Att tala med främlingar

Har ni tänkt på hur vi reagerar när vi utsätts för ovanliga situationer och fenomen? Hur man plötsligt öppnar upp och börjar interagera med andra på ett sätt som man aldrig gör i vardagen. Igår drog ett kraftligt lågtryck in över västkusten. Det blåste och regnade på tvären. De mängder som ramlade ner från himlen kan i det närmaste liknas vid en monsun. Jag hade bestämt mig för att promenera hem från jobbet och klarade mig nästan ändå fram när det brakade lös. Mitt lilla ynka paraply flaxade förtvivlat i den hårda vinden och gjorde föga nytta för att hålla ägaren torr. Jag ställde mig under några träd vid vägkanten och fick snabbt sällskap av några andra blöta figurer som kurade ihop sig för att invänta en paus i nederbörden. Mina fina Converse var inte så fina längre. De var genomblöta, liksom mina byxor . Vi stod där en stund och log i samförstånd. Utbröt kommentarer som
- Ja men det här är ju inte klokt! och - Hur mycket vatten finns det egentligen?

Efter en stund insåg jag det lönlösa i att vänta. Jag var redan genomvåt och Dr Fries torg var bara några hundra meter bort. Jag satte av i språngmarsch och försökte kryssa mellan de djupa vattensamlingarna men det slutade ändå såklart med att jag plurrade rejält. När jag kom in under taket vid sidan av torget inträffade samma fenomen. De människor som stod där log mot mig och tittade beklagande på mina blöta byxor som vid det här laget smetade sig fast runt benen. Samma sak inträffade när jag kom in i livsmedelsbutiken. Kassörskan log och nickade menande på mig när jag frentetiskt försökte ruska mitt stackars misshandlade paraply någorlunda torrt. Detta samförstånd och en känsla av tillhörlighet som också inträffar vid andra extrema väderfenomen som plötsliga hagelskurar och snöstormar (Minns ni november 1995?)

Det är trevligt att prata med människor, men tyvärr vågar vi sällan möta någons blick, le och prata en stund. Ibland händer det och då blir jag så glad. Jag måste bli bättre på det själv. Den du möter kan ju bli en vän för livet, och ses man inte mer så har man ändå haft sällskap en stund och det är ju alltid trevligt.