Mellandagarna

Julafton är över. Spännng och förväntan har bytts ut mot magknip och dåligt samvete toppat med lite aggressioner över hur andra beter sig. Mellandagarna innebär för det mesta endast tre ting; Mat, TV-tittande och mellandags-rea.
Jag fungerar som så många andra. När det finns god mat och julgodis framme äter jag. Om jag inte har något speciellt för mig så äter jag, även om jag egentligen inte är hungrig. Sorgligt men sant... Julen har alltid varit en ätar-fest och när frosseriet utmynnar i växande omfång och påslag på vågen är allt som det ska. Allt stillasittande framför TV:n gör också sitt. Filmer, miniserier, dokumentärer och årskrönikor gör oss nära nog soffbundna.
Tills det är dags för mellandagsrea... Då vässar vi armbågarna, köar utanför butiksentrén en kvart före öppningsdags, sliter till oss de stackars ynka klädtrasor som härstammar från höstens kollektion. Vi knuffas och trängs, exploderar och ryker ihop. Det är bara att erkänna att vi är lurade. Handlarna tar nu chansen att bli av med allt gammalt mög de har haft liggande på lagret det senaste året. Allt åker fram och reas ut till "fantastiska priser" och vi går på det... Varje år...

Dan före dan före dan...

Julen är kommen. Frid och fröjd i alla sinnen. :-)

Själv är jag lyckligt lottad. Jag får fira jul med mina nära och kära i ljus och värme, med mat i överflöd. Jag är väldigt tacksam för det.

Min barndoms jular minns jag som rena bullerby-idyllen. Speciellt julaftons morgon var magisk. Jag brukade vakna tidigt, spänd av förväntan tassade jag ut i vardagsrummet i bara nattlinnet. Jag tände granen och såg det milda ljuset speglas i de djupröda julgranskulorna. Sedan satte jag mig ner och började systematiskt klämma och försiktigt skaka på paketen. När min syster vaknade gjorde hon mig sällskap efter att hon lagt på en lagom raspig julskiva som bidrog till magin.

Granen ja... En rolig historia i sig... Ibland fick vi försöka maskera det faktum att det stackars trädet saknade grenar på en sida, eller att ett parti helt saknades på mitten. Min far blev till sist fråntagen uppdraget att inhandla julgran det året då mamma bröt ihop av skratt vid åsynen av det rangliga spektakel han stolt kommit hem med. Inte ens pynt kunde rädda situationen och det slutade med att vi åkte och köpte en ny gran.

Det doftade alltid väldigt gott hemma vid jul. Hyacinter, glögg, pepparkakor, köttbullar, Jansson och skinka. Mamma och mormor stod i köket mest hela tiden och lagade mat och när vi blev lite äldre hjälpte jag och min syster till.

Ett favorituppdrag var att bygga pepparkakshus. Nu hör det till saken att vi har en morbror som är en fena på pepparkakshusbygge. Han gör delarna själv, fäster ihop dem med smält choklad eller smält socker, tillverkar små vackra istappar i kristyr som hänger från takskägget och dekorerar sedan med nonstop i stiligt mönster på taket.

När vi gör pepparkakshus köper vi delarna i affären och sätter ihop det med Karlssons klister... Ibland går någon del sönder och då får huset ett helt nytt utseende. Kristyren brukar ofta bli för lös och rinner ner för tak och väggar tätt följt av nonstopen. Det pudrade florsockret brukar klumpa sig och lägga sig i drivor. Kort sagt; vårt pepparkakshus brukar bli mer originellt än vackert. Men det framkallar alltid glada skratt när morbror med familj kommer på besök och han knäcker sig av vild munterhet över vårt tappra försök.

Men det hör liksom julen till och det bjuder vi så gärna på. :-)

Julfest och tävling

I går var det den obligatoriska julfesten på jobbet.

Jag tycker det är så kul med fest, kalas och spektakel så jag har en nästintill självskriven roll i festkommittén.

Men det är inte bara roligt. Det kan också vara ett våldsamt otacksamt uppdrag att vara festfixare. Det är nämligen alltid en eller flera som inte är nöjda. Det är fel på än det ena, än det andra. Maten, bordsplaceringen, sånghäftena, tävlingarna, volymen på musiken, låtarna osv. osv. i all oändlighet. Men igår tyckte jag själv att vi faktiskt lyckades ganska bra. Alla verkade tämligen nöjda och de som inte var tillfreds hade i alla fall vett på att tiga om det.

På jul ska man vara go och gla, glömma gamla oförätter och vända andra kinden till. Vara mild och vän...

Ha! Ni skulle varit med under den musiktävling som anordnades av några kollegor efter julbordet. Redan efter första låten svallade känslorna och det ropades både "fusk" och"efterkonstruerade regler". Undertecknad, som är ganska vass på musik, kände hornen växa i pannan när det andra laget snek till sig en oförtjänt poäng.

Herregud, man ska inte leka lekar med sådana som mig. Jag spelar inte ens sällskapsspel längre för att jag inte bara är en fruktansvärt dålig förlorare, utan en nästan ännu värre vinnare...

Men igår var det inte bara jag... Lekar tar fram det värsta i människor, och man får se sidor hos sina kollegor som man inte visste fanns (och som de nogsamt försökt att dölja i alla år...)

Men roligt, det hade vi! Även om det blev oavgjort i tävlingen för att det andra laget fuskade!

Driver du med mig...?

I torsdags var jag med om något galet.
Jag har lagt ut en säng till försäljning på Blocket. Den står i min källare och är i mest i vägen, så för ett tag sedan bestämde jag mig för att sälja av den för en billig penning. Det var flera som hörde av sig och jag ringde upp en av dem som svarat på annonsen. Det var en man som verkade lite frånvarande, men efter ett tag kunde erinra sig att han faktiskt svarat på min annons. Han undrade var sängen fanns och jag förklarade att den fanns på Guldheden. Han var uppenbarligen inte från stan för han ville att jag skulle förklara vägen från Stigs Center där han befann sig. Jag bad honom köra till Sahlgrenska och sedan ta av mot Mölndal, svänga vänster där det är skyltat mot Guldheden och ta första vänster efter det.

Verkar det svårt?
Uppenbarligen...

Den kvällen pratade jag med honom vid fem olika tillfällen och försökte förtvivlat ta reda på 1: vart han befann sig och 2: sedan förklara hur han skulle ta sig från A till B.
Konversationen såg ut ungefär så här:

- Är du vid Sahlgrenska nu?
- Mmm, ja.
-Ok då tar du av höger där det är skyltat mot Mölndal. Ser du att du har parkeringshus på din högra sida nu?
- Ok...
- Då tar du nästa vänster, upp mot Guldheden.

*Några minuter passerar*

- Men du nu står det Mölndal här...!
-?? Ja men då har du kört för långt. Vänd och kör tillbaka.
- Mmm, tror du att jag kan dra en handbromsvändning här?
- ... Eh nja, det kanske inte är så lämpligt...

*ljud av handbroms samt skrikande däck*

- Jaha, det gick ju bra, var det vänster nu då?
- Nej, nu kommer du ju från andra hållet, då blir det ju höger. *suckar lite*
-Jaha ok.
- Har du svängt höger nu? *lite irriterad*
- Nä inte ännu.
- Var är du nu då?
- Jag vet inte...
-Men snälla du, du måste ju säga var du är så att jag kan guida dig. *märkbart irriterad*
- Aaa, men nu står det Chalmers här.
-Chalmers??!! Men då kan du ju inte ha varit vid Sahlgrenska nyss.
- Ska jag vända igen då?

*Reagerar med misstro och bestörtning, men börjar till sist garva, karln måste ju vara påtänd, eller också driver han med mig*

Så fortsatte samtalet ett tag till, han påstod att han var någonstans där han vid en kontrollfråga senare inte alls befann sig. Jag försökte om och om igen ge tydliga och raka instruktioner men till sist gav jag upp..

- Du, det här verkar ju helt galet, ledsen, men vi får lägga ner det här!
- Jaha, men jag ÄR ju på Guldheden... Någonstans...

En stund senare ringer han upp igen och säger att han är nära. Han lägger på och ringer tillbaka en sista gång några minuter senare och säger avslutningsvis:

- Du nu har jag irrat runt här i över en timme! Jag har snackat med en kille och det finns ingen sådan gata så jag skiter i det här!

Ridå!

Alla mina vänner

Jag är så glad för att mina vänner är just mina vänner.
Vänner är ingen självklarhet och heller ingen mänsklig rättighet. Ibland har man de vänner man förtjänar, och ibland har man inte det...
Jag har under delar av mitt liv varit ensam. Ibland av eget val ska understrykas. Jag trivs faktiskt ganska bra med mig själv när jag vet att jag har ett val. Jag kan om jag vill, umgås med någon annan. Jag behöver inte sitta ensam hemma om jag inte vill.
Men jag minns fortfarande hur det var när jag inte hade det valet. Jag minns hur det var att fasa inför helgen. De dagarna utan jobb eller skola som var så långa och tomma om man inte hade någon att umgås med eller prata med.

Därför är jag så glad för mina vänner idag. Det är så värdefullt att veta att jag har mina dem ett samtal bort. Att bara chitchatta lite på telefon om allt och inget kan räcka tills den gången man ses.
De bryr sig om mig, om hur jag mår, vad som händer i mitt liv. De gläds med mig och delar mina sorger. De finns där för mig och jag för dem. Lite som ett äktenskap.
I nöd och lust, i vått och torrt. Ibland glider man ifrån varandra men hittar nästan alltid tillbaka igen.

Så tack för att ni är mina vänner, och för att jag får vara er vän!

Blott en dag...

ett ögonlock gick sönder...

Så sjöng mamma för oss när vi var små. Det tyckte vi var vansinnigt roligt, men att ha ont i ett öga på riktigt är inte alls kul.

Igår kände jag att det skavde lite i mitt vänstra öga. Först trodde jag att ett vilsekommet hårstrå från min långa lugg låg och petade på ögat, men när det inte hjälpte att fästa upp hela manen med spännen började jag misstänka att jag fått in något skräp som låg och irriterade.

Jag tog ut mina kontaktlinser och granskade ögat, som nu hade börjat värka ordentligt, men jag såg inget som inte borde vara där. Vid det här laget började tårvätska rinna och allteftersom timmarna gick ökade mängden avsevärt. När jag granskade mig i badrumsspegeln vid tiotiden på kvällen blev jag nästan rädd. Ögat var ordentligt svullet och ögonlocket påminde om en skiva falukorv. Jag avverkade ett antal paket pappersnäsdukar innan jag gav upp och gick och lade mig. Jag tänkte att det nog skulle lugna ner sig om jag blundade men fann snart att det inte hade någon som helst betydelse i sammanhanget. Kudden blev genomvåt och istället la jag en handduk där för att fånga upp det blöta.

Sova var inte att tänka på. Smärtan var skärande och jag låg där ensam och kved. Efter tre timmar tog jag en ipren och avvaktade effekten. Inget hände. Jag svettades och frös om vartannat och började bli rädd att ögat skulle ta skada. Tänk om näthinnan lossnar? Tänk om jag håller på att bli blind?

Klockan halv tre på natten ringde jag sjukvårdsupplysningen för att höra om jag borde åka till akuten . Jag började på plats nummer nio i kön och när det äntligen var min tur efter 30 minuter, hade jag nästan gett upp.

Jag beskrev mina besvär för sjuksköterskan och hon förklarade att det lät som ett sår på hornhinnan. Ett skavsår som nog skulle läka av sig själv inom 12 timmar. Tyvärr skulle smärtan bestå, eftersom värktabletter inte har någon som helst funktion på ögonen...

Hon rekommenderade mig att försöka stå ut och att under morgondagen besöka vårdcentralen för att få bedövningssalva.

Efter det samtalet måste jag ha slocknat av ren utmattning för idag vaknade jag vid elva på förmiddagen, fortfarande svullen men utan tårflöde och med betydligt minskad smärta.

Idag är jag trött, men glad över att det inte blev värre. Nu blir det blir glasögon för mig hela veckan!

Råttor

Så var tentan avklarad för den här gången och ett tillfälligt lugn infinner sig.

Läser i GP att antalet råttor ökar i Göteborg igen efter några år på tillbakagång och att Anicimex jobbar hårt för att hålla stammen nere.

Anledningen till ökningen sägs vara det varma klimatet, människors benägenhet att lämna matrester efter sig i parkerna efter att ha haft picnic och att antalet uteserveringar har ökat.

Min inställning till råttor är kluven.

Jag kan tycka att de har ett ganska näpet utseende med den lilla darrande nosen, morrhåren och de blanka knappögonen. Deras finmotoriska skicklighet med de skära framtassarna, som nästan påminner om människohänder är imponerande. Det är svansen jag tycker är otäck. Kanske för att den är kal, i ständig rörelse och påminner om en liten orm. Jag gillar inte ormar...

B är väldigt förtjust i råttor. Han har haft flera stycken och framhåller ofta deras intelligens, sociala egenskaper, samt att de lever lagom länge, ett par år. De kräver lite men ger mycket. Jag är ändå ganska skeptisk. Råttor som husdjur, kan det vara rätt?

Råttor har ju generellt sett ett ganska dåligt rykte. De påstås vara smutsiga, aggressiva skadedjur som sprider en mängd sjukdomar. Frågan är om det stämmer.

Är det någon egentlig skillnad på tamråttor uppfödda i djuraffär och råttan som bor vid dammen i Slottsskogen? Båda är brunråttor, med skillnaden att den ena är domesticerad.

Varför tycker jag att en tamråtta som äter en gurkskiva i sin bur är så mycket trevligare att titta på än råttan som krafsar runt i löven en mörk höstkväll vid parkeringen hemma? Eller de halvskabbiga exemplar som man ibland ser på gatorna i stan, lubba iväg med blixtens hastighet?

Helt klart är i alla fall att de är tåliga överlevare med en sällsam förmåga att ta sig fram i livet. Ett råttpar kan på ett år ge upphov till 800-1000 nya individer. För att ta sig in någonstans behöver en råtta bara ett 20 mm litet hål. De kan hoppa jämfota flera decimeter i taget. De kan utan problem klättra på insidan av ett lodrätt avloppsrör och falla flera meter utan att skada sig. Råttor är dessutom duktiga simmare och kan vara under vatten i 5 minuter.

Något annat som också är klart, är att ordet råtta genast genererar två läger vid fikabordet; ett för och ett emot. Och jag står, som så många gånger förut, stadigt förankrad i mitten.

Tenta nummer två

Om några timmar är det dags igen. Tenta...
Den här gången handlar det om rättspsykologi i utredningar. Vittnespsykologi, gärningsmannaprofilering, barns vittnesmål och viktimologi (läran om offer). Allt är som vanligt intressant men från att läsa en text, till att få sakerna att fastna i huvudet är det lång väg.
Som vanligt måste jag även kämpa mot mig själv och mitt motsträviga inre. Som ni vet är jag väldigt duktig på att hitta på andra saker när jag har något som jag MÅSTE göra...
Ibland är jag totalt hopplös och måste verkligen ta mig själv i örat när jag börjar städa, baka bröd eller putsa fönster, allt för att undvika pluggandet med hänvisning till att jag gör andra viktiga saker...

Som nu, till exempel. Här sitter jag och bloggar när jag borde läsa.

- Fy skäms Helena! Nu masar du dig ögonblickligen iväg till böckerna!
- Jaja, jag ska... *mutter*

Cancer är inget skämt!

Det är så mycket man borde göra...
Jag har ett födelsemärke på axeln som i somras vållade mig en hel del besvär. Det kliade och ibland gick det hål och började blöda. Jag tänkte att jag nog borde gå och kolla upp det där, men tiden gick. Dagar blev till veckor, och veckor till månader.
Ibland händer saker som gör att man påminns om sin egen dödlighet. Ibland blir någon man känner sjuk, allvarligt sjuk. Först då, när det kommer nära inpå, händer det något.

Jag bokade tid på vårdcentralen och i morse var jag där. Fick träffa en läkare och visa upp mitt födelsemärke. Hon granskade det en stund, men bedömde att det inte var något onormalt eller farligt och inte behövde tas bort. Jag passade på att även be henne titta på mina andra prickar och leverfläckar på ryggen. Jag drog av mig linnet och frågade om hon såg något konstigt varpå hon utbrast;
-Ja här är något stort turkost.
Det tog några sekunder innan jag fattade att avsåg min tatuering, en blågrön nautisk stjärna.
Hade situationen varit en annan hade jag kanske lett en smula åt det hela, men nu kändes hennes kommentar osmaklig och helt fel. Jag gick dit för att jag är rädd att jag har drabbats av Malignt Melanom. Jag gick dit för att förvissa mig om att jag inte har cancer. Jag är oerhört rädd för att dö av något annat än ålderdom och det måste man som läkare och medmänniska ha respekt för.
Och alla ni, som läser det här, gå och kolla era fläckar. Gå på en hälskokontroll en gång om året, även om det bara är för att få bekräftat att inget är fel. De flesta cancerformer ger inga symptom. Så även om du känner dig frisk, gå till en läkare, hellre en gång för mycket, än en gång för lite. Livet är så kort ändå, men alternativet är inget vidare och jag vill ha er alla kvar så länge som möjligt!

Istiden

Det är förbaskat kallt kan jag meddela!
Både utomhus och inne... Jag råkar vara en särdeles frusen typ. Men som barn var jag sällsynt varmblodig, och släkten påminner mig fortfarande gärna om när jag som litet yngel sprang runt på kalasen med rosiga kinder, i vild frenesi, blev varmare och varmare och började kasta av mig kläderna, plagg efter plagg.
Inte alls konstigt hävdar jag. Minns ni de sticksiga ribbstickade kalasbyxorna som alltid hamnade snett i fötterna och hängde i grenen? För att inte tala om de söta spetsblusarna i nylon (!) med tajt resår kring knubbiga barna-armar? Inte?
När mammor fryser byltar de på sina barn men en lämplig kalasklädsel för en vuxen, som sitter i stilla samtal vid ett bord och äter, överensstämmer sällan med ett aktivt barn som välsignats med mycket spring i benen och hyss i sinnet.
Nåväl, det var då det, i en avlägsen forntid. Idag är läget ett annat. Här är det inte tal om att kasta några plagg, snarare att bylta på så gott det går. Jag fryser när jag går ut och försöker verkligen leva efter devisen att frysa in vintern, men när det så äntligen är dags att ge upp och klä sig efter temperaturen så verkar det hopplöst. Om man inte ens blir varm när man tar på sig sin tjockaste vinterjacka, fluffig halsduk och handskar, vad gör man då?
Vad värre är; jag fryser inne med! Det första jag gör när jag kommer innanför dörren hemma, är att dra på mig mina fårskinnstofflor, en extra tröja och lindar till sist in mig i en filt. Om det inte hjälper ställer jag mig i duschen och frossar i hett vatten en stund tills kroppen återfår normal temperatur.
På kvällen värmer jag upp vetekudden i micron tills den lukar nybakat bröd och när den nästan bränns stoppar jag ner den i fotändan på sängen.
På jobbet eldar jag på det extra värme-elementet så att det glöder, och drar mig för att sticka ut näsan från mitt kontorsrum. Bara en snabb vända genom resten av de frostiga lokalerna för att hämta kaffe och sedan snabbt tillbaka in till min egen lilla tropikhörna.
Jag avskyr att frysa!
Kan det inte bli en vit jul nu och sedan en varm maj direkt?

Katten Mjau

Jag är en stor djurvän. Kanske inte så mycket för de djur som saknar ben och slingrar sig fram, men för de allra flesta andra. Jag är egentligen mer hundmänniska än kattälskare men jag morsar gärna på vår korpulenta huskatt som ofta sitter utanför sina människors lägenhetsdörr på första våning och väntar på att någon ska komma hem.

Det är synd om Mjau, som jag kallar honom. Han tycks leva större delen av sitt liv på fel sida dörrarna och är helt utelämnad till grannars välvilja när han vill komma ut eller in genom fastighetetens dörr. Ibland när jag går till jobbet på morgonen sitter han utanför och när han hör mina steg i trappan sätter han upp tassarna mot glasrutan och jamar högt för att få komma in i trapphusets värme. Sedan sätter han sig utanför dörren till lägenheten och väntar. Och väntar. Och väntar... Ibland när jag kommer hem sent på kvällen sitter han i mörkret med svansen prydligt ringlad runt tassarna och kisar med sina bärnstensfärgade ögon. Någon gång hör jag honom ropa på sina människor. De är nästan aldrig hemma. Det är mörkt i fönstren och Mjau sitter ensam utanför. Det är synd om Mjau...

När jag flyttade in mötte jag hans matte i trappan och hon berättade i förbifarten att de inte var hemma så mycket och att jag fick sjasa iväg katten om jag upplevde honom som påträngande... En märklig kommentar från en djurägare. Och skrämmande...

Barns vittnesmål

Den här veckan har vi på kursen i Rättspsykologi behandlat metoder för förhör av barn. Föreläsningen heter Barns vittnesmål och fokuserar på barn som utsatts för sexuella övergrepp. Det är tungt att lyssna på. Så tungt... Visste ni att när man tillfrågat vuxna människor, så har mellan 7-17% av kvinnorna och mellan 3-8% av männen utsatts för sexuella övergrepp någon gång i sin barndom? Siffrorna inkluderar även övergrepp av jämnåriga och gränsen för barn går i den här studien vid 15 års ålder. Förstå hur många där ute mitt ibland oss som bär på en mörk hemlighet och på så mycket sorg skuld och skam.

Vi får lära oss att de flesta övergrepp aldrig kommer till myndigheternas eller till någon vuxens kännedom. Att de här barnen lever ensamma i det här helvetet och att många ända upp i vuxen ålder bär det inom sig utan att någonsin berätta.

Vi går igenom vilka barn som utgör "lätta" offer och på vilket sätt pedofiler agerar. En berättelse handlar om en mamma i Ryssland som bor ensam med sin dotter. Via internet får hon kontakt med en svensk man och de börjar brevväxla. Han verkar snäll och omtänksam. Efter ett tag föreslår han att hon ska lämna den fattiga tillvaron i Ryssland, ta med sitt barn och flytta till honom i Sverige. Men en längtan om en bättre tillvaro för sig och sin dotter säljer mamman av allt hon kan och flyttar till Sverige. När de kommer fram och installerat sig i hans lägenhet dröjer det bara några timmar innan mannen förgriper sig på flickan. Hon är ensam i Sverige. Har inget skyddsnät, inga vänner, talar inte språket och är helt utelämnad till mannen. Hon vågar inte berätta för sin mamma och flera år passerar innan någon slår larm.

Vi har också fått lära oss vad dissociation är.

En femårig pojke blir utsatt för mycket grova och förnedrande sexuella övergrepp av sin styvfar. Han blir filmad och filmen beslagtas senare av polisen. På filmen ser man pojken stå på alla fyra och bli utsatt för ett övergrepp som måste vara extremt fysiskt smärtsamt. Men pojken tycks inte märka det. Han läser en serietidning som ligger framför honom på golvet samtidigt som han nynnar för sig själv. Det är hans skyddsmekanism. Han tränger bort upplevelsen från sitt medvetande och går in i en annan värld.

Jag gråter inombords när jag hör berättelserna. Vilka är dessa monster som kan utsätta försvarslösa barn för något sådant?

Jo, sanningen är att det är grannar, föräldrar, mor- eller farföräldrar, släktingar, syskon, lärare, dagispersonal och andra som kommer barnen nära. Överallt finns det pedofiler. De riktar främst in sig på barn som har ett bristfälligt socialt nätverk. Barn från dysfunktionella familjer med missbruk och våld. Barn som törstar efter uppmärksamhet, stöd och hjälp. Men det finns inga garantier. Alla barn är tyvärr potentiella offer, även om de kommer från välordnade förhållanden...

Jag önskar ur djupet av mitt hjärta att alla barn ska kunna få växa upp i en trgg och lugn miljö. Att de ska få leka och få vara barn. Utan problem, utan rädsla och sorg. Att de ska kunna lita på vuxna. Och att inga barn ska behöva bli utsatta för det ofattbara, att en annan människa tar sig rätten att förgripa sig på dem.

Se dig omkring. Hur många i din närhet är offer eller förövare?

Skrämmande tanke, eller hur?

Räven raskar i höstrusket

Det är möjligt att man, sedan urminnes tider (ok, en lätt överdrift, lev med det) har beklagat sig över hur tidigt affärerna inleder sin julskyltning och pyntning men i år slår de väl ändå alla rekord?! Full jul den 20 oktober...?! Vadfalls? Vad hände med den kommersiellt gångbara och direktimporterade Halloween som de senaste åren ändå i någon mån har hejdat de allra ivrigaste julpyntarna frampå höstkanten? Brukar vi inte se pumpor, spöken och dödskallar draperade i spindelnät eller åtminstone de lite mer dämpade svenska allhelgona-attributen; gravlyktor och kransar såhär i oktober?

Nej då inte i år. Handlarna verkar ha kommit på att jul säljer betydligt bättre än Halloween och därmed, i girighetens tecken, inlett julen så fort man bara kan med efter sommaren...

Vänta bara, i den här takten dröjer det inte länge förrän julpyntet trängs med midsommartillbehören och man blandar sommarhits i högtalarna med julsånger... Jamen visst! Sill och nubbe har vi ju i båda högtiderna! Köp två betala för en och få både midsommarkrans och tomteluva på köpet.

Ur led är tiden. Jag må låta som en gammal gnälltacka men det var bättre förr... Skyltsöndag, det var grejor det!! Vilken spänning, vilken glädje och förväntan. Fattas nu bara att NK bestämmer sig för att köra sin traditionella avtäckning av julskyltade fönster i samband med att löven faller. Då går jag i strejk.

Ett bryskt uppvaknande

Inget kan förstöra en dag som att med en hårsmån undvika att bli överkörd...
Jag promenerar till jobbet varje morgon. En nätt liten sträcka som tar ungefär 45 minuter om man traskar på i hygglig rask takt. Det är ju för all del ganska mörkt och ibland både kallt och blött men jag är utrustad med dubbla reflexband och går med, för väderleken, lämplig klädsel. Dessutom lyssnar jag på musik i min iPod vilket piggar upp den mest trista morgon. Idag var det lite soft Weeping Willows som jag hade i öronen när jag skulle korsa den stora vägen som går mellan Sahlgrenska och Toltorpsdalen. Just denna korsning är lite vansklig. Man måste korsa två körbanor på ett obevakat övergångsställe där de flesta bilister väljer att fullständigt ignorera hastighetsbegränsingen på 50 km/h.
Jag var försiktig och såg mig noga för innan jag korsade. Första delen gick bra men när jag befann mig mitt på övergångsstället på den andra körbanan med några meter kvar till trottoaren, såg jag i ögonvrån ett par billyktor som närmade sig i svindlande hastighet. Jag hörde bildäck tjuta samtidigt som jag på ren instinkt kastade mig framåt. När föraren fick stopp på sin fläskiga Volvo, befann han sig på det ställe där jag varit en sekund tidigare. Hade det varit halt just där hade ni antagligen fått hälsa på mig på Sahlgrenska eller på bårhuset vid det här laget.

Den första reaktionen kom från ryggmärgen direkt ner i benen men när jag förstod vad som just hänt blev jag fullständigt rasande och vände mig om för att säga honom ett par väl valda ord, men mannen bakom ratten vinkade bara lite ursäktande och gasade vidare.
Jag ville säga till honom att han ska vara väldigt tacksam över att han inte i detta nu behöver förklara för min familj att han har kört på mig på ett övergångsställe, att han kanske just var nära att göra sig skyldig till ett antal brott varav det värsta torde vara vållande till annans död genom vårdslöshet i trafik.
Att han ska vara väldigt tacksam över mina snabba reflexer och den torra asfalten.
Och slutligen; att det kanske inte går så bra nästa gång...

Doften av nybakat bröd

Tentan är skriven, tärningen är kastad och det finns inget jag kan göra åt det...

Jag vet inte hur det gick men det kändes ok i alla fall och det är väldigt skönt att det är över! Efter att ha lämnat den ökända tenta-salen på Victoriagatan 30 åkte jag hem och bestämde mig för att ta en promenad i det vackra, om något kyliga höstvädret. Jag traskade genom de närbelägna gamla villakvarteren i Toltorpsdalen och drömde mig som vanligt bort till en egen liten stuga med trädgård någon gång i framtiden.

När jag kom hem kände jag mig uppiggad och beslutsam så jag tog äntligen tag i de gamla vissna och ledsna växterna på balkongen, rensade bort allt och slängde i komposten, sopade, diskade ur krukorna och staplade ihop möblerna i ett hörn inför vintern. Detta plötsliga påslag av energi utnyttjades sedan genom dammsugning, upprensning i klädhögar, diskning och slutligen genom att kvista ner till affären och panta alla burkar och flaskor som stått i en papperspåse i hallen i ett par veckor som ett konstant dåligt samvete.

Efter det; bakade jag bröd...

Jag har länge retat mig på att det dyra bröd som man köper i plastpåse i affären inte smakar något. Inte ett dyft! Istället för kryddor innehåller det en massa konserveringsmedel, E-ämnen och annan skit som jag absolut inte vill ha i mitt bröd.

Det enda raka är ju att baka själv, men det tar ju lite tid och i vårt stressade samhälle har vi inte den tiden, eller rättare sagt, vi tar oss inte den tiden.

Min salig mormor var en fena på att laga mat och baka. Hemma hos henne fanns det alltid hembakt bröd, kakor och bullar. Hon gjorde fantastiska franskbröd, eller barkis som det heter hemma i Borås, med mycket vallmofrön på.

Det är något magiskt med doften av nybakat bröd, så hemtrevligt och tryggt. Nu sitter jag här i soffan, väldigt nöjd med mig själv och njuter av en nybakad ljummen rågkaka med smör och ost och ett stort glas mjölk. Precis som hemma hos mormor.

Tenta-nerver

På lördag skriver jag min första tenta på kursen i Rättspsykologi.
Det är märkligt hur tiden så effektivt kan erodera alla minnen om hur det var att plugga till en tenta. I början av veckan fann jag mig sittandes med alla böcker och kompendier uppslagna över köksbordet och en vild önskan att kasta ut alltihop från balkongen. (Vilket hade varit ganska dumt, för det är ju tämligen ansträngande att behöva gå ner och hämta allt igen...)

Jag hade inte en aning om vart jag skulle börja, hur jag skulle lägga upp och planera denna gigantiska inhämtning av information, och såklart knäckfrågan; hur i hela fridens dar jag skulle få det jag läste att fastna i huvudet...

Nu känns det lite bättre. Jag har övat på de gamla tentorna, försökt att lära mig att tillämpa teorier med exempel, i någon mån försökt att gissa mig till vilka delar som är av större vikt än andra att känna till. Men det är ingen lek, det säger jag!
För optimal inkodning ska man inte bara läsa mycket, man får inte slarva med mat, sömn och andra viktiga grundläggande behov. Fysisk aktivitet lär också gynna effekterna av inlärning och jag har varit noga med att ta härliga höstpromenader i det fina vädret.

Det är lite ödets ironi att denna första delkurs bland annat handlar om olika teorier om hur just minnet fungerar. Saker som Inkodningsspecifika principer, glömskekurvor, bortträngning, episodiska och deskriptiva minnen och en hel del annat.

Håll tummarna nu för att jag kommer ihåg detta på lördag!

In Gum we trust

Igår reste jag till Kungliga Hufvudstaden för att delta i ett styrelsemöte med personalklubben. Det blev en fasansfullt tidig uppstigning, redan klockan 04.50 men taxin kom som den skulle och den rara damen som körde, förgyllde den tidiga morgonstunden genom att (som taxichaufförer oftast gör) prata om ditt och datt.

När jag klev på X2000-tåget och funnit min plats hann jag bara sjunka ner i sätet innan hela kupén plötsligt invaderades av en hel klass med tonåringar. Som en svärm gräshoppor stormade de in, tjoade och skrek, skrattade, knuffades och trängdes i ett moln av billig parfym och plastiga skinnjackor...

Jag log stilla för mig själv. Såg dem passera igenom mittgången på sin väg in i nästa kupé, drog en lättnadens suck när glasdörren smög igen bakom dem och noterade att det där med tyst avdelning i tågen är en välsignelse, och att jag i fortsättningen alltid ska boka det.

Jag plockade fram min iPod, greppade biljetten och intog min mirakelmedicin som möjliggör att jag överhuvudtaget kan åka X2000; Åksjuke-tuggummin.

Innan jag upptäckte denna fantastiska uppfinning hade jag dispans från vår resepolicy som endast medger tågresor mellan Göteborg och Stockholm. Jag blev så åksjuk att det enda som fungerade för mig var att istället välja flyget.

Så länge jag kan minnas har jag blivit illamående vid de flesta resor. I bilen, på bussen, på sjön.

När jag var liten kallade jag Stena-färjorna för Kräk-båtarna för det var precis det de var för mig... I vuxen ålder försökte jag ta åksjuketabletter men de var så starka att jag bara somnade och inte kunde hålla mig vaken på de möten och sammanträden jag förväntades delta aktivt i...

Inte så professionellt att sitta och snarka med hakan mot bröstet och dreggel sipprande ur mungipan...

Men nu kan jag åka hur mycket tåg och båt som helst utan att bli dålig. Bara lite dåsig, och det gör absolut ingenting. Tuggummin is the shit! som kidsen säger...

Att lura små barn...

När jag var liten fick jag av min mormor höra att:

1) Tungan blir svart om man ljuger

2) Blir man kall om rumpan får man blåskatarr

3) Gå utan mössa och vantar innebär lunginflammation

4) Vänder man ögonen ut-och-in kan de fastna

5) Om man badar efter man ätit får man kramp

Dessa förmaningar kan tyckas ganska harmlösa men för ett litet barn kan det vara en skrämmande tanke att ögonen kan fastna på insidan huvudet och att tungan svartnar vid alltför livlig fantasi.

En arbetskamrat till mig hade en pappa med ett märkligt sinne för humor. Han förklarade för henne att det kommit en ny lag som innebar att alla människor skulle få ett chip inopererat i pannan och var så övertygande att hon levde i fruktan en lång tid framöver att någon skulle skära upp hennes panna och sätta dit en bit elektronik. Flera år senare skrattade pappan gott vid minnet, utan att bry sig om den indignation och förtretelse detta för med sig för hans nu vuxna dotter.

En annan kollega berättade att de äldre eleverna i hans skola skrämde upp de små genom att berätta vad som skulle hända vid det stundande tandläkarbesöket om man inte gapade tillräckligt stort. Tredjeklassarna beskrev ingående hur tandläkaren då skar upp mungiporna på alla barn för att få en tillräckligt stor öppning att jobba i...

Den dagen klassen skulle på tandkontroll var det många små barn som hade ont i magen och nästan drog käkarna ur led i sin iver att gapa stort.

Det är fult att lura små barn. Harmlöst skoj kan man tycka, men barn har en benägenhet att faktiskt lita på de som är äldre. En fin egenskap som man inte bör ta ifrån dem alltför tidigt tycker jag.

Psykologi - forskning och etik my ass!

Idag var det förläsning igen. Intressant som vanligt, men idag blev jag även riktigt upprörd och förbannad. Vi har kommit till ett avsnitt om personlighetspsykologi och gick igenom diverse olika teorier om hur man fångar en personlighet, dvs vad det är som gör att man beter sig på ett visst sätt. Det var många olika gubbar som genom åren kommit med olika teorier och tyvärr testade de sina teser på diverse makabra, oetiska och skrämmande sätt.
Vad sägs om att utföra ett experiment genom att ta en femårig pojke från ett barnhem och konstatera att han inte är rädd för råttor, varpå man visar gossen en råtta samtidigt som man frambringar ett väldigt högt och skrämmande ljud. Detta upprepas vid så många tillfällen så att pojken till sist utvecklar en panisk rädsla för, inte bara råttor utan allt som i någon mån påminner om en råtta. Pälsmössor, fluffigt hår etc. Den lille gossen hette Albert och när man utan framgång försökt att vända processen och få honom att inte vara skräckslagen vid åsynen av råttor, slängde man helt sonika ut honom på gatan och där avslutade han sitt liv som hemlös ett antal år senare... Allt för att bevisa funktionen av stimuli - respons.

Ett annat experiment som en samtida psykolog och forskare bedrev någon gång på 60-talet, gick ut på att stänga in en hund i en bur som var tvådelad. I den del där hunden befann sig hade man så fiffigt installerat elslingor i golvet. När man satte på strömmen betraktade man först hur hunden sprang runt i cirklar, tjutande och gnällande för att komma undan smärtan, för att sedan öppna luckan på mitten och låta hunden hoppa in i den del där det inte fanns någon ström. När man vant jycken vid denna ordning, skojade man till det genom att inte öppna luckan när strömmen slogs på. När hunden till sist insåg att det inte fanns någon väg undan smärtan av stötarna lade den sig ner och försökte uthärda. Efter ett antal tester öppnade man luckan igen och fann att hunden ändå låg kvar på det strömförande golvet utan att hoppa in i den del av buren som var säker. Detta fenomen fann man mycket intressant och kallade det inlärd hjälplöshet...

Vad sägs om djurplågeri?

Förbannade gubba-as! Nästa gång det ska testas kan de väl testa på varandra?!

Pappas lovsång

Man lär så länge man lever heter det ju och det är faktiskt helt sant. Hjärnan utvecklas hela tiden och när man använder "de små grå" som Poirot skulle ha sagt, skärper man upp minne, logiskt tänkande och förmåga att fatta snabba beslut.
Min pappa är grym på att lära sig nya saker. Trots sin imponerande ålder (Han är född 1924, räkna själva...) så har han på alldeles egen hand lärt sig många saker. Till exempel att att hantera en dator. Han surfar, mailar, sysslar med digital bildhantering, scannar osv. Han har en mobil i vilken han SMS:ar och MMS:ar, han lyssnar på musik på sin Mp3-spelare, kör med en GPS och utöver det så löser han varje dag ett krypto, utan att anteckna bokstäverna. Han håller dem i minnet...!
Icke att förglömma att han cyklar en mil varje morgon efter frukosten...
Han har alltid varit vass på att hänga med och är skärmmande allmänbildad. Han pratar engelska, tyska, franska, italienska, lite spanska och latin och säkert fler språk som jag har glömt. Han spelar gitarr och sjunger visor av Taube, Bellman och Birger Sjöberg och är dessutom min stora idol.
När jag blir stor vill jag också bli som pappa!

Doften av höst

Visst är hösten en härlig tid? De där friska, lite kyliga morgnarna med strålande sol och doften av äpplen och fallande löv gör mig så glad! Visst var det en kort och tämligen sol-snål sommar för oss stackars västkustare men några riktigt fina höstdagar kan verkligen hjälpa upp det hela. Det känns nästan lite "krispigt" ute. Svårt att beskriva men den här tiden frammanar kraft och energi hos mig. Målmedvetet tar jag mig an diverse utmaningar och strävar efter såväl förändring som förnyelse.

Kanske var det därför som statarna flyttade om hösten då deras ettåriga kontrakt med bönderna upphörde. I månadsskiftet oktober/november inföll slankveckan, den enda friveckan om året då man var fri att flytta och teckna ett nytt och förhoppningsvis bättre kontrakt för någon annan bonde.

Viljan till en nystart, förändring och förkovran lever kvar.

- Nya friska tag, säger jag! Ut och lukta på hösten nu och samla kraft och energi ty den gräsliga slaskiga mörka och regniga vintern är snart över oss... Tvi!

Bara barnet!

På min kurs i rättspsykologi finns en hel del studenter som läser psykolog-programmet. De allra flesta är tjejer och de syntes mig (när jag granskat dem lite noggrannare) väldigt unga.
Faktum är, att när en närvarolista cirkulerade där man bland annat skulle uppge namn och personnummer, så reagerade jag med skepsis och bestörtning när jag såg att en av psykolog-tjejerna hade angivit 1989 som födelsedatum.
- Men herregud, tänkte jag, hon kan ju inte få läsa på universitetet, hon är ju bara barnet!
...
Men ack så fel man kan ha... "Barnet" var ju 20 år fyllda...!
Är det månne jag som börjar bli till åren kommen?

Hur som helst så tröstade jag mig med att den där lilla tjejen troligtvis inte kan mäta sig med mig i erfarenhet av vare sig livet, eller arbetslivet.

Och ärligt talat, vill man gå med sin livskris till en psykolog på knappa 20 år som i bästa fall har en tonårsrevolt och möjligen en halvjobbig uppväxt bakom sig?

Man kan vara hur nyutexaminerad och påläst som helst, men med ålder kommer vishet, även om vi lite ehm... äldre, ibland undlåter oss att göra galna saker. Bara för att vi kan...

Tillbaka till skolbänken light

Jag ska börja plugga igen.
Ja alltså inte en hel utbildning, och inte på heltid men bara en kväll i veckan för mitt eget höga nöjes skull. För ett par år sedan gjorde jag samma sak. Pluggade halvfart en kväll i veckan vid sidan av jobbet. Då var det juridik, juridsk översiktskurs eller jöken som den populärt kallas.
Jag har alltid varit intresserad av kriminologi, rättskunskap och vardagsjuridik så det var bara kul att få lära sig mer om det, och dessutom har man stor nytta av det. Till exempel konsumentköplagen. Hur många av oss vet vad man har lagstadgad rätt att ångra, byta eller reklamera?

Ikväll är första tillfället på min nya kurs, rättspsykologi! Det ska bli vansinnigt spännande och intressant att studera psykologiska profiler, vittnespsykologi, och allt annat kursen innehåller. Det är en fantastiskt fin förmån att få utbildning gratis, eller tja nästan i alla fall. I många andra länder kostar alla kurser pengar. Mina utgifter blir kurslitteratur som jag tycker är helt ok, och sedan den utgiften som inte känns lika okej, nämligen kåravgiften...

Att tvinga pengar av oss som läser enstaka kvällskurser, vi som inte har något intresse av att hänga på någon kår-pub eller delta i studentikosa tokerier eller andra evenemang, det är fult. Riktigt fult. Det skulle se ut det, om alla som bodde i hyresrätt skulle vara tvingade att vara med i hyresgästföreningen, eller om man skulle tvinga alla människor som jobbar att vara med i facket...

Jag tror inte på tvång. Jag tror på frivillighet. Jag är både med i hyresgästföreningen och i facket för att jag har valt det, för att jag vill. Men kåravgift, det vill jag sannerligen inte betala så det så!

Efter tillfälle nr ett, låt mig revidera det där med en gång i veckan, det är TVÅ föreläsningar i veckan, feta böcker på engelska att läsa, obligatoriska seminarier att närvara vid, samt tre salstentor på kursen. (På lördagar!) Hjälp, vad har jag gett mig in på?! Fortsättning följer...

Inbyggd barometer

Ända sedan barnsben har jag haft ett känsligt litet huvud. Jag hade ofta huvudvärk och ibland även migrän. Då visste jag förstås inte vad migrän var. Bara att mitt huvud ibland dunkade och värkte med en intensitet av sällan skådat slag. Att det flimrade framför ögonen och att alla former av ljus framkallade ännu mer smärta. Att alla ljud ekade och dunkade varmt innanför pannan samtidigt som de lekte resonans-lekar mot skallbenet. Ibland blev jag yr och mådde illa.
När det var som värst ville jag bara krypa in någonstans där det var svalt, mörkt och tyst.

Efter ett tag började jag koppla ihop attackerna med vädret. Jag märkte att när ett kraftigt hög- eller lågtryck drar in snabbt och temperaturen stiger eller sjunker med flera grader bara på några timmar, blir jag dålig.

De senaste dagarna har (som de flesta som bor på västkusten förstår) inte varit så roliga... Min familj tycker förstås synd om mig, men brukar skoja om att jag har en barometer i skallen och att jag borde få jobb på SMHI med min träffsäkerhet i prognoser. Och tja varför inte:

- Inom några timmar kommer det en förändring i vädret.

Lika tillförlitligt som en riktig väderprognos, eller vad säger ni?

Att tala med främlingar

Har ni tänkt på hur vi reagerar när vi utsätts för ovanliga situationer och fenomen? Hur man plötsligt öppnar upp och börjar interagera med andra på ett sätt som man aldrig gör i vardagen. Igår drog ett kraftligt lågtryck in över västkusten. Det blåste och regnade på tvären. De mängder som ramlade ner från himlen kan i det närmaste liknas vid en monsun. Jag hade bestämt mig för att promenera hem från jobbet och klarade mig nästan ändå fram när det brakade lös. Mitt lilla ynka paraply flaxade förtvivlat i den hårda vinden och gjorde föga nytta för att hålla ägaren torr. Jag ställde mig under några träd vid vägkanten och fick snabbt sällskap av några andra blöta figurer som kurade ihop sig för att invänta en paus i nederbörden. Mina fina Converse var inte så fina längre. De var genomblöta, liksom mina byxor . Vi stod där en stund och log i samförstånd. Utbröt kommentarer som
- Ja men det här är ju inte klokt! och - Hur mycket vatten finns det egentligen?

Efter en stund insåg jag det lönlösa i att vänta. Jag var redan genomvåt och Dr Fries torg var bara några hundra meter bort. Jag satte av i språngmarsch och försökte kryssa mellan de djupa vattensamlingarna men det slutade ändå såklart med att jag plurrade rejält. När jag kom in under taket vid sidan av torget inträffade samma fenomen. De människor som stod där log mot mig och tittade beklagande på mina blöta byxor som vid det här laget smetade sig fast runt benen. Samma sak inträffade när jag kom in i livsmedelsbutiken. Kassörskan log och nickade menande på mig när jag frentetiskt försökte ruska mitt stackars misshandlade paraply någorlunda torrt. Detta samförstånd och en känsla av tillhörlighet som också inträffar vid andra extrema väderfenomen som plötsliga hagelskurar och snöstormar (Minns ni november 1995?)

Det är trevligt att prata med människor, men tyvärr vågar vi sällan möta någons blick, le och prata en stund. Ibland händer det och då blir jag så glad. Jag måste bli bättre på det själv. Den du möter kan ju bli en vän för livet, och ses man inte mer så har man ändå haft sällskap en stund och det är ju alltid trevligt.

Vad är det i sylten?

Inspirerad av min vän och bästa miljökämpe Karin har jag börjat lägga mer tid på att läsa innehållsförteckningar. Redan för flera år sedan slutade jag att nyttja produkter som innehåller härdat fett, och de är fler än man kan tro. Skräpet finns i bröd, kex, kakor, snabbpulver-produkter som såser, mousser etc. Det är märkligt och skrämmande vad tillverkarna stoppar i sina produkter. Vad sägs om ett antal E-ämnen, smakförstärkare, glutamat, stabiliseringsmedel, olika former av konserveringsmedel, och alla andra skumma ämnen som slutar på -yl.

Granskade en burk sylt i affären härom dagen och förstod inte alls vad den innehöll, men läste mig till att den bestod av 30% bär. Men vad är då resten...?! Joo, kemikalier. Mmmm så gott! Eller...?

I onsdags plockade jag och min kompis en liter björnbär. Svarta, blanka och solvarma björnbär. På kvällen gjorde vi sylt. Ren sylt. Bara bär, socker och lite citron. Ingenting annat. Den blev så fantastiskt god, kanske inte så nyttig, men i alla fall helt naturlig och här är receptet:

Björnbärssylt
1 sats

Ingredienser

1 kg björnbär (ca 2 liter)
6 dl socker (500 g)

En citron

Tillagning

Rensa och skölj ev bären. Varva bären med sockret i grytan och krama ner saften från en citron. Koka upp och skumma av. Ta av från plattan och låt stå svalt några timmar, helst över natten så att bären saftar av sig. Hetta upp långsamt igen på svag värme under lock och koka sakta ca 10-20 min. Ta grytan från värmen, låt stå en stund och ta bort ev skum igen.

Ös upp sylten på rena varma burkar, upp till kanten. Sätt genast på lock och vänd uppochner. Kyl ner dem snabbt och förvara dem svalt.

Kossor och grodor

I torsdags drog hela familjen ner till Wapnö gård utanför Halmstad. Vi körde ut på landet över åkrar och ängar för att titta på kossor, och få en guidad tur på mejeriet som levererar den godaste yoghurten i helaste världen (förutom den danska, som jag inte kommer ihåg vad den heter men minns att den har en liten blåmes som logotype) Nå, det var ett sidospår.

I alla fall så var minstingen, min systerdotter Ebba, strax över två år, väldigt nyfiken på om hon skulle få se kossorna bajsa. Själv kunde jag tänka mig att klappa en snäll kossa på mulen och köpa en glass. Trots differensen i förväntningar på äventyret så lotsades vi strax runt av en kvinna som på bred halländska berättade om gården och mejeriet. Vi fick trycka näsorna mot stora plexiglasrutor i stallarna där kossorna som väntade på nedkomst bodde. och även till den byggnad där kalvarna huserade. Inget klappa på mulen här inte... Här fick man inte ens komma nära en riktig äkta ko.

När vi kom till själva mjölkningsdelen med en av europas största mjölkningskaruseller var jag lite ouppmärksam och fattade inte riktigt hur den fungerade. Jag bad min mor att upplysa mig varpå hon började berätta om kornas juver.

- Först så blir de tvättade och sedan påsatta av den där maskinen.

Jag uppfattade att hon talade om korna varpå jag högt hojtade - Blir de tvättade och påsatta?!bröt direkt därefter ut i ett vilt frustande gapskratt, trots att jag verkligen försökte behärska mig. En dam som stod bredvid deltog i mitt muntra utbrott och buffade min, vid det här laget pionröda mor i sidan och sa - Jojo, man hör det man vill höra...!

- Ja man gör det, sa mamma och blängde surt på sin yngsta dotter. Som skrattade hela vägen hem.

Sommarförkylning...

Hur tröttsamt är det inte? Dessa förbaskade förkylningsvirus som ständigt muterar och smyger sig på intet ont anande semesterfirare? Vad är de bra för? Och borde man inte bli immun snart? Resistenta bakterier talas det mycket om, men det vad är nytt med det? Ont-i-halsen-tät-i-näsan-host-och-nys-virus har väl alltid varit tokresistenta?
Har någon någonsin lyckats bota en förkylning, jag bara frågar?
Visst man kan lindra symptomen med hostmedicin, halstabletter, värktabletter, och min personliga favoritmedicin; glass! Men botad det blir man inte. Bara att vänta ut. Eller som min käre far alltid säger i lägen av sjukdom och smärta;
- Det går över...
Behöver jag tillägga att han är läkare?
När jag var yngre hade jag vid något tillfälle drabbats av en synnerligen elakartad halsåkomma och när jag svag och ynklig klagade min nöd för pappa möttes jag av ovanstående uppmuntrande tillrop... Skomakarens barn får i vanlig ordning luffa runt barfota... Förtretad utbrast jag att om jag så drabbades av spetälska och kom med näsan i handen skulle han även då påstå att det går över. Som vanligt log han milt, plirade med sina blå ögon och sa, - Men det gör ju det, allt går ju faktiskt över.
Irriterande nog har han ju rätt. *Fnys* Men säg inte det till honom...

Soldyrkare

Inte är det väl konstigt att vi svenskar är så faschinerade av, och tokiga i solen.
Vi lever vårt liv i mörker och kyla här uppe i det gråmulna norden, endast hjälpta av de få veckorna på sommaren då den välsignade gula bollen behagar lysa som starkast. Jag är inget undantag. Jag är en sann soldyrkare, trots att jag har begåvats med tämligen usla genetiska förutsättningar för att vistas i UV-strålarna någon längre stund.

Det är något magiskt med solen. Att få känna den mot sin hud, kisa mot den, se dess reflexer blänka i havets vågor. Med solen kommer liv och jag skulle nog säga att jag faktiskt lever i en halvdvala under årets mörka period. Allt går på halvfart, allt är jämngrått, trist och utslätat. På vårkanten börjar det genast kännas bättre. Årets höjdpunkt för mig är de fyra veckorna då jag är ledig, då jag får njuta av ljus, värme och total frihet.
Då blir stressen stor när det regnar, när det är kallt och blött. Jag känner mig lurad och vill besviket stampa med foten som en femåring och skrika - NEJ!! GE HIT MIN SOL!!

Jag har en vecka och tre dagar kvar av min semester och om det finns någon rättvisa här i världen så är det bara torra fina högtryck som väntar. Jag håller tummarna och laddar med solskyddsfaktor!

Alla dessa distraktioner...

Jag håller fortfarande på att organisera min lägenhet.

-Ännu?! skriker ni nu, - Blir du aldrig klar människa?!

Och svaret på den frågan är lite skamfullt; näe. Inte så länge jag fastnar i annat. När jag gör roliga intressanta saker är jag oerhört fokuserad och organiserad. När det gäller "måsten" och "borden"; inte lika mycket...

För några dagar sedan fick jag hjälp med att bära upp den sista omonterade bokhyllan från källarförrådet. Jag tömde de två befintliga hyllorna som jag i husmoderlig nit faktiskt redan fyllt med alla mina böcker och åter fylldes golvet med hopplösa högar av böcker. Efter montering och skjutande hit och dit för att måtta rätt, nöjde jag mig och påbörjade isättningen av böckerna igen. Eller rättare sagt, jag försökte påbörja CD-pelaren... Men hjälp, så mycket roliga CD-skivor man har samlat på sig under åren!
Jag fastnade omgående i några brända omärkta skivor som jag bara var tvungen att lyssna igenom. (Hittade både Rammstein och åttiotals-schlager) Dessutom återupptäckte jag både tvivelaktiga inköp och en del skäms-skivor.

Har ni några skäms-skivor? Bra! Jag är av den åsikten att man ska stå för sin skivsamling. Man gör sig inte av med misslyckade köp eller presenter utan låter de få sin givna plats i samlingen och lär sig att leva med dem.

Jag kan ju passa på att erkänna att den mest skamfyllda skiva jag äger är en vinylsingel med Midi Maxi och Efti. Minns ni? Systertrion som var totalt tondöva men som såg "rätt" ut. De draftades, hypades och fick spela in låten Bad bad boys. Och ja, resten minns ni. Låten var precis lika usel som sångarinsatsen och de förföll snabbt i glömska. Men jag har min singel kvar. Som ett minne och en symbol över dålig musik. Men även dålig musik har sin plats i skivsamlingen.

Så gå nu och leta bland skivorna och kolla in vilka pinsamheter ni helst vill gömma! Erkänn nu! Någon av er har säkert något mycket värre än Midi Maxi och Efti undanstoppat!

Blötdjur

Igår var ute på tur. Jag var i Stenungsund med motorcykeln, och när jag körde upp var det ju för all del fint väder. Solen lyste även om det blåste lite väl hårda vindar på motorvägen. Jag är inte så förtjust i att mata mil på motorväg och framför allt inte när det blåser. Det blev till att klämma åt benen hårt runt tanken och krama styret krampaktigt. Som en liten bonus var det gott om tung trafik på väg norrut och sidovindarna som långtradarna genererade blev stundom lite väl spännande. Men, solen lyste och turen ute på Orust blev fin. Långa kurviga småvägar i sol, det är lycka för en motorcyklist!
Idag var det dags att vända hem. Men den soliga söndagen hade övergått i en regnig måndag... Jag väntade ett tag och hoppades på att molnen skulle skingras, men mina hoppfulla blickar mot himlen visade sig inte hjälpa ett dugg. Regnet fortsatte att falla och jag insåg till sist att jag nog ändå inte skulle komma hem torr. Det var bara att bita ihop, dra igen alla dragkedjor och kardborrfästen som fanns, knäppa knapparna och dra iväg. Det var ganska blött. Faktiskt väldigt blött. Och kallt...
Efter några mil började jag känna hur vattnet trängde igenom sömmarna i kängorna, handskarna, jackan och till sist även skinnbyxorna. Jag frös... Regnet pärlade på visiret men efter att ha torkat det femtioelva gånger lät jag det vara. Gasade på lite extra istället för att komma hem så fort som möjligt. Passerade andra semesterfirare i sina bilar och en och annan olycklig medsyster eller bror på motorcykel.
Jag kunde åtminstone se fram emot en varm dusch och torra kläder när jag kom hem, till skillnad från de stackarna hojburna turisterna som jag passerade, med stor packning och tältet surrat hårt bakpå. Att sätta upp ett tält i ösregn, redan blöt och kall kan inte vara kul...
När jag kom hem kramade jag ur handskarna, hällde ut vattnet ur kängorna, hängde upp kläderna på tork och kunde till sist nå det ljuva målet, en lång och varm dusch. Härligt!

Älskade skor!

Har ni någonsin blickat in i garderoben, i skohyllan eller på golvet i hallen, och tänkt att ni nog har för många par skor ?

Inte jag... Jag kan nämligen inte inte få för många par skor. Jag kan inte få nog av skor, faktum är att jag behöver mina skor och jag blir lycklig av skor...

Till dags dato (jag räknade igår) har jag 58 par skor / stövlar /kängor. Allt från rejäla Dr Martins till små nätta pumps med slejf på skyhög klack. Jag äger säkert minst åtta par svarta skinnstövlar i olika modeller och ett otal skor som jag av olika anledningar inte kan använda. Till min stora sorg bör tilläggas... Ofta beror det på att de var billiga, men ett halvt nummer för små. Trots det chansade jag och kunde tyvärr efter ett tag konstatera att de klämde och skavde.

Jag inser förstås att vissa människor ser detta intresse, eller kanske snarare denna böjelse, som ett problem. Det enda problem jag har med min lindriga sko-fetishism är utrymmesbekymmer... Jag har helt enkelt inte plats. Av den anledningen var det med sorg i sinnet jag lade ut mina supercoola blågula Nike-sneakers till försäljning på Tradera. De klämmer mig på lilltån så jag nästan tjuter efter mer än 10 minuter men de är sååå snygga...!

Troligtvis kommer jag tämligen omgående fylla tomrummet efter dem med ett par andra mer välsittande skossingar. Och den här gången ska jag inte köpa för små i alla fall.

Vinyl eller inte...

Jag har ett inredningsdilemma. Min lägenhet är ännu inte helt klar och jag är i valet och kvalet om huruvuda vissa saker ska få vara en aktiv del av mitt hem, eller förpassas ner i källarförrådet.

En sådan sak är min gamla stereo. En JVC i flera våningar, som på den tiden då det begav sig (Anno 1990) var höjden av lyx. Den har skivspelare, cd-spelare, dubbelkassettdäck, radio och två ganska maffiga högtalare. Den var snuskigt dyr men jag betalade själv eftersom jag hade vunnit pengar på miljonkontot där det var dragning på ens födelsedag. 5000 kr vann jag och jag tror ändå att mina föräldrar fick lägga till lite på "speleverket" som mormor kallade det. Idag är ju elektroniken både billigare och bättre, men då kostade det att ligga på topp. Självklart blev den snabbt omodern framför allt när vinylskivorna och kassettbanden fick stå tillbaka för den nya CD-tekniken, men nu har det visst blivit inne att snurra plattor. Återigen finns det skivspelare att köpa. i handeln. Och visst är det lite charmigt att spela skivor med lite hemtrevligt knaster(?)...

Så nu är frågan; ska jag låta den stå framme som en del av möblemanget, detta tämligen osnygga och skrymmande svarta monument över svunna tider, spela mina gamla LP- och EP-skivor och faktiskt använda den, eller ligger det närmast till hands att gömma undan den och istället spela musik i DVD-spelaren som inte syns...

Vinyl eller inte, det är frågan...

Zeke Varg

När min syster och hennes kille blev sambos kom även en hund med i boet. Sambon hade en långhårig schäfer vid namn Zeke. Min syster var lite skeptisk till Zeke till en början, vilket är helt förklarligt med tanke på hennes tidigare erfarenhet av schäfrar. När hon var au-pair i England, blott 18 eller 19 år gammal hade familjen där en stor och väldigt dominant schäfer. För att markera sitt missnöje med den nya ordningen hälsades syrran välkommen med en stor dos misstänksamhet och ett dovt morrande. Morrandet fortsatte och jag vill även minnas att han vid något tillfälle även gjorde utfall mot henne. Sjävklart blev hon rädd. Pappan i huset hanterade situationen som många andra hundägare gör mot hundrädda, och sa helt enkelt:

- Han är inte farlig!

Nähä, ok men då så! Är det därför han stirrar ner mig, och blottar en tandrad? Han ler? Visst?

Självklart är det idiotiskt att försöka övertyga någon som är seriöst rädd om hundens ofarlighet och väna natur. Min syster var osäker, hunden som vaktade familjen snappade upp det det och problemen fortsatte. Ingen åtgärd från familjen blev aktuell förrän han även morrade åt de två barnen. Då togs raskt ett beslut om avlivning. (Också en snabb åtgärd som många tar till för "problemhundar")

I nio fall av tio började problemet, som alla sunda hundälskare vet, i andra ändan kopplet.

Nåväl. Zeke är en ganska mager krake även om han ser stor ut på grund av pälsen och sin höjd. Han är tämligen ouppfostrad, totalt ointresserad av kel och gos men vaktar allt och alla. Hemma går han under namnet Zeke Polis. Så fort något händer utanför larmar han direkt och högljutt på gott och ont. Zeke är klumpig och bufflig men aldrig aggressiv. Han ser det som sin uppgift att valla sin flock och blir hemskt olycklig om någon stänger in sig på toaletten eller lämnar det rum där resten av flocken befinner sig. Han är nöjd och glad bara han får vara med. I övrigt är han ganska "grabbig" och vill gärna kampa och bråka på skoj. Brottas och leka jage.

Varje gång jag hälsar på och kommer innanför dörren blir han så glad och uppspelt att han inte riktigt vet var han ska göra av sig. Första gången vi sågs talade jag om för honom att man inte hoppar upp på mig när man hälsar och det förstod han direkt. Nu snor han runt som en tok, stresskliar sig under halsbandet så pälstussar flyger, hugger tag i en sko eller något annat som ligger nära och springer runt med den i munnen en stund. Sann och äkta glädje. Det är en fröjd att få bli välkomnad av en hund!

Konsten att se ljust på livet.

Alla har vi väl varit med om de där dagarna när det känns som att allt går på tok. När man missar bussar, fumlar och tappar det dyraste finaste man äger. När man sätter en fettfläck på den nytapetserade väggen, (vilket hände mig i veckan för övrigt) När håret vägrar samarbeta och spretar ut åt alla olika håll, och du samtidigt upptäcker att du har en stor finne på hakan, en fläck på tröjan och hål i skorna. När du bara säger fel saker, glömmer allt viktigt och du önskar att du aldrig hade klivit upp ur sängen samma morgon.
Som tur är infinner de dagarna sig sällan. Men när de inträffar är de jävliga. Den där känslan av att livet hoppar upp och fyrar av en spottloska i ansiktet på dig, direkt åtföljt av en välriktad käftsmäll är inget vidare.

En del människor kan skaka av sig allt det där och skratta åt eländet. Jag jobbar på det, men där med fettfläcken grämer mig så otroligt...

Däremot kunde jag faktiskt (efter ett tag) skratta åt mig själv när jag och mamma höll på att måla väggarna i köket och jag klev nerför stegen baklänges och med ett ljudligt plaffs satte foten rakt i hinken med målarfärg! En klassisk papphammar-miss. När jag hade vrålat färdigt alla fula ramsor jag kan, räddat färgen som skvimpade över och hjälpligt skrapat ren min vita tennissko som nu fick en vacker turkos färg skrattade vi så att vi fick magknip. Ibland är man fantastiskt klantig...

En annan gång var det min nyinköpta soffa som råkade illa ut. Jag hade varit ute på lokal och roat mig. Kom hem sent och lagom salongsberusad. (Ok, i ärlighetens namn så var jag nog lite mer än salongsberusad) Det var en bit in på småtimmarna och jag var hungrig. Fick en nattlig craving efter rostade mackor med smör, ost och ett stort glas Oboy.
Jag fixade till min hälsovidriga måltid i köket och placerade allt på en bricka. Brickan balanserade jag sedan in till vardagsrummet och försökte styra mot bordet. Något gick väldigt snett och hela härligheten landade istället i min nyinköpta ljusbeige soffa...

Om ni visste hur mycket Oboy det går i ett caféglas och hur mycket det blir när man spiller ut det. Och vilka fina fettfläckar det blir av rostbröd med mycket smält smör på...

Jag måste ha fått en chock, för istället för att bli förtvivlad, börja svära och kanske rentav grina, så började jag istället att skratta. Först lite hysteriskt fniss och sedan ett vrålskratt som utmynnade i magkramper och tårar som rann ner över kinderna. Mitt i natten, ensam i min lägenhet med en soffa som i det närmaste borde vara förstörd stod jag dubbelvikt och skrattade i flera minuter. Sedan försökte jag behärska mig, gav soffan första hjälpen (Tack för Vanish!) och när jag gjort allt jag kunnat gick jag och lade mig. Morgonen efter dammsög jag upp fläckborttagningspulvret som torkat och ta mig tusan om inte soffan var som ny igen! Inte ett spår syntes av min fadäs och soffan är lika fin idag, några år senare.

Men fettfläckarna på tapeten, de skrattar man inte åt... :-( Har någon ett bra tips på hur man åtgärdar sånt så är ni välkomna att höra av er.

Födelsedag!

Idag fyller jag år.
Jag har hunnit med att fira några födelsedagar under åren.

(Ånej, inte SÅ många! *fnys*)
Men det är en som jag minns alldeles speciellt. Jag skulle fylla tolv och den sommaren var ledsam på många vis. Jag var ensam. Hade ingen att "vara" med som det heter idag. Min bästis hade dumpat mig för en häftigare tjej i klassen och jag var ensam. Till en början gjorde det inte så mycket. Ända sedan jag var riktigt liten har jag haft ett behov av att få vara ifred med mina tankar och funderingar. Lekte mycket själv i skogen, klättrade i träd, byggde kojor, dämde upp bäcken och gjorde vattenfall. Men det är skillnad på att vara ensam av eget val, och på att vara det ofrivilligt. Den här sommaren var jag för stor för att leka. Jag ville "vara" med någon. Lyssna på musik, cykla till stranden, ligga på en gräsmatta och prata om killarna i klassen.

Jag minns att det var i slutet av juni. Mamma jobbade fortfarande och när jag gråtande ringde upp henne och berättade att min kompis än en gång hade ställt in vår träff till förmån till den häftigare tjejen blev hon arg.
- Kom in till stan Helena så hittar vi på någon istället, sa hon. Jag torkade besvikelsens tårar och tog bussen in till Borås.
Där möttes vi upp och gick på stan. Fikade och hade det trevligt. En sak vi alltid gjorde när vi gick på stan, var att gå in i djuraffären för att titta. Jag har alltid varit väldigt förtjust i djur och helst de med päls.

Inne i affären kunde jag längtansfullt hänga över burarna med de små söta kaninungarna hur länge som helst. Men jag visste att det var lönlöst att tjata. Under det året hade både jag och min syster förtvivlat bönat och bett om en hund, eller åtminstone om en katt. Vi argumenterade med alla till buds stående medel. Lovade att själva ta hela ansvaret, betala maten, vi grät, blev arga och upprepade mantrat om och om igen att vi ville ha ett djur. Men det blev tvär-nej.

Inne i affären var det ett välsignat liv. Tjatter från fåglar, pip och knorr från marsvin och surrande från akvariepumpar. Därför var det inte så konstigt att jag trodde jag hörde fel när mamma, som stod bakom mig sa;
- Du får välja en.
Jag var tvungen att fråga flera gånger om hon menade allvar och det gjorde hon. Jag var i sjunde himlen. Så lycklig att jag nästan började grina. Kramade mamma länge och frågade vilken hon tyckte jag skulle välja. Själv var jag inne på en av de mörkbruna dvärg-vädur-kaninerna, men mamma pekade på en liten ljus nästan vit pälsboll i ett hörn. Den hade mörkare ansikte och en liten vit "bläs" över nosryggen. Mörkgrå långa öron som den nästan trampade på. Den fick det bli. Det var en liten kille, som jag där och då döpte till Linus.

Hur var det nu då med födelsedagen, undrar ni, kommer människan aldrig till sak?
Jo lugn!

En morgon några dagar senare, den 10 juli blev jag väckt av familjen med sång, blommor från trädgården, frukost på sängen och det mest fantastiska av allt. Linus! Jag hade haft honom i några dagar men att se mamma bära in min lilla kanin och sätta honom i knät på mig gjorde mig nästan sprickfärdig av lycka. Han var min!

Linus och jag var för övrigt oskiljaktiga i många år framöver. Han blev oerhört tam, nästan som en liten hund och levde i åtta år. Vi hade mycket roligt ihop under åren, men det är en annan historia.

Ödlorna kommer tillbaka!

Läser i TV-tablån att V kommer att repriseras på fredag. Ah, vilka minnen det väcker! Det var den 11 januari 1986. Jag var åtta och ett halvt år och alldeles för liten för att få se på en sådana hemska saker på TV. Men liten och lurig som jag var lyckades jag ändå se den varje lördag. Hemma hos oss var fredag- och lördagkvällar myskvällar, som i så många andra hem. Vi brukade äta en god middag framför TV:n och kanske lite glass till efterrätt. Om det var riktig fest åkte även en påse ostbågar fram, för både jag och min syster var (och är fortfarande) helt tokiga i ostbågar. Ostbågarna ska vara av märket OLW och intagas tillsammans med ett stort glas kall mjölk till!

När vi berättar det brukar folk se äcklade ut och skrynkla ihop hela ansiktet, men vi njuter i fulla drag.

Nåväl, jag var alltså bara ett yngel, relativt kvällstrött och brukade således knoppa in efter några timmars TV-tittande. För att jag ändå skulle kunna vara med under hela myskvällen så brukade jag förbereda genom att bädda med täcke och kudde under soffbordet. Jag kunde ligga och slumra och kanske vakna till då och då när någon av misstag sparkade på mig. När resten av familjen gick och lade sig drog pappa fram mig under bordet och bar mig, fortfarande sovande, till min säng. Jag minns inte om jag mellanlandade i badrummet för tandborstning men det gjorde jag nog, eftersom mamma alltid var mycket noga med det. (Troligtvis fick jag även mina tänder borstade i ett sovande tillstånd.)

Från och med första avsnittet av V såg jag till att låtsas sova under bordet. I själva verket låg jag klarvaken där och kikade fram under täcket med uppspärrade ögon. Jag såg de uniformerade donnorna Diana och Lydia med sina gigantiska axelvaddar marchera runt på skyhöga klackar med elaka ögon och krigsmålade ansikten. (Ack ja, glada åttiotalssminkning, ) Såg dem fyra av sina laservapen, sluka vita möss, plocka ut sina ögon och slita av sig maskerna för att blotta de skräckinjagande ödle-nyllena. Jag blev lite kär i Donovan och tyckte synd om den snälla ödlan Willy som var på motståndsrörelsens sida.

Jag var för liten för att fatta vad storyn handlade om men det visuella var obetalbart. Sååå häftigt!! I skolan skröt jag om att jag sett på V men jag var noga med att utelämna att jag därmed förorsakat mig själv nattskräck med många sömnlösa timmar, lampan tänd och hjärtat vilt bankade i bröstet...

Så går det när man har livlig fantasi. Och av den anledningen ser jag idag heller inte skräckfilm. Jag fabricerar ihop för mycket tokiga saker på egen hand efteråt, när det är dags att sova, och jag vill hellre sova gott än spana och lyssna in i mörkret på jakt efter skuggor och ljud som jag hittat på alldeles själv.

Men det som var hemskt och farligt då, känns bara lite gulligt idag och för att riktigt få tokfrossa i nostalgi ska jag nog se V på fredag. Och nu så här, 23 år senare, kanske jag till och med kan få ta plats i soffan.

Idrott - från hat till kärlek

Jag äter ganska balanerat och nyttigt. Tränar, rör på mig och trivs med det. Idag, är väl bäst att tillägga. För under större delen av min uppväxt och under mitt vuxna liv har jag fått kämpa mot mig själv. Mot mitt degiga, lata och glupska jag. Som barn var jag väldigt överviktig. Fram till andra klass, mest mullig, därefter kliniskt fet. Jag led, grät och tröståt, för det fanns ändå ingen utväg. I skolan blev jag retad, förnedrad, påhoppad, slagen och utfryst. Min gympalärare var en elak ragata som efter en knäskada fått avbryta en lovande karriär som basketspelare och därefter ägnade sina dagar åt att förnedra och förakta de som inte sprang fort nog, de som aldrig lyckades fånga en boll, som inte tog sig över bockar och hinder, de som inte vågade hoppa från femman i simhallen, inte orkade eller kunde prestera tillfredsställande, i det för mig så förhatliga ämnet gymnastik. Lika positiv var hon mot de som var duktiga.

Vi hade idrott tre lektioner i veckan. Hurra, så bra tänker ni nu! Barn behöver röra på sig och lära sig att samarbeta i lagsporter. Men jag led. Jag svettades, fick blodsmak i munnen, fick alltid stå i mål i handboll och fotboll för jag kunde ju ändå inte springa, och mina lagkamrater tyckte det var utmärkt eftersom, som de också alltid påpekade, jag ändå fyllde upp nästan hela målet.
I lagsport blev jag vald sist. Killarna i klassen som var duktiga, blev lagkaptener och fick förmånen att utöva sin förvärvade makt genom att peka och välja. När valmöjligheterna var uttömda blev jag över, och den stackars grabb som dragit nitlotten väste besviket mitt namn och rullade med ögonen. I bästa fall lät de mig vara ifred, de värsta lektionerna var de när jag fick bollar i ansiktet, knuffar och tacklingar. När min lärare, som stod vid sidan och övervakade, kallade mig till sig och förklarade att jag inte var tillräckligt röd i ansiktet vilket torde innebära att jag inte engagerat mig tillräckligt.
På högstadiet växte fetman bort för att sedan återkomma i tjugoårsåldern, därefter fick jag nog, tog jag ett stadigt grepp om mig själv och bytte livsstil. Jag åt nyttigare och började träna. Men det tog emot att träna. Mina dåliga erfarenheter av fysisk aktivitet satt hårt och det tog lång tid innan jag kunde finna glädje och kraft i att röra på mig. Nu skulle jag inte vilja vara utan det, men jag kan fortfarande känna mig lite bitter över att en vuxen person, en pedagog som skulle inspirera, uppmuntra, stötta och hjälpa, istället förstörde så mycket. Barn kan vara elaka mot varandra men att vuxna och därtill lärare tar sig rätten att utöva förtryck över de som är svaga, det är oförlåtligt. Fy skäms!

Trädgård med djur

I helgen var jag på landet, i mina föräldrars hus. I ett stugområde fem minuters promenad från havet ligger den solgula träkåken omgärdad av en trädgård som blivit min glädje och stolthet. Jag är ju väldigt road av blommor och trädgårdspyntande och de tämligen svåra förutsättningarna för prunkande grönska i kustzonen ser jag som en utmaning. Ni som följer min blogg vet också att jag i våras ondgjorde mig över kaninerna som glatt smaskade i sig allt planterat som kom i deras väg. Utöver glupska gnagare finns det diverse andra problem för den glade hobbyodlaren. Jorden består mest av sand. Varje år fyller jag på säckvis med jord och varje år försvinner jorden mer och mer under sommarsäsongen och blandas upp med sand igen. Det är få växter som verkligen trivs i det torra, salta och ibland blåsiga klimatet. Rosor funkar fint. Vi har både röda klängrosor och vita rosor som doftar fantastiskt. Jag tycker om trädgårdar som doftar. Vid rosorna har vi lavendel och mot ena staketsidan står en stor jasminbuske som i år har överträffat sig själv med hundratals doftande vita blommor. Jag har också upptäckt att ginst och syréner trivs utmärkt. Nu när allt som är gott är instängt bakom nät får kaninerna nöja sig med det som växer vilt. Faktum är att jag egentligen tycker att de där små skuttkrakarna är väldigt söta. Därför blev jag lite ledsen när mamma berättade att familjen Kanin just mist två av sina tre ungar till grannens katt...
I går hälsade jag också på vår huskråka. Det är en ensam kråka som brukar sitta i tallen i ena hörnet av trädgården och kraxa lite tyst för sig själv. Han verkar nästan lite sällskapssjuk och ibland tar han sig en flygtur över altanen för att kolla in läget. Igår var det fullt pådrag med djur i trädgården och sent på kvällen när jag satt på trappan med ett glas vin och pratade i telefon, prasslade det till i buskarna och fram kom vår lille igelkott. Han stannade till när han såg mig. De små kolsvarta blanka ögonen plirade och den lilla fuktiga nosen darrade innan han bestämde sig för att försvinna in under nästa buske.
En fin Halländsk kväll, nära naturen.

Ebba i jordgubbslandet

Igår var jag hos min syster och plockade jordgubbar.
De har ett fält med självplock bara några hundra meter från där de bor och det är så smidigt att traska dit med en spann och plocka några liter. Och jo, de flesta hamnar faktiskt i spannen även om man ju bara måste provsmaka några. Ebba hade sin egen lilla hink som hon plockade i men där var nog förhållandet det omvända; fler jordgubbar landade i Ebbas mage än i hennes hink. Min syster funderade på om man skulle väga in ungen före och efter men då hade odlaren nog gått back. Igår var det många barn i jordgubbsfältet och alla var de sådär härligt röda om mun och fingrar. Ebba plockade och åt, och pratade en hel del under tiden. Det är inte mycket man förstår, men några - Nej! - Bort den! och - Blä! blev det när hon kämpade mot ogräset som växte över hennes huvud och diverse småkryp som både kliade och bets.
Efter en stund hade vi fått ihop en bra samling solmogna söta bär och vände hemåt. Klockan var sju på kvällen och det var varmt. Solen stod lågt och vindarna var ljumna. En fantastisk svensk sommarkväll när den är som bäst.

Semesterminnen

Så går vi in i juli månad och den så kallade industrisemestern. Jag vet inte hur mycket bevänt det är med det där nu för tiden, men när jag växte upp var det ett aktuellt begrepp. Idag åker de flesta familjer söderut en eller ett par gånger per år på charter men när jag var liten var det ganska ovanligt. Första gången jag åkte på chartersemester var jag runt 12 år då familjen drog till Mallorca. Det var exotiskt och fantastiskt men idag hade jag nog gäspat åt turistghettot och det gigantiska vita hotellkomplexet med den standardiserade poolen i mitten.

Vår familj drog vanligtvis alltid iväg på husvagnssemester. Jag minns den extremt tidiga uppstigningen den morgonen när det var dags att ge sig av. Hur vi hade packat vår gamla SMV några dagar i förväg och hur det kändes att halvt sovande sätta sig i den morgonkyliga bilen när solen värmde in genom sidorutan. Jag hade en kudde under ena armen och vanligtvis en nalle under den andra. Kalle Anka-tidningarna var redan instuvade liksom min systers free-style med kassettband innehållande Carola, Herreys och diverse andra artister inspelade från topplistan eller Rakt över disk med Clabbe.
Pappa hade en grön Citroên, en "Padda" som var otroligt komfortabel men som rostade snabbare än man hann lappa ihop den. En fördel var att det inte fanns någon upphöjning på golvet bak vilket gjorde att en femåring kunde ligga raklång där på filtar och kuddar. Eftersom jag var minst åkte jag raskt ner på golvet när min äldre syster intog hela baksätet.

Vi brukade åka söderut, färjade antingen Helsingborg/Helsingör eller Trelleborg/Sassnitz. Sedan gick resan till Danmark, Tyskland eller Holland. Det var ibland väldigt långa sträckor att köra med två ungar i baksätet som trätte över det mesta. Min far som är lugnet själv brukade hantera det där ganska bra. Han blev bara irriterad när mamma vimsade bort sig på kartan och inte visste om vi skulle svänga höger eller vänster eller när jag och min syster gafflade mer än vanligt där bak. En enda gång röt han till på skarpen. Jag vill minnas att det var varmt, över 30 grader och att vi hade kört på autobahn i en evighet och dessutom stått i bilkö ett antal timmar. Till sist rann sinnet över när vi återigen rök ihop över en bagatell. Han ställde sig på bromsen, vände sig bakåt och röt (!) - Nu sitter ni i var sitt hörn och håller käften!" ...
Vi var tysta som möss hela resterande resan. Vågade knappt röra oss. Pappa hade höjt rösten!

Ljuva fexti-tal!

Jag är barnsligt förtjust i gångna tider och framför allt slutet av 50-talet till början av 60-talet. Även om det var många år kvar tills jag gjorde entré in i livet så faschineras jag av den tiden, en tid jag hellre vill kalla "fexti-talet". Runt 1955 - 1965, innan flower-power-vågen, och peace´n love. Jag minns varken Hylands hörna, raketost, Elvis eller Tommy Steel. (Min mamma höll stenhårt på Tommy, för hon tyckte att Elvis hade så feta läppar, även om hon idag kan erkänna att Elvis nog faktiskt sjöng betydligt bättre) Jag önskar att jag hade fått uppleva allt det där. Modet, bilarna, frisyrerna, rock´n´roll, filmerna, raggarkulturen, jitterbugg. Mest är jag lockad av de amerikanska influenserna. Tänk er en äkta amerikansk Diner, en metallvagn med rundade hörn och en neonskylt på taket. Svartvitrutigt golv, röda skinnsoffor i form av bilsäten, en Jukebox i ena hörnet som vänder skivor med de senaste hitsen. Milkshake med ett blankt rött körsbär på toppen och feta dollargrin på parkeringen utanför. Cheva, Buick, Pontiac och kanske en Volvo P1800. Turkost och rosa, samlarbilder på filmstjärnor, brylcréme och skinnpaj. Söta klänningar, rött läppstift och vita handskar. Jag kan hålla på hur länge som helst.

Mamma som faktiskt var med när det begav sig har inte samma glammiga bild som jag målar upp. Hon minns att det var ganska fattigt och eländigt för de flesta. Den amerikanska glamouren nådde aldrig riktigt fram. Den första tonårsgenerationen har den kallats. Men alla gjorde inte revolt och de som gjorde det drog på sig ett utanförskap. Lite föraktfullt kan mamma fortfarande minnas raggarbösset som körde runt runt Stora Torget i Borås varv efter varv på kvällarna och hängde på Violas café. Men hon minns också hur vågad hon kände sig när hon beställde en Coca Cola och två lösa Bill och hur hon och hennes gäng var ute och dansade.

Då var det vardag, för dem som levde i tiden. Men kanske var det inte så olikt från idag, trots allt. Men jag önskar ändå att jag hade kunnat få vara med. I framsätet på en nedcabbad rosa Cadillac med stora fenor!