Resan upp gick över förväntan men 50 mil med två småkluttar frestar på. Det var ömsom lock och ömsom pock för att få dem att uthärda de åtta timmarna fastspända i sina bilbarnstolar. De var väldigt duktiga, och det vara bara de sista milen då lilla S tyckte att det minsann fick vara nog. Hon luftade sitt missnöje på sitt vanliga högljudda vis, och storasyster höll för öronen och rynkade pannan i irritation över sin systers osedvanligt fylliga lungor.
När vi så äntligen var installerade och klara kunde vi konstatera att vi i det närmaste i alla fall var garanterade en vit jul. Snön låg vit och ren och med några minusgrader som frostade träden var det obeskrivligt vacker att titta ut över berg och dalar. Backarna var pistade inför morgondagen och snökanonerna susade muntert.
Den kvällen var den tuffaste vi någonsin upplevt när det gäller läggning av barn. Allt stillasittande, den nya ovana miljön, och bo ihop med fler än den närmaste familjen, blev för mycket för alla våra små ätteläggar.
När klockan närmade sig halv tio sprang de fortfarande runt och levde rövare. Lilla S tjoade och skrek i högan sky och kastade runt i sin säng så att lakanet var en enda härva, och när jag vänt henne sisådär en 30-40 gånger gav jag upp och lämnade över barnet till farfar. Min frustration kände inga gränser eftersom jag led av en ganska elak förkylning och var trött efter resan. Efter ett mindre bryt i min ensamhet på en av toaletterna samlade jag ny kraft och gjorde ett nytt försök. Till sist gick det och ungen somnade.
Dessa sömnproblem var ett återkommande tema under veckan (liksom min förkylning som tycktes få förnyad fart och utmynnade i en bihåleinflammation, igen...) Varje natt bestämde lilla S sig för att hålla hov och ömsom skratta, ömsom skrika under ett par timmar . Jag var slut, helt slut men försökte att bita ihop. En eftermiddag åkte vi lite längdskidor med klent resultat för min del och en annan dag blev det slalom. Roligt, men ack så jobbigt för en novis med febertoppar. Fram på eftermiddagen gav jag upp och återvände till stugan. Det blev ingen mer skidåkning för mig. (Men en kväll smet J och jag iväg och åkte pulka i en svart backe när barnen sov. Hihi!)
Julafton kom och barnen var spända på tomten. Klockan fyra kom han haltande utanför huset till barnens skräckblandade förtjusning. Julklappsutdelningen blev en intensiv, för att inte säga hysterisk tillställning och papper och snören flög genom luften. Det var leksaker och kläder, pyssel och pussel, ja till och med änglavingar, och lilla E fick musikinstrument; munspel, flöjt, trumma och marackas. Något hon var nöjd över. Men det bästa var ändå julklappen de fick av farmor/mormor tidigare på dagen; varsin liten ficklampa.
Den kvällen somnade de till sist, uppspelta och rödrosiga. Och lugnet infann sig.
På fredagen efter jul hyrde jag och J en snöskoter och gjorde en liten utflykt på tre timmar upp på Hemfjället. Det var kallt. Under veckan sjönk temperaturen successivt och nu var det 20 minusgrader. Det biter ganska bra i tår och näsa även om man försöker klä sig så varmt som möjligt. Det var hur som helst väldigt trevligt att komma upp på kalfjället och se den röda solen knappt orka sig över nästa bergskam. I Hemfjällsstugan värmde vi upp oss, åt Gulaschsoppa och drack varm saft, följt av varm choklad. Det var väldigt mysigt att sitta inne i värmen och se hur isrosorna spred sig över fönsterrutorna. Men som alla vet så är det svårt att få upp värmen igen när man väl blivit kall, och hemfärden blev en ganska trist historia. Vi frös och körde på ganska bra för att komma tillbaka till uthyrningen så fort som möjligt.
När vi kom hem till stugan igen så var det direkt in i bastun för att försöka tina upp fingrar och tår. Ett glas glögg gjorde sitt till, men nog frös jag resten av kvällen i alla fall.
När veckan var slut var min bihåleinflammation ett konstant tillstånd, trots upprepade sköljningar med min näskanna. (Ja jag var skeptisk när svärmor föreslog det, men nu är jag fast! Efter att ha sköljt ut några deciliter gröngult segt slem ur huvudet sjunger jag gärna dess lov!)
Hemfärden gjorde jag och svärmor tillsammans, eftersom J passade på att ta förarbevis för snöskoter och inte skulle komma hem förrän senare samma kväll. Eftersom jag tog körkort några år tidigare än J så fick jag mitt på köpet, och får således köra både snöskoter och fyrhjuling i terräng.
(Och jo, eftersom du säkert undrar... Det var jag som körde när vi var ute på skotern. Halva tiden...)
Hemresan gick bra och tog ungefär åtta timmar precis som på vägen upp. Barnen klarade av det, även om lilla S denna gång skrek sig igenom långa delar av färden. Hon hade blivit röd i rumpan av allt sittande i tättslutande blöja.
När vi kom hem hade det snöat hemma med, men bara några centimeter. Precis lagom mycket för att lysa upp det kompakta mörkret och reflektera alla juleljusen. Jag fick in barnen och lyckades lägga dem utan så mycket mankemang och landade sedan i soffan. Klockan nio steg J in genom dörren och hela familjen var välbehållna hemma. En fin jul var till ända.
