Sagor som tar slut

Jag vill tacka livet, sjöng Arja Saijonmaa och visst borde man vara mer tacksam. Tacksam över att man varje dag får stiga upp ur sängen, att man kan och orkar gå till jobbet, att man kan skratta, gråta och älska.
Min mor brukar ibland halvt på skämt och halvt på allvar beklaga sig över att bli äldre.
Hon ser sig i spegeln och uppger med ett beklagande tonläge:
- Det är inte roligt att bli gammal!
Varpå jag milt brukar påminna henne om att det alternativ som står till buds, inte är direkt muntrare...

Men tiden är utmätt. Vi måste alla någon gång avsluta vårt jordeliv.

Men det är en oerhört nedslående tanke; att jag idag är en dag närmare slutet än vad jag var igår. Jag vet det. Men det gör det inte lättare. Vi föds och vi dör, men jag har svårt att acceptera det. Att det finns något vi inte styr över. Att vi med all vår teknik och forskning inte kan skjuta upp det oundvikliga...

Att saker och ting tar slut är inte roligt. En god middag, en fantastisk flaska vin, en bra bok. Eller som när jag var liten; en saga.
Jag kunde aldrig acceptera att en saga tog slut. När jag kröp upp i någon vuxens knä med en sagobok var det helt otänkbart att bara få höra den en gång. Minst två gånger skulle den läsas och med exakt samma tonfall och berättarröst. Inte hoppa över något ord eller hitta på eget.
Allt skulle vara precis så som jag visste att det skulle vara!

Som barn hade jag ett stort behov av att veta att saker och ting inte var föränderliga. Det var en trygghet för mig att veta att sagan alltid slutade lyckligt på samma sätt, och när det roliga var slut, så kunde man få höra sagan igen, från början.
Jag vill fortfarande inte att bra saker ska ta slut.

Det som är viktigt

Jag har tidigare skrivit om de val man måste göra i livet, och vad som egentligen spelar någon roll. Saker och ting kan snabbt ställas på sin spets och när det bränner till, börjar var och en fundera över sina prioriteringar.
Sjukdom är en sådan sak. Man säger att en frisk man har tusen önskningar men den sjuke bara en...
När någon som står oss nära insjuknar, reagerar vi med bestörtning, oro, rädsla och ibland ilska. En sjukdom påverkar inte bara den som är sjuk, utan även alla runtomkring. En hel familj rister i sina grundvalar och håller andan...
Hur ska man förhålla sig till något man inte kan påverka eller rå över? Ovissheten gnager och tär. Vad kommer att hända nu?
Du har säkert själv kommit i kontakt med det. Med ordet som är så hemskt att man inte vill nämna det vid namn. Det stora svarta som förintar och förgör. Som söndrar och förgiftar.

Om jag kunde skulle jag dra ut i strid, Jag skulle svinga mitt vapen och i vilt raseri krossa det svarta. Som i sagorna skulle jag nedlägga monstret som spottar aska och eld, kämpa in till döden för det som är rätt och riktigt; att ingen ska behöva gå igenom det här.

Om jag kunde...

Gallra och skövla

Utanför huset vrålar motorsågarna. Kommunen har äntligen insett att de stora träden längs vår gata står farligt nära de luftburna ledningarna. De började igår med att röja sly och idag kom det tunga artilleriet. Minst åtta gubbar sågar och fäller, drar och lastar. En arborist är också här. Den stackarn har suttit uppflugen i höga trädkronor hela dagen och det blåser tämligen hårt.

Men plötsligt ser det lite ljusare ut när den täta skogen glesas ut. Ibland är det ju som bekant nödvändigt att gallra.

När jag var barn såg jag det inte riktigt på samma sätt.

Vårt hus var det näst sista på en återvändsgata. Det låg högt och bakom var en skogsbeklädd kulle som kröntes av ett vattentorn. På baksidan hade vi alltså skogen som närmsta granne under ganska många år. Det var gammal trollskog, med många platser att gömma sig på, bygga kojor eller plocka blåbär i.

Jag kan inte ha varit mer än fem, sex år den morgon när jag vaknade av motorsågarnas gälla vrål. Först förstod jag inte vad det var jag hörde, men efter att ha lyssnat en stund lokaliserade jag ljudet till baksidan på vårt hus.

Jag tassade upp i mitt långa nattlinne och ut på balkongen. Eftersom huset låg på en sluttande tomt så var ena kortsidan på balkonen nära marken och förbunden med densamma av en metalltrappa på tre steg. Där stod jag i min blommiga nattsärk och spärrade upp ögonen i vild häpnad och bestörtning. Nästan hela min skog var borta! Mina träd var nedsågade, kapade och höll som bäst på att bli borttransporterade. Det vimlade av gubbar utrustade med hjälmar och motorsågar och de höll på att skövla, ja döda MIN skog...

Jag började störttjuta och rusade in till mina föräldrar som for upp och undrade om elden var lös. När de lyckats tolka mitt budskap genom hulkanden och snyftanden följde de med ut för att bevittna förödelsen. Jag skrek till gubbarna att de skulle sluta att såga ner min skog men det brydde de sig inte om.

När allt var över blev det helt tyst. Det luktade kåda och sågspån och det enda som fanns kvar på kalhygget bakom huset var en och annan böjd och ynklig björkstackare som de sparat.

Det var helt tomt. Alla mina träd var borta och jag var helt otröstlig. Pappa tyckte också att de inte hade behövt gå riktigt så hårt fram, men han försökte trösta mig med att det snart skulle växa hallonsnår där istället. En klen tröst tyckte jag.

Ödet kan ibland spela en ett spratt och faktum är att jag idag bor i ett nästan identiskt placerat hus. En sluttande tomt med skogen direkt bakom huset. Inte så mörk och tät som min barndoms lekplats men det känns ändå tryggt att ha naturen in på knuten.

Och idag kan jag faktiskt se fördelarna med att glesa ut lite, även det ändå kan nypa lite i hjärtat på mig när jag går förbi ett kalhygge.