Några dagar har passerat sedan dramat på gatan. Grannen är hemma igen och repar sig långsamt. Sex stygn i bakhuvudet, en brosk-skada i näsan, blåslagen i ansiktet och stel i kroppen. Hans fru och dotter mår inte heller så bra. Vi har träffats nästan varje dag och bara pratat. Processat det som hänt. Ältat om och om igen...
Polisen har ännu inte gripit någon, men enligt uppgift bevakar de flera adresser. Vi är på helspänn hela tiden. Spanar ner på gatan när främmande bilar passerar. Lyssnar efter motorljud från motarder. Funderar över hur allvarligt menade hoten var...
Någonstans försöker vi ändå återgå till vardagen. Se på TV, handla, laga mat, fortsätta renovera badrummet, men tankarna finns där hela tiden, snurrar runt som ett svart moln och lägger sig över våra sinnen.
Gjorde vi fel? Skulle vi ha agerat annorlunda? Var det värt det? Civilkurage kostar på, och ibland är priset för högt. Ilskan väller fram i vågor och snuddar vid hat. Varför kom inte polisen när vi ringde? Varför dröjde ambulansen? Varför har de fortfarande inte gripit någon?
Hur lång tid kommer passera innan vi känner trygghet igen?
Ingen vet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar