Musjakt!

Härom natten vaknade jag av att katten vispade runt i köket, på ett synnerligen misstänkt sätt. Direkt förstod jag att hon åter igen burit in en av sina troféer, beviset på hennes förträfflighet som jägare. Jag kastade mig upp ur sängen och in i köket, lagom för att se hur vårt lilla rovdjur misslynt petade runt med tassen i hålrummet mellan den nya badrumsväggen och golvet.

Jag svor för mig själv när jag sjasade undan henne och själv försökte spana ner i sågspånet men utan att se något. Att ha en mus under golvet i köket var inte något jag hade tänkt mig, men då jag inte kunde göra mer just då, återgick jag till sängen och mitt sovande.

Morgonen därpå låg både J och jag på golvet och lös med ficklampa ner i hålet och krafsade runt sågspånet utan framgång. Katten som för länge sedan tappat intresset, tittade oförstående på oss när vi grälade på henne om oskicket att ta in levande byten i huset.

Dagen gick och på kvällen satt vi i soffan och såg på TV. Plötsligt spratt J till och pekade mot matsalen. Och där på golvet satt en liten mus och tittade på oss. Vi flög upp ur soffan och försökte jaga in den i ett hörn men den var snabb och pilade in i köket igen. Vi tjöt av förtret och hoppades att den inte skulle dyka ner i hålet igen. Jakten fortsatte. Vi drog ut kyl och frys och lös med ficklampan i alla små skrymslen och vrår men tji mus! Uppgivet återvände vi till soffan. En stund senare när J kom in i köket hade den lilla gynnaren vågat sig fram igen och den här gången lyckades vi fånga den under en plastburk när den sprang på fönsterbrädan.

Försiktigt bar vi ut den i trädgården och satte ner burken på marken. När vi lyfte på den satt musen helt stilla i ficklampans sken och kikade på oss med sina blanka små ögon. Sedan skuttade den snabbt därifrån.

Väderstyrd

"Om ett problem har en lösning, så är det inget problem, om det inte har en lösning kan man ändå bara skita i det!"

Dessa kloka ord har jag refererat till många gånger.

En enkel devis, men ack så svår att applicera i verkliga livet; Att inte låta saker, som man inte kan påverka, beröra en.

Väder är en sådan sak. Jag vet att jag är väderstyrd. Sol gör mig glad, tunga regnmoln och blåst gör mig nedstämd. Små skitsaker i sammanhanget. Jag lever och har en förhållandevis god hälsa, en underbar familj och vänner, en sambo som jag älskar och ett hus att bo i med en härlig grön trädgård att greja i. Jag har det bra. Bättre än många andra. Så varför blir jag så missmodig och låg när regnet öser ner och tunga skyar jagar över himlen? Varför vill jag bara dra täcket över huvudet och komma fram först när solen åter visar sig?

Det gör mig skamsen. Att inte ta vara på livet, utan gnälla över väder och vind. Respektlöst på något sätt... Nu ska jag gå ut och vara tacksam. Tacksam över att jag kan gå, och över att jag kan känna regnet på min kind. Att jag kan se och höra dropparna slå emot gatan. Att jag kan känna doften av svensk sommar.

Tack för det!

När chocken lagt sig...

Några dagar har passerat sedan dramat på gatan. Grannen är hemma igen och repar sig långsamt. Sex stygn i bakhuvudet, en brosk-skada i näsan, blåslagen i ansiktet och stel i kroppen. Hans fru och dotter mår inte heller så bra. Vi har träffats nästan varje dag och bara pratat. Processat det som hänt. Ältat om och om igen...
Polisen har ännu inte gripit någon, men enligt uppgift bevakar de flera adresser. Vi är på helspänn hela tiden. Spanar ner på gatan när främmande bilar passerar. Lyssnar efter motorljud från motarder. Funderar över hur allvarligt menade hoten var...
Någonstans försöker vi ändå återgå till vardagen. Se på TV, handla, laga mat, fortsätta renovera badrummet, men tankarna finns där hela tiden, snurrar runt som ett svart moln och lägger sig över våra sinnen.

Gjorde vi fel? Skulle vi ha agerat annorlunda? Var det värt det? Civilkurage kostar på, och ibland är priset för högt. Ilskan väller fram i vågor och snuddar vid hat. Varför kom inte polisen när vi ringde? Varför dröjde ambulansen? Varför har de fortfarande inte gripit någon?

Hur lång tid kommer passera innan vi känner trygghet igen?
Ingen vet...

Man misshandlad efter bråk om motorcykel

"En man blev vid femtiden på lördagseftermiddagen misshandlad av en yngling med en skruvmejsel. Upprinnelsen till bråket gällde en stulen motorcykel som färdades på gatan i hög hastighet. När mannen tillsammans med sina grannar stannade föraren uppstod bråk och en hotfull situation. Ynglingen lämnade då platsen som passagerare på en annan motorcykel och återkom en stund senare med fler personer. En av dem hotade mannen till livet, högg mot honom med en skruvmejsel och slog honom sedan i ansiktet. Mannen föll och började blöda kraftigt från näsa och huvud. Polis och ambulans kallades till platsen. Mannens familj som blev vittne till dramat chockades svårt."

Så kunde det ha stått i tidningen idag. För det var vad som hände igår på vår gata...

Vi hade kalas igår eftersom jag fyller år idag. Mina och J:s föräldrar, tillsammans med min syster och hennes dotter. Hela dagen och kvällen dessförinnan hade MC:n, en KTM, kört upp och ner för gatan i hög hastighet eftersom parken vid vändplatsen blivit ett tillhåll för ungdomar. På vår gata bor det många barn och flera av grannarna irriterade sig på buskörningen. Vår närmsta granne berättade att han ringt polisen flera gånger men att de inte kom...

Vi satt ute på balkongen och jag hörde höga röster från gatan. Jag gick ner tillsammans med svärmor och där nere stod J och hans pappa tillsammans med vår granne och hade stoppat MC:n som nu var i sällskap med ännu en hoj. Det var en aggressiv stämning och killen skrek att han skulle åka men eftersom hojen var stulen med uppbrutet tändningslås så förklarade vi att han fick gå därifrån. Han hotade oss flera gånger men till sist hoppade han upp bakom sin kompis och drog iväg ner för backen. Motorcykeln stod kvar och vi förstod att de nog skulle försöka ta den tillbaka. Vi körde undan den en bit för att den inte skulle stå mitt i gatan, men inte längre än att den var väl synlig.

Efter en kort stund hörde vi motorljud uppifrån parken. Fyra personer dök upp och en kille hade en skruvmejsel i handen som han viftade med. Alla skrek och de vrålade ut hotelser. Nu hade fler grannar kommit ut på gatan och blev vittne till hur killen först kastade en colaburk som missade målet och hur han sedan högg mot grannen med skruvmejseln. Han väjde undan och träffades då av en knytnävsslag som tog över näsan och sänkte honom. Jag stod snett bakom och såg hur han föll handlöst baklänges ner i asfalten. Jag kan ännu höra dunsen av hans bakhuvud och se hur blodet strömmade fram...

Alla skrek och flera försökte skydda honom mot killen. Gänget tog med sig motorcykeln och försvann från platsen. Situationen var kaotisk. Jag ringde efter polis och ambulans medan grannens fru och dotter skrek hysteriskt. Blodet rann nerför backen och jag kände paniken komma. Det var långa minuter innan de kom men då hade grannen återfått medvetandet. Tre polisbilar kom till sist och när ambulansen åkte iväg med vår granne påbörjade de förhören.

Vi var rädda... De hotade oss till livet och ingen vet vad de är kapabla till. I natt var vi extra noga med att låsa alla dörrar, men samtidigt gör det mig förbannad att någon ska få mig att känna mig osäker i mitt eget hem. Det här är mitt hus och ingen ska få inkräkta på min trygghet. Framför allt inte några osnutna sketungar, även om jag vet att de redan är förhärdade brottslingar. Men det här är VÅR gata, och ingen ska ta den ifrån oss!

Semesterminnen

Det är ett tag kvar för min del. Till semester och ledighet. Men den 21:a juli är det min tur att mentalt stämpla ut och stänga av jobbet för fyra fria veckor.

Vi har inte planerat så mycket. Det blir att fixa med badrummet och göra lite korta dagsutflykter, kanske med MC eller båt. Annars ska vi turista i Stockholm några dagar, och sedan avsluta vistelsen i norr med att hälsa på min kusin i Grisslehamn. Om det hinns med, tar vi bilen och drar söderut, till Tyskland. Jag vill så gärna se det igen. Och vad är det då hon vill se, undrar du nu... Jo, jag vill återvända till Harz.

När min syster och jag var små tillbringade vi många husvagns-somrar i Bad Harzsburg, en underbar liten medeltidsby nära Goslar, en mindre väldigt gammal stad med korsvirkeshus, slott och borgar och mängder av rosor!

Jag minns morgonen när det var dags för avfärd. Mamma och pappa hade packat bilen och husvagnen kvällen före, och vi blev väckta okristligt tidigt. Sömndrucket vacklade man ut med sin kudde under armen och hörde fåglarna sjunga sin gryningssång. Det var redan ljummet i luften, trots den tidiga timman och det doftade sommar och solvarm bil.

Vi klättrade in i baksätet och kivades en stund om var vi skulle sitta, men vanligtvis slutade det med att jag hamnade på golvet med min kudde och en filt. (Tidigt i livet fick jag erfara, att man med en syster som är nio år äldre, sällan vann så många strider... )

Vi hade i alla fall laddat upp med serietidningar, våra Sony Walkman med kassettband, inspelade från Tracks och Rakt Över Disc och jag hade plockat med mig en större del av min imponerande samling mjukisdjur. Kort sagt; vi var resklara.

Jag minns den spänning och förväntan som låg i luften på väg mot färjelägret där vi skulle åka båt, något som jag var väldigt glad åt! Tax-free-butiken, de enarmade banditerna, ljuden på bildäck och skräckblandad förtjusning när bogvisir eller portar äntligen öppnades och vi fick köra ur det bullriga mörkret och ner på fasta marken igen.

Jag minns inte hur länge vi körde, men jag minns lunchpauserna på rastplatser där den enkla husvagnsmenyn erbjöd makaroner och falukorv, eller soppa med smörgås, alternativt fiskpinnar med pulvermos. Riktigt ledsen blev man bara när den vidriga trekantiga burkskinkan i gelé med sparrisstuvning serverades.

När det blev dags för saft och kaffe-paus var det Nes-cafe som gällde, eller "Näs-kaffe". Till det var det Wafferkex med citron eller choklad, eller i värsta fall vidriga mandelkubbar. Hade man riktig tur fanns det kammarjunkare med kardemumma!

Mina semesterminnen är ljusa och fina. Det var en underbar tid fylld av många upplevelser och sevärdheter. Det var vackra miljöer och spännande äventyr. Ibland lite väl spännande...

Vi åkte linbana upp på bergstoppen Brocken, där legenden säger att häxorna bor, för det är Blåkulla. Mina föräldrar underblåste gärna den myten, och jag smög omkring och undrade vilka av tanterna som var häxor. Ett år hade de någon festlighet med riktiga häxor som jagade skrikande barn över gräset. I albumet hemma finns en bild på mig när jag klamrar mig fast runt mammas hals, livrädd för häxorna. Den ömma modern gapskrattar på bilden och försöker balansera sin dotter som egentligen passerat åldern då man blir buren.

 Men det var en härlig tid. Och jag är så glad över att ha så fina sommarminnen. Nu får jag och J samla nya minnen tillsammans.