Luciafirande på förskolor brukar vara en fullsmockad och kär företeelse, och under föregående vecka var det vår tur att få se våra telningar uppträda. Båda tjejerna var utsöta små pepparkaksgummor och de var i gott sällskap av tomtar och en enda liten tärna. (Eller som lilla E uttryckte det; Märta var tärning!")
Vi vecklade ihop oss på minimala trästolar anpassade för småknattar och avnjöt sång och rörelser. Det var En sockerbagare, Lusse lelle, Luciasången, Pepparkakssången och många andra inslag. Barnen sjöng fint (eller snarare högt) och väldigt entusiastiskt, vilket som alltid ursäktade den, i det närmaste totala, tondövheten. De var verkligen bedårande i sin glädje och stolthet!
Efter lussandet var det fika med kaffe, saft, lussebulle och pepparkakor. Jag är ju lite försiktigt skeptiskt till allt som snoriga förskolebarn har bakat, men som min kära kusin en gång sa; allt som har varit i ugnen är safe, det är chokladbollarna som är livsfarliga!
Därpå utbröt stora tårkalaset när alla föräldrar skulle ge sig av till sina arbeten och de små lämnades över i personalens ömma vård. (Det gick snabbt över, men ett tag tjöt fem ungar i kapp)
En som inte visade några tecken på separationsångest var lilla E som glatt vinkande hej då och pep iväg för att leka.
Och så kom dagen då det var dags att operera in den efterlängtade porta caten.
Vi kom till sjukhuset i god tid, J och jag. Barnen var lämnade hos mormor och morfar och jag hade genomfört den omsorgsfulla dubbelduschen som alla som blivit opererade känner till; man tvättar håret och skrubbar sig omsorgsfullt i desinfektionsmedel upprepade gånger enligt ett speciellt schema och känner sig torr som en bit fnöske.
Vi fick veta att det var ont om personal och att det skulle dröja innan jag fick komma in. Dessutom var värdet på de vita blodkropparna lågt vid provtagningen ett par dagar tidigare och provet behövde tas igen. De drog lite blod ur CVK:n och vi fick lov att gå iväg en stund. Vi gick ner till cafeterian och J åt frukost. Jag fick inget äta eftersom jag skulle opereras.
Efter över en timmas väntan återvände vi till operationsavdelningen och fick då veta att värdet fortfarande var lågt. Faktum var att det var för lågt för att våga operera... Det var en missräkning som heter duga... Jag hade sett fram emot att bli av med min plastslang och nu blev det uppskjutet tills någon gång i januari...
Dessutom fick jag en förebyggande penicillinkur inför kommande cellgiftsbehandling nästa vecka, men det var inte ens säkert att den blir av eftersom immunförsvaret är så försvagat. (Jag nästan önskar att jag fick slippa den... Vem vill få cellgifter dagarna före julafton?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar