dam som vann på sitt nummer lät lilla E få hennes vinst, och barnet valde en rosa igelkott som drog en vagn med två blomsterféer. Lyckligt bar hon lådan bort till vårt bord och kom ihåg att tacka ordentligt.

Sedan var det dans kring granen med alla gamla ringdanslekar; det var enebärabuskar, små grodor, mormors lilla kråka, jungfru kär, björnen sover och avslutningsvis; raketen och långdans till "Nu är det jul igen". Nere hos tomten fick lilla E en godispåse när hon helt oblygt trängde sig fram och hon var mäkta stolt över sin första egna godispåse. Hon har för övrigt knappt smakat godis alls men hon var mest intresserad av tablettaskarna.

När vi åkte hem var det två trötta flickor som gäspade ikapp, mycket nöjda med kvällen.