Julerier

Jag älskar jul. Det är så underbart att få pyssla och pynta, baka och göra fint, tända ljus och förbereda inför själva aftonen. När jag var liten var jul en fantastisk upplevelse. Mamma och mormor stod i köket och lagade mat, förberedde allt gott på julbordet. Julmusik strömmade ur högtalarna. Granen var klädd och doftade gott, paketen låg klara under, och en hel del vid sidan av, för vi var många på julafton och till sist blev det högvis med paket som näppeligen fick plats under trädet.

Vi brukade fira jul hemma hos oss vartannat år och vartannat hos mina kusiner. Den som inte hade ljusstöpet (som brukade vara i slutet av november eller i början av december) var värdfamilj för julafton. Jag har alltid varit en hemmakatt och därför tyckte jag bäst om när julen firades hemma hos oss. Vi var som sagt många; Mamma, pappa, min syster och jag, morbror, moster och kusinerna, min andra morbror Hans, mormor och morfar, mammas moster Kerstin, hennes man morbror Jörgen och moster Astrid. 14 personer! Inte undra på att mamma och mormor stod i köket en hel vecka innan jul för att förbereda allt. Jag har alltid undrat hur man får allt att funka med så mycket folk och så mycket mat, och i år får jag reda på det.

Det är vi som har julafton i år. Lilla E:s första jul ville vi fira hemma med släkten och glädjande nog kommer alla som vi bjudit; Mormor och morfar, farmor och farfar, faster och farbror med lilla kusinen A, moster och andra kusinen Stora E. Vi blir nio vuxna och tre barn. Vi har slitit för att få nya köket i ordning och nu är det mest lite småfix kvar. Tyvärr har J precis som förra året innan jul drabbats av en förkylning som gör honom ganska utslagen och därför känns det ändå lite stressigt att få allt klart.

En pepparkaksstuga lyckades jag i alla fall montera ihop i går kväll. Jag bestämde mig för att gå all in och inte använda non-stop i år.

Som jag har berättat i tidigare inlägg så brukade jag och min syster limma ihop byggsatsen med Karlssons klister och smacka på non-stop lite hur som helst. Kristyren stelnade sällan som den skulle och istället för fina istappar längs taket blev det rinnigt och tunnt.

Huset blev inte så fint men det doftade gott i alla fall. Min morbror som alltid gör delarna själv och verkligen lägger ner tid och omsorg på sitt hus brukade skratta gott åt vårt vrak, men det bjussade vi på! Men i år mina vänner blev det lite mer avancerat minsann, eller vad säger ni?

Lusse

Redan under gårdagen tjuvstartade jag och lilla E Luciafirandet genom att besöka hennes femåriga kusin stora E. Närmare bestämt på hennes dagis (ja, jag säger dagis även om det är fel. Tills förkortningen föris har satt sig i folks medvetande, kommer jag att fortsätta med det) Hur som helst vaknades det Lussetåg med efterföljande fika redan kl 8 på morgonen och eftersom vi hade en bit att köra blev det uppstigning osedvanligt tidigt.

Jag tyckte att jag hade gott om tid på mig men som alla med små barn vet, är gott om tid sällan nog med tid... Lilla E fick en flaska ersättning liggandes i sängen och när jag var färdigklädd var det dags för barnet att få tomtekostym på. Jag hade köpt en väldigt söt liten pyamasliknande tomtedräkt med tillhörande luva som jag tyckte passade alldeles ypperligt denna dag. Det tyckte uppenbarligen inte lilla E eftersom hon, lagom tills jag fått på henne den och knäppt första knappen, hostade och vomerade samtidigt vilket genererade en imponerande vit kaskad, och därmed en genomblöt tomtekostym. Det var bara att byta kläder på ungen med lätt höjd puls och ett öga på klockan som tickade på alldeles för fort.
Ibland går det troll i vissa dagar, så jag var inte ett dugg förvånad när hon pös över igen lagom tills jag hade satt fast henne i bilbarnstolen. Då var det för sent att byta kläder igen och med en stor hög hushållspapper under hakan fick hon sitta där. Men tomteluva hade jag fått på henne i alla fall.

Väl framme vid dagiset fann jag att det var fullsmockat av bilar på parkeringen. Ingen plats fanns att få och jag svor svavelosande ramsor för nu var jag på gränsen till sen. Klockan var några minuter i åtta. Till sist ställde jag mig helt regelvidrigt vid vägkanten och krånglade mig ut ur bilen med barn i overall med papper under hakan, skötväska och handväska dinglande över armen. När jag kom in var jag högröd i ansiktet och smått stressad men till min lättnad hade lussetåget inte börjat ännu. Jag visste att stora E skulle vara pepparkaksgumma. Det hade hon bestämt sedan länge, med förra årets lussande i minnet då luciakronan kliade något alldeles förfärligt i håret.

Det var ett bedårande litet lussetåg som kom in med lucior, stjärngossar, tomtar och tärnor. Stora E var den enda pepparkakan och alldeles underbart söt i sin dräkt. Här fick alla vara det de ville. Tänk om alla på alla andra ställen, kunde få vara det de ville i lussetåget utan värderingar eller krav. Om alla, oavsett kön eller utseende skulle kunna få vara tomte, pepparkaka, lucia, tärna eller stjärngosse. Det spelar ju ingen roll. Barnen hade roligt och de sjöng av hjärtans lust och det var gott att se!

Alla dessa glöggar...

Glögg är gott till en viss gräns, men min käre sambo frossar gärna i Blossas lättvinsglögg och kan enkelt göra åt ett par flaskor i veckan helt själv. De senaste dagarna har vi även provat hjortronglögg och det är minsann inte alls så dumt. Inget kan mäta sig med originalet givetvis, men hjortron var gott! Men när J kom bärande på en flaska chokladglögg i affären frynte jag på näsan.

Enligt ett barns logik resonerade han enligt följande tes: glögg = gott, choklad = gott; alltså borde glögg med chokladsmak vara en hejdundrande mumsig kombination...
I avsmakandets stund var han ändå böjd att hålla med mig. Det var ingen höjdare... Lika lite som köttbullar med vaniljglass, som också är två goda ting var för sig.

Kryddigt

- Va!? Har du grillkrydda på gröten!? sa jag, och fick J att spärra upp ögonen, slänga ner skeden, slita åt sig burken och noga läsa på etiketten, vad det var han hade hällt över sin risgrynsgröt. Jag skrockade för mig själv i förvissningen om att det var kanel, men eftersom de två burkarna ser ungefär likadana ut och innehållet är förvillande likt i skumrasket så räckte min lilla skämtsamma kommentar för att han skulle börja tvivla. Helfestligt, tyckte jag. Inte så roligt alls tyckte J.

Episoden påminner om en händelse som ägde rum vid frukosten när jag var barn. Jag och min syster satt vid köksbordet och åt filmjölk och flingor. Vår föräldrar var inte hemma men Mormor var barnvakt. Eftersom jag tyckte att filmjölk var alldeles för surt för att vara gott brukade jag sockra generöst innan jag hällde på flingorna och så gjorde jag även denna morgon. Min syster satt mittemot mig och betraktade mig länge. Till sist när jag sånär hade sockrat klart, lade hon huvudet på sned och frågade om jag var medveten om att det var salt i ströaren jag höll i handen.

Besvikelsen var total när jag insåg att hon hade rätt. Jag hade förväxlat de båda ströarna och det var mycket riktigt salt jag hade hällt över min frukost. Givetvis var filmjölken slut och av någon outgrundlig anledning tyckte Mormor att jag kunde äta det ändå...! Men där fick jag oväntat stöd av min annars så retfulla storasyster och det blev ingen söndersaltad filmjölk till frukost för mig.

Än slank han hit...

Vintern har kommit och som vanligt är stadens invånare lamslagna i mötet med "det vita guldet" som vår snöskottande granne kallar det med illa dold ironi. Han liksom många andra hatar snön så hett att den borde kunna smälta av känslostormen, men icke!
Såväl privatbilister som kollektivtrafik masar sig fram på vägarna och ändå inträffar ett flertal olyckor varje dag.
När jag vaknade i morse var det dag tre med snöfall och en ansenlig mängd hade nu samlats. På vissa håll hade den isiga vinden blåst upp riktiga drev och jag bestämde mig för att inomhusaktiviteter var att föredra. Egentligen hade jag behövt åka iväg och handla men eftersom vi bor i en brant och lång backe så var jag rädd att inte komma upp med bilen igen och jag kände verkligen inte för att kånka matkassar och barn i en isig rutchkana för att komma hem igen.

När J kom hem körde han snöslungan och röjde av det värsta sedan gårdagens omgång och sedan åkte vi tillsammans för att handla. När matkassarna var lastade åkte vi hem och konstaterade att det var riktigt halt på sina ställen. När vi nådde vår väg satsade J lite extra för att komma upp i backen, men det hjälpte föga. Bara en kort bit upp tog det stopp och han fick backa ner igen. Oturligt nog stod två bilar parkerade så dumt att det inte gick att ta ut svängen ordentligt med bra sats och nästa försök slutade även det med spinnande däck och rusande motor. När J lade i backen den här gången slirade det även bakåt och bilen gled på snedden, som en smörklick på en het potatis. Med en smäll for vi rakt in i en stenmur och gled längs med sidan. Backspegeln flög all världens väg och ett illavarslande skrapande ljud fortplantade sig i kupén. Lilla E som hade somnat till, vaknade med ett ryck och blev ledsen men lugnade sig snart.
Ledsen var även vår chaufför. Med sänkt huvud och en djup suck klev han ur för att besiktiga skadorna. Jag tröstade honom med att det kunde ha varit värre, vi kunde ha varit inblandade i en olycka där det inte bara hade blivit materiella skador. Bilen är försäkrad och allt går att lösa.

Vid en närmare granskning visade det sig att backspegeln tog upp det mesta av kollisionen och att det, utöver den, endast verkade vara bakspoilern som fått sig en törn. När vi konstaterat det gjorde vi ett tredje och sista försök att komma upp och den här gången gick det vägen. Slutet gott.