Jul på Liseberg

I år har Liseberg öppet även under mellandagarna och då tänker vi passa på att besöka nöjesparken. Det har blivit många besök under året och vi hann faktiskt med en omgång i början av december tillsammans med min syster och hennes dotter.

Lilla E får ju åka allt på Kaninlandet, men sommarens och höstens besök blev lite ledsamma för lillasyster, som ännu inte uppnått 90 cm och därmed inte fick åka mer än en handfull attraktioner. Men nu i vinter hade det hänt grejor! Med stadiga vinterkängor på fötterna och lite pösig mössa på huvudet lyckades hon sträcka upp sig nog för att klara längdkravet och lyckan var gjord!

Hon åkte allt med förtjusning, och tjoade i högan sky. Liksom kusinen sträckte båda systrarna armarna i vädret under åkturerna och glädjen visste inga gränser.

Ikväll kör vi sista besöket för året och sedan ser vi fram emot sommaren 2017.

Slutfrossat

För mig följs julen vanligtvis av en period av uppsvullen mage, dästhet och ett tämligen dåligt samvete, och denna jul är inget undantag. Jag har ätit, gott och alldeles för mycket, och inte motionerat mer än att resa mig upp från soffan. Men nu får det vara slut med dumheterna.

Jag känner mig nästan lite mat-förgiftad. Alltså inte sådär så man kräks av dålig mat, utan enkom för att jag ätit för fet, för söt och för mycket mat, blandat med julmust, glögg och andra kariesfestliga drycker som jag vanligtvis inte brukar dricka. En fräsch sallad med ett glas vatten känns oerhört lockande just nu.

Jag har nästan inte varit utanför dörren, och känner ett sug efter frisk luft och frostiga nyp i kinderna. Så frostigt är det just inte alls ute, men väl blåsigt så det räcker. Vi har haft storm över västkusten men vårt vedbodtak gick händelserna i förväg och blåste av redan natten mot julafton.

Så idag ägnade jag en stor del av lunchen åt att promenera. Man hinner ganska långt på 30 minuter och jag kände mig mycket piggare efter det. Nu är det bara att jobba bort resten av överflödskilona, det borde inte ta mer än sisådär tre, fyra månader.

Ganska ovärt att frossa fritt i en vecka för allt det arbetet kan jag tycka...

Räven raskar inte över isen...

... för is är det ont om, men tiden springer ifrån mig.

Nu är det dan före dan före, dan före dopparedan... (Eller hur det nu blir) Alltså; 3,5 dagar kvar till julafton...
På lördag är det dags att åter bänka sig framför Kalle Ankas jul, smörja kråset med alltför mycket och för fet mat, och se barnens ögon tindra av förväntan inför Tomtens besök.

E och S har sina önskelistor klara, och bedyrar ofta hur snälla de varit. Minnet är bra men kort...

Hemma har vi pyntat och klistrat tomtar både högt och lågt. Barnen kan i vanlig ordning inte låta bli att pilla på julgranskulorna och sticka sig på barren, och lilla E envisas med att låtsas att julgransljusen är lypsyl.

Men jag har överseende med det, för jag älskar julen. Enda smolket i glädjebägaren är att det inte så många lediga dagar som man får njuta av härligheten, och att vi ännu inte har lyckats hitta ett pepparkakshus för montering och dekoration. Idag gör jag ett nytt försök så får vi se hur det går.

Vad önskar du dig i julklapp?

En helt legitim fråga såhär dags på året.

Svaret är:
- Att alla barn ska vara trygga, varma, mätta och få gå i skolan...

Just nu kör Musikhjälpen sin insamling för alla barns rätt att få gå i skolan.

I en värld där tillvaron krossas av vuxna som krigar, och rädslan slår sönder barn inombords i takt med att bomberna faller, är kanske skolan den enda trygga punkten.

I Sverige klagar vi på skolan. Vi klagar på skolsystemet, betygsystemet, läxorna, lärarna och elevernas resultat. Barn i Sverige är bortskämda och curlade.

Men det finns en annan värld, ett annat liv som levs av hundratusentals barn. Barn i krig, naturkatastrofer och svält. Barn som inget hellre vill än att få gå i skolan och lära sig.

Vi borde vara så oändligt tacksamma. De flesta barn i Sverige får vara trygga, varma, mätta och de får gå i skolan.

Kan vi inte glömma våra lyxproblem för en stund och tänka på alla de barn som lider?
I Aleppo rasar striderna för fullt. Barnen är fast i det helvetet.
Barn som våra. Barn med drömmar, tankar, planer. Barn med sång i bröstet och spring i benen. Barn med silverklingande skratt.
Men skratten har tystnat i Aleppo. Barnen leker inte längre. De lider. Och längtar efter tiden före kriget. När barn fick vara barn. Och gå i skolan...

Du...

Hej där Liten.
Ja, just du.
Du som står där i hörnet och tittar på när de andra leker.
Jag ser på dig att du vill vara med.
Du vill så gärna, men vet inte hur.
Du har försökt.
Du gör som de andra barnen, men de ser dig inte.
Eller också ser de dig, och retar dig.
De skrattar.
Fnissar, och himlar med ögonen.
Blir arga på dig när du är i vägen.

Nu vill du inte synas mer.
Vill inte att de ska märka dig.
Du vill bara bli lämnad ifred.
Det gör ont.
Det går så ont att du går sönder inuti.
Men du är tyst.
Så tyst.

Förlåt.
Vi borde se dig.
Fråga om du vill vara med.
Fråga hur du mår.
Fråga vad som gör dig glad.
Fråga vad som gör dig ledsen.
Förlåt.
Vi vuxna har glömt.
Vi har glömt hur det var att vara du.
Vi vill inte minnas hur ont det gjorde.

Men vi borde se dig.
Och kämpa för dig varje dag.
För det finns många som du.
Men bara en du.
Och du är så värdefull!
Älskade Liten...