Blomster-frossa!

Ända sedan jag var en liten tös i flätor har jag älskat blommor. Hemma i mormor och morfars sommarstuga stod det ofta vattenfyllda kaffefat med små tusenskönor som barnet stolt överlämnat. Utan stjälkar förstås, men det var ju vackert ändå. Gräsmattan var fylld av de små vita blommorna som övergick i mörkt rosa och utgjorde en oemotstådlig lockelse för en unge.

När jag blev äldre gav jag mig ut på otaliga expeditioner i syfte att i triumf bära hem en imponerande bukett blommor till min ömma moder. Min specialitet var att hitta blommor där det till synes saknades. Min far, som är lite av en botanisk expert, artbestämde inslagen i buketterna med hjälp av en fältflora och jag lyssnade och lärde. De latinska namnen lade jag sällan på minnet men förvånansvärt många arter sitter kvar i huvudet och ibland roar jag mig med att identifiera dem i vår vildvuxna trädgård.

Trädgården är min stora hobby och min skyddszon. Här sker såväl kontemplation och reflektion som rekreation. För mig är det ljuvligt att få skapa och forma något som jag vill ha det. Därför har jag utvecklat ett lätt missbruk. Ni som känner mig vet att jag har en förkärlek för skor och ibland tenderar att överdosera inköpen. Detsamma gäller även för blommor, buskar och andra växter .

Jag blir lätt euforisk inne i en handelsträdgård och får verkligen lägga band på mig för att inte kasta ner allt jag ser i en kundvagn. Jag vågar inte räkna på hur mycket pengar jag har lagt på perenner, blommande buskar, jord och gödsel, men jag skulle kunna handla hur mycket som helst för att få min gröna oas precis så som jag vill ha den. Jag vill ha en syrénberså och en rosenrabatt, vill känna doften av shersmin och pioner, jag vill njuta av blomsterprakt från såväl paradisbuske som rosenprakttry och jag vill ha en odling med frukt och bär. Fänrikshjärta, klint och prästkragar, riddarsporre, stockros och lejongap. Jag vill ha allt!

Men jag får hejda mig och bida min tid. Den här trädgården stod övergiven i många år och det kommer att ta tid att få den att återuppstå i all sin prakt. Tid och pengar. Men en dag blir den färdig och då ska jag njuta frukterna av all möda. Och jag är på god väg!

Gallra och skövla

Utanför huset vrålar motorsågarna. Kommunen har äntligen insett att de stora träden längs vår gata står farligt nära de luftburna ledningarna. De började igår med att röja sly och idag kom det tunga artilleriet. Minst åtta gubbar sågar och fäller, drar och lastar. En arborist är också här. Den stackarn har suttit uppflugen i höga trädkronor hela dagen och det blåser tämligen hårt.

Men plötsligt ser det lite ljusare ut när den täta skogen glesas ut. Ibland är det ju som bekant nödvändigt att gallra.

När jag var barn såg jag det inte riktigt på samma sätt.

Vårt hus var det näst sista på en återvändsgata. Det låg högt och bakom var en skogsbeklädd kulle som kröntes av ett vattentorn. På baksidan hade vi alltså skogen som närmsta granne under ganska många år. Det var gammal trollskog, med många platser att gömma sig på, bygga kojor eller plocka blåbär i.

Jag kan inte ha varit mer än fem, sex år den morgon när jag vaknade av motorsågarnas gälla vrål. Först förstod jag inte vad det var jag hörde, men efter att ha lyssnat en stund lokaliserade jag ljudet till baksidan på vårt hus.

Jag tassade upp i mitt långa nattlinne och ut på balkongen. Eftersom huset låg på en sluttande tomt så var ena kortsidan på balkonen nära marken och förbunden med densamma av en metalltrappa på tre steg. Där stod jag i min blommiga nattsärk och spärrade upp ögonen i vild häpnad och bestörtning. Nästan hela min skog var borta! Mina träd var nedsågade, kapade och höll som bäst på att bli borttransporterade. Det vimlade av gubbar utrustade med hjälmar och motorsågar och de höll på att skövla, ja döda MIN skog...

Jag började störttjuta och rusade in till mina föräldrar som for upp och undrade om elden var lös. När de lyckats tolka mitt budskap genom hulkanden och snyftanden följde de med ut för att bevittna förödelsen. Jag skrek till gubbarna att de skulle sluta att såga ner min skog men det brydde de sig inte om.

När allt var över blev det helt tyst. Det luktade kåda och sågspån och det enda som fanns kvar på kalhygget bakom huset var en och annan böjd och ynklig björkstackare som de sparat.

Det var helt tomt. Alla mina träd var borta och jag var helt otröstlig. Pappa tyckte också att de inte hade behövt gå riktigt så hårt fram, men han försökte trösta mig med att det snart skulle växa hallonsnår där istället. En klen tröst tyckte jag.

Ödet kan ibland spela en ett spratt och faktum är att jag idag bor i ett nästan identiskt placerat hus. En sluttande tomt med skogen direkt bakom huset. Inte så mörk och tät som min barndoms lekplats men det känns ändå tryggt att ha naturen in på knuten.

Och idag kan jag faktiskt se fördelarna med att glesa ut lite, även det ändå kan nypa lite i hjärtat på mig när jag går förbi ett kalhygge.