Storshopping på Bike-dagarna

I lördags drog jag till Trollhättan och Bike, den stora MC-butiken ni vet. En gång om året är det Bike-dagarna. Det är ett av ortens större jippon (efter fallens dagar) med provkörning, nyheter, erbjudanden och evenemang. Det fanns go-cart, och i år även underhållning i form av ett gäng unga danstjejer från Talang. Nu var det ju inte just därför jag var så angelägen om att åka dit, utan för att slutföra mitt uppdrag; hitta ett passande skinnställ och helst även ny ryggskena och stövlar. Hjälm och handskar köpte jag i somras.

Jag parkerade en bit ifrån, och var väldigt nöjd med mig själv att jag klivit upp så tidigt en lördag för att ha en sportslig chans att shoppa loss innan alla andra MC-entusiaster kommit dit.

Klockan var inte mer än halv tio och redan låg doften av grillad korv och bränt gummi som ett skimmer över hela tillställningen. Jag styrde stegen mot det största tältet och rekognoserade en stund innan jag beslutsamt ryckte tag i en säljare som sedan inte fick lov att lämna min sida under den närmsta timman. Han hette Jonas. Jag förklarade mitt dilemma för honom att alla ställ jag provat inte räckte till över höfterna, och sedan satte vi igång med provningen. Han gjorde ett ypperligt jobb och efter en stund när jag avverkat fem eller sex olika modeller kom vi fram till att Beriks damställ avgjort satt bäst. Det är tight... Riktigt tight, men kära någon, luft får man väl ändå när man öppnar visiret på hjälmen?

Stövlar hittade vi inga och inte heller en bra ryggskena, men jag var ändå helnöjd. När jag sedan tog ett avslutande varv, spontanshoppade jag även en ny hjälm, trots att det inte var tanken från början, men den var prissänkt och framför allt grymt snygg!

Så nu är jag snart färdigekiperad för intimt umgänge med Kermit på vägarna i sommar. Vi kanske ses då!

På rätt väg

Det här med viktklubb på nätet är faktiskt inte så tokigt. Jag antecknar flitigt vad jag äter, jag håller fortfarande min träning med tre gånger i veckan och dessutom eldar jobbets stegtävling på mig ytterligare. Kort sagt; jag är på G!
Redan märker jag ganska påtagliga förändringar, och jag får hålla mig i skinnet för att inte förväntansfullt kasta mig på vågen varje morgon. Det är ju så tillfredsställande att se siffrorna ticka nedåt! Min ständiga följeslagare stegräknaren däremot, kämpar jag hårt för att fylla med ännu högre siffror. Varje litet tillfälle bejakas för några extra steg.

Igår var jag i Stockholm och när jag traskade förbi Stadium kunde jag konstatera att våren är kommen på allvar; badkläder och bikinis har intagit butiksväggarna. Det är alltså dags att åter ställa sig i ett trångt provrum med taskigt lysrörsljus, och i den elaka spegeln, kritiskt granska allt som petar ut, hänger över, väller och sladdrar. Besynnerligt... Bikinin som såg så fantastisk ut på hängaren eller provdockan brukar märkligt nog inte alls se lika tjusig ut på min lösa och bleka lekamen...
Men det gör inget. Jag krymper för varje dag, och i sommar, när jag ska ha den på mig, kommer jag ändå vara skitsnygg, deffad och solbränd. Tummis!

Kermit påbackad!

Hojen, eller Kermit, som jag döpt honom till, går som ett spjut. (Ett väldigt snabbt spjut...)
I onsdags hämtade jag underverket i Borås och hela vägen hem satt jag som en fåne och log för mig själv inne i hjälmen. Funderade på om man verkligen kunde ha så roligt, på riktigt. Vilken skillnad ytterligare 30 hästapållar gör och så fantastiskt det känns att äntligen ha en hoj som svarar när man vrider till gashandtaget. Jag körde flera långa kurviga omvägar så att vi verkligen skulle kunna få lära känna varandra, och jag kan nu meddela att vi är de bästa vänner!
Men dagen därpå, i torsdags, höll det på att gå riktigt illa för Kermit...
Jag hade varit på Honda-center för att prova ytterligare ett skinnställ. (Inget passar så jag måste vara vanskapt eller felaktigt ihopsatt)
På vägen ut stannade jag bakom en bil som i sin tur hade bromsat in för en lastbil som ställt sig dumt och nu höll på att trixa sig ut. Jag stod nog gott och väl fyra, fem meter bakom bilen men fick hjärtat i halsgropen när backljusen plötsligt lyste upp som tomtebloss i ansiktet på mig och bilen i full fart backade rakt mot mig!
Jag hann bara förbanna idioten och samtidigt nypa åt handbromsen innan smällen kom.
Pang! Rakt i framhjulet på Kermit.
Jag var skärrad men framför allt var jag heligt förbannad, rent ursinnig faktiskt! Jag kastade mig av hojen, stegade fram till killen som först nu insett att han faktiskt kanske borde ha kastat en blick i backspegeln och skällde ut honom. Jag delgav honom mitt hjärtas mening i gott och väl tio minuter. Kallade honom flera mindre smickrande tillmälen och ifrågasatte hans omdöme som förare. Vid det laget såg han påtagligt blek ut och frågade om det hade gått bra med mig. Rasande skrek jag att det primära här var att hojen var helt ny! (Vilket han förstås inte kunde veta, men för mig var det oförlåtligt att han backat på en hoj som jag hunnit äga i en dag) Efter en kort inspektion då jag inte sett någon direkt påverkan på framdäcket avkrävde jag honom telefonnummer och fnös när han föreslog att jag bara skulle ta en bild på bilens registreringsskylt.
Jag ifrågasatte om det verkligen var hans bil och när han påstod att det var en självklarhet gjorde han dagens andra miss. Att provocera en människa i affekt är inte att rekommendera och när han sedan toppade med att svamla om att han inte sett mig för att jag stått i hans döda vinkel övervägde jag att verkligen visa honom en död vinkel.
Ett sådant praktfullt skådespel kan ju näppeligen passera obemärkt förbi och nu hade en nätt skara åskådare samlats för att se en blixtrande arg MC-förare, fortfarande med hjälmen på, läxa upp en ung och lätt ångerfull bilförare.
Efter denna massiva monolog skildes vi åt men jag kunde inte låta bli att medvetet lägga mig bakom honom i ett par kilometer för att inpränta det jag sagt...
Och alla ni där ute, använd backspeglarna!

Nya friska tag!

Påsken är över för den här gången och det är dags för nya friska tag.

Jag har registrerat mig på aftonbladets viktklubb och för noggranna anteckningar om vad och hur mycket jag har ätit. Bara att få eländet på pränt kan ju få vem som helst att radikalt minska intagen. När man upptäcker hur många kilokalorier saker och ting innehåller så tänker man sig för en extra gång. Dessutom blir det så jobbigt att äta saker som är ihopblandade när man måste skriva upp allt, och dessutom hålla reda på hur mycket det är.

Allt mäts i gram, hekto, skivor, portioner, koppar, matskedar och teskedar. Ärlighet vara längst heter det ju och här är det brutal ärlighet som gäller... "Det jag inte skriver upp, har jag inte ätit-taktiken" funkar inte alls!

Idag är första dagen av resten av mitt liv och det har gått över förväntan. Vår pågående stegtävling hjälper också till att hålla mig i skinnet. Att gå jorden runt på 80 dagar... Håhåjaja!

Det överfulla påskägget med godis från vår "snälle" hyresvärd passerar jag flera gånger per dag utan att plocka en endaste liten karamell. Jag stålsätter mig och håller huvudet högt, tänker på mitt nya smala jag och seglar nöjt förbi med en liten föraktfull fnysning mot socker- och fettbomben. Nu kör vi!

Äntligen april

Våren smyger sig allt närmre, om än outhärdligt långsamt. Det är blött, kallt och påminner faktiskt mest om hur det såg ut i början av november. Den enda skillnaden är att man, när man granskar de nakna grenarna lite närmare, tydligt kan skönja svällande knoppar. Snödroppar, vintergäck och en och annan krokus har också tagit sig upp ur jorden och ackompanjeras av sopbilarnas sus och väsande.
För exakt ett år sedan flyttade jag hem från Stockholm, hem till min kära västkust och min stad, Göteborg. Samtidigt bytte jag lägenhet, efter ett mångårigt köande till en tvåa med balkong och hamnade på så vis på Guldheden.
Mycket har hänt under det här året. Både bra och dåliga saker. Det är väl det som kallas livet antar jag. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn, bara att saker händer som påverkar en på många olika sätt, och man kan bara försöka att hantera det så gott det går.
Jag undrar vad det här året; 2010 bär i sitt sköte. Det ska sannerligen bli intressant att se.