När katten är borta...

Upplevde just ett stycke poetisk rättvisa när jag oförhappandes kom på en liten mus sitta och knapra på kattens torrfoder i köket.
Den dumma missen har de senaste dagarna burit in ett flertal möss som hon sedan i lekens vilda yra låtit komma undan och smita in under diverse möbler. Jag igår fångade jag en, och i morse ytterligare ett exemplar.
När jag en stund senare kom ut i köket tyckte jag mig höra ett knaprande ljud. Jag stannade till och kunde snabbt härleda ljudet till kattens matskål. Jag såg inget, men då jag böjde mig ner såg jag något vid sockeln på skafferiet. Med en kula torrfoder mellan tassarna smaskade den lille gynnaren belåtet med svansen ordentligt svept runt baktassarna.
Då jag ofrivilligt blivit lite av en expert på området, fångade jag snabbt in den under en plastburk, sköt under ett reklamblad i lite styvare papper och lyfte ut den objudne gästen. Med ett vant enhandsgrepp fick jag upp dörrens patentlås samtidigt som jag puttade upp den med foten och vänligt men bestämt kastade ut gnagaren. Nu undrar jag bara vem som sa att katter är intelligenta djur...

Vriden tid

För övrigt anser jag att oskicket att flytta klockan fram och tillbaka under året bör upphöra omgående! Det är ett elände att ställa om sig, och att få ljusare morgnar på hösten är en så kortvarig företeelse så det kunde lika gärna kvitta. Efter några veckor är det ändå mörkt större delen av dygnet.

I det gamla bondesamhället kan jag förstå att det fanns en poäng med att kunna utnyttja dagsljuset bättre, men idag, när lantbrukare nästan är lika sällsynta som grovsmeder fattar jag inte varför man väljer att hålla fast vid sommar-/vintertid. Dumheter!

Den vältaliga språkfascisten

Är jag en språkfascist?
Sanningen är, att svaret du får, är helt beroende på vem du frågar. Retar jag mig på språkliga felaktigheter? Ja, ibland. Rättar jag andra människor som säger fel? Nej, det är en irriterande vana som bör undvikas. Jag knyter näven i byxfickan, biter ihop käkarna och försöker sudda bort den språkliga grodan ur mitt minne.

Dessutom är det skillnad på människor som missar grammatiskt eller använder uttryck fel. De som inte kan, eller är under upplärning måste givetvis få säga fel. Men de som mycket väl vet att de använder språket på ett felaktigt sätt, och ändå gör det, de retar mig till vansinne!

Med risk för att låta oerhört självgod, kan jag konstatera att jag redan när jag öppnade munnen för att prata som litet yngel, talade rent och grammatiskt korrekt på en gång. Ända sedan dess har språk, såväl talat som skrivet fascinerat mig.

I medierna misshandlas språket ibland till en grad som är löjeväckande. Som nu i veckan. En man försvann från sin arbetsplats i Billdal och polisen missade att leta i mannens bil som stod utanför. Organisationen Missing People hittade honom däremot i bilen. Men vad stod det på löpsedlarna?

-Död man återfanns i bagageluckan.

För det första är det hela en tragisk historia och hemsk för alla parter, men snälla nån! Man kan väl inte hitta någon i en bagagelucka!!?? I ett bagageutrymme kanske, men inte i själva luckan...

En långt vanligare missuppfattning är att det inte är någon skillnad på hon och henne, alternativt han och honom. Varför är en del människor så ovilliga att använda honom och henne? Eller det kanske löser sig nu när vi istället ska vara politiskt korrekta och använda det könsneutrala personliga pronomet "hen".

-Men herregud människa, har du inget annat för dig än att orka störa dig på sådana skitsaker, tänker ni kanske nu.

Och svaret är, att jag inte kan hjälpa det. Jag är så hårt drillad (eller skadad) så jag reagerar med ryggmärgen när jag hör eller läser hur språket misshandlas.
Jag kanske borde lära mig att tagga ner genom att laborera lite med grammatiken.

- Jag ringde han igår
- Det är hons jacka
.........

Nej, jag är ledsen, men det går inte. Den här tanten kommer alltid att rätta, men tyst för sig själv.

Konsten att vakna

Har ni någon gång tänkt på hur många olika sätt det finns att vakna på, eller snarare bli väckt på? Den härlig känslan att självvakna helt utsövd, är ju tämligen sällsynt (och med småbarn helt obefintlig) men olika väckningsprocesser har ju olika effekt. Jag har alltid med bestämdhet hävdat att snooze är Djävulens påfund. Är man trött vill man sällan kliva ur den varma goa sängen, och att bli väckt är mest en plåga. Så varför väljer man då att dra ut på det hela och bli väckt igen och igen!? De som snoozar på morgonen och låter alarmet ringa upprepade gånger med några minuters mellanrum måste vara självplågare!

När jag var liten, minns jag att mamma kom in i rummet på morgonen och sa något i stil med - God morgon lilla solstråle, dags att stiga upp. Hon satte sig på sängkanten och strök min kind. Ju äldre jag blev (och mer ovillig att gå ur sängen) desto bestämdare blev väckningarna. Hon började med att öppna dörren och förkunna att det faktiskt var morgon, och sedan agera snooze själv genom att titta in med jämna mellanrum för att se om yngsta dottern hade masat sig ur sängen ännu.

I mina hormonstinna tonår flängde hon ganska bryskt upp dörren och tände lampan i taket. Fyy så hemskt det var att bli väckt så abrupt! Inte undra på att man var som ett åskmoln under dagens första timmar. Jag försökte förklara att jag föredrog att bli väckt lite försiktigt och kärleksfullt och föreslog att hon skulle återgå till min barndoms lilla ritual och gärna referera till mig som sin lilla solstråle.
Om hon inte skrattade rått så såg hon i alla fall på mig med höjda ögonbryn och en lätt road min. Men morgonen därpå gjorde hon i alla fall ett försök, om än tämligen misslyckat. Med samma energi som vanligt slängdes nämligen dörren upp och från ljuset i dörröppningen kunde jag höra en kraftfull stämma: - God morgon solsken, eller vad det nu var!

Med lilla E blir nätterna inte längre som förr, när det enda man väcktes av var ett och annat kattslagsmål i källaren, eller en musjakt över parketten. Mina nätter är uppdelade i tre delar där sömnen avbryts av knorranden, ynkanden, gnällanden och till sist småskrik som indikerar att barnet är vaket, och därtill hungrig som en varg. När jag sömndrucken och yrvaken lutar mig över spjälsängen kommer belöningen. Ett tandlöst, strålande och innerligt leende möter den trötta mamman och när amningen är klar en kvart senare, somnar lilla E snabbt igen i sin säng och ytterligare några timmars sömn väntar mamman. Tills nästa amning.

Retro-köket

Efter alla aktiviteter och roligheter under sensommaren då köksbygget i det närmaste stått still, är det nu dags för omtag. Nästan varje kväll jobbar J med att dra kablar, montera köksskåp, koppla rör och fundera ut hur man får allt att passa i ett gammalt hus som inte har en rak vinkel någonstans. Som jag berättat tidigare så övergav vi tanken på att köpa ett färdigt retro-kök för över 100 000 kr och köpte istället IKEA Faktum-stommar och beställde överfasade luckor från Järfälla lackering med krokhandtag för att få vårt 50-tals retro-kök. Vi beställde en diskbänk med dubbla hoar, och köpte runda eluttag för att allt skulle gå i samma stil. Bänkskiva blir Perstorps Virrvarr (även om den i ärlighetens namn inte kom förrän i början av 60-talet så vi är inte helt konsekventa)

Vårt stora bekymmer är blandaren. Under 50-talet var den gängse modellen en rak kran med två vred märkta K och V för kallt och varmt vatten. Tyvärr nytillverkas de inte och det närmaste vi hittade var en modell för 6000 kr... Men skam den som ger sig! Vi gav oss ut på blandarexpedition och besökte återbruket på Alelyckan och Hus till Hus i Alingsås för att hitta en begagnad blandare som skulle kunna renoveras för en ringa penning. Tyvärr hittade vi ingen som passade, och det blev uppenbart att just den detaljen nog inte tas tillvara i renoveringar av kök.

Nu får vi fundera ett varv till och hålla ögon och öron öppna. Den måste ju finnas därute någonstans...

Höst igen...

Det var påtagligt att hösten var kommen på allvar när vi kom hem från solen och värmen. Regn och blåst välkomnade oss, och plötsligt var det dags att rusta för nästa årstid.
I söndags bar vi in bord och stolar från altanen och kånkade upp dem på vinden. Mina tomatplantor som nu till mesta delen bestod av gula blad och halvruttna tomater fick göra sällskap med innehållet i balkonglådorna och förpassas till komposthögen en bit upp i skogen.

Efter röjningen på altanen gav jag mig i kast med att rådjurssäkra mina buskar med nät och stolpar. Tyvärr hade höstfloxen som jag planterade för ett par veckor sedan redan hamnat i magen på de glupska kräken, och kvar fanns bara några ledsna pinnar som stack upp ur jorden. Jämmer och elände! Ser jag de där marodörerna ska jag minsann jaga dem så långt att de aldrig mer hittar till mina planteringar.

Men hösten är ju inte bara mörk och trist.
Igår var en sådan där underbar mellandag med sol och friska dofter från skog och mark. Med lilla E i vagnen gav jag mig ut på en långpromenad och i två härliga timmar andades vi frisk luft och sol. Jag i rask takt, och lilla E sovande, vaggad till sömns av de ojämna skogsvägarna.

Framåt kvällen började det blåsa och regnet smattrade mot rutorna igen. Men det gjorde inte så mycket. Nu kan man ju få sitta i soffan och mysa framför en film, med tända ljus och en brasa sprakande bakom glaset i spiskasetten. Det har ju onekligen sin charm det med.

Borta bra men...

Så var vi hemma från Italien och tillbaka i vardagslunken. Vi hade en fantastisk semester och gästade ett fint bröllop där J:s syster och hennes sambo växlade ringar på en terrass i Positanos bergssida, med vidunderlig utsikt över havet.

Innan resan var vi lite oroliga för hur det skulle gå att flyga med Lilla E som bara hunnit bli tre månader, men det gick faktiskt över förväntan.
Första etappen inleddes okristligt tidigt. Redan vid halv sex var vi på Landvetter och checkade in allt vårt bagage som mer liknade en packning för en jorden-runt-resa. Vi flög till Bryssel och bytte där till nästa flyg som tog oss till Neapel. Därifrån blev det taxi ca 1 timma och 15 minuter på små slingriga vägar som klättrade uppför bergssluttningarna. När vi kom fram och öppnade bildörrarna var det hett. Över 30 grader, och den temperaturen höll i sig hela veckan. Positano är en trappornas stad och bara för att ta oss ner till vårt lägenhetshotell fick vi släpa alla väskor över 100 trappsteg ner i små trånga gränder. Vi hade barnvagnen med men den kunde vi lika gärna ha lämnat hemma. Den var inte utanför rummet en enda gång under vistelsen utan fungerade bara som säng till lilla E.

Rummet var litet med ett pentry och dubbeldörrar ut mot balkongen som vette ut över det glittrande havet. En bit utanför stranden låg mängder av båtar ute på redden eftersom det inte fanns någon riktig hamn utan bara en liten kaj där utflyktsbåtarna kunde lägga till.

Dag två i Positano var det dags för bröllopscermonien. Under en vit baldakin som skydd mot den väl starka solen, med en lokal vigselförrättare blev J:s syster och hennes sambo äkta makar. Hon var fantastiskt vacker i sin klänning och de såg så lyckliga ut. På kvällen blev det middag på en restaurang och både vårt lilla troll och deras ett-åring skötte sig utmärkt genom att sova sig igenom hela middagen.

Under resten av veckan gjorde vi bara en enda utflykt som gick till Capri, 25 minuters båtresa från Positano. Det var för varmt för att göra mycket annat än att ligga på stranden. Lilla E fick ligga i skuggan på en filt i bara blöja men hon såg ut att trivas med det. Mitt på dagen gick vi tillbaka till lägenheterna för att äta lunch och sedan återvände vi till stranden. Det var ett kånkande och bärande och klättrande i trappor som var helt galet!

Även om det var skönt att slippa frysa så var det lite väl varmt för vår lilla familj. Tyvärr kunde vi inte ha på AC:n på rummet för direkt började lilla E rossla och näsan rann. Istället fick vi kyla ut när vi inte var där, och bara ha dörrarna på glänt på natten. Det var varmt, men varje gång någon av oss klagade, påminde den andre snabbt om regnet och rusket hemma och då kändes det mer uthärdligt.

Veckan gick mot sitt slut och sista kvällen träffades vi i den största lägenheten allihop och satt på terassen där vi fick se ett märkligt skådespel. Hela dagen hade det växlat mellan sol och mörka molnfronter med några regnstänk, och på kvällen blev det plötsligt ännu varmare. Till sist kom urladdningen och mullret blandades med blixtar som korsade himlen ute över havet.

Nästa dag lämnade vi Positano. Tyvärr strulade det väl mycket för oss vid hemresan. Vid incheckningsdisken på Neapels flygplats ringlade kön lång och trots att det drog ut på tiden öppnade de inte fler diskar. Lilla E blev hungrig och jag stressad. När det blev vår tur snattrade italienskorna bakom disken länge sinsemellan och sedan meddelade de att lilla E inte fanns registrerad...! På resan ner hade hon varit med som ett tillägg på sin pappas biljett eftersom hon inte hade någon egen flygstol men nu var den bokningen plötsligt borta.

Efter mycket dividerande och många telefonsamtal blev vi nu ivägskickade till en biljettlucka längre bort där de kanske skulle kunna hjälpa oss. Kvinnan bakom plexiglaset knappade på sin dator en stund och uppgav sedan att vi nu kunde återvända till incheckningen och att allt skulle finnas där. Men när vi kom tillbaka kunde de ändå inte hitta henne i systemet. Klockan gick och irritationen växte i kön. Flygtiden sköts fram en halvtimma och mina nerver hängde utanpå. Skulle vi inte komma med flyget? Till sist tog den ena kvinnan fram en penna och skrev "+ infant" på ett av våra boardingkort. Det hade vi kunnat göra själva...

Sedan uppstod nästa problem. Barnvagnen hade vi packat ner i en hyrd väska för att skydda den från skador. Personalen såg helt oförstående ut när vi ville checka in den. De hade aldrig sett en barnvagns-väska förut och istället för att direkt checka in den som udda bagage började de tjafsa om att vi hade fler väskor än vi fick ha. Det hade inte varit något problem på resan ner men nu tog det stopp. Klockan tickade och till sist tappade J och hans pappa tålamodet och en häftig ordväxling utbröt vid disken. En kvart före planet skulle lyfta fick vi äntligen lämnat in vagnen och nu löpte vi gatlopp genom flygplatsen för att passera säkerhetskontrollen och så småningom komma till gaten.

Sedan gick allt bra men vi var trötta när vi äntligen nådde Landvetter. Lilla E sov i sitt babyskydd som hon mer eller mindre hade bott i hela veckan. Det regnade ute och inpackningen av bagage i bilen blev en blöt historia. När vi kom hem kändes trapporna upp till entrédörren lättare än vanligt och vi log bara lite trött åt kattens välkommen-hem-present; en rödhake i matskålen. Det var en fin vecka med många trevliga upplevelser, men det var skönt att vara hemma igen!