- Jag är stark, jag är bäst och jag är vacker!

- Mamma, jag är så dålig och ful...

De där orden skar som knivar inom mig och jag skyndade mig att ta upp mitt barn i knät och fråga henne varför hon sa så om sig själv. Hon kunde inte riktigt uttrycka varför, men bara det faktum att hon uttalade orden gjorde mig ont.
Vi talade om att man inte bara ska vara snäll mot andra, man ska även vara snäll mot sig själv och säga snälla saker om och till sig själv.
För att ingjuta mod, kraft och stolthet över den fantastiska lilla person hon är, kom vi överens om att vi varje morgon skulle stå framför spegeln och i en kraftfull position med hårborsten i högsta hugg hojta;
- Jag är stark, jag är bäst, och jag är vacker!

Så i morse gjorde vi det. Och så började vi vår dag med huvudet högt, blicken mot himlen och våra drömmar intakta.

Mars-katta

Trots att vår hushållskatt är steriliserad och börjar närma sig medelåldern så visar hennes uppförande med all önskvärd tydlighet att våren är i antågande. När solens strålar letar sig in genom de alltför smutsiga fönstren,
förvandlas den loja pälshögen till en odräglig tonåring som ligger i bakhåll, smyger på våra fötter och anfaller i vild frenesi. Bara på skoj.

Skojigt är det också att snön är borta, så att allt småvilt letar sig upp över marknivå och utgör ett välkommet tillskott till mathållningen. Det första bytet levererades levande under matsalsbordet och jakten avslutades genom att undertecknad i vanlig ordning fick slänga en burk över offret, skjuta under en tidning och försiktigt förpassa varelsen ut i naturen igen. Skoj...

När hon inte vispar runt med tappade hårsnoddar och sladdar över parketten så tar hon små promenader upp på bänkar och bord. Denna katt som aldrig tidigare brytt sig om ljushållare, blommor eller krukväxter kliver bestämt runt bland inredningsdetaljerna och jamar uppfordrande.

Igår kröntes den otillåtna bordspromenaden med att hon började tugga på en av tulpanerna i vasen. Givetvis grälade jag på henne och försökte förklara att vårblommor faktiskt kan vara giftigt för katter, men det lyssnade hon inte på eftersom hon gjorde om samma hyss en kort stund senare.
Det är skojigt att ha katt...

Schlagertider

I morgon är det dags för schlagerfinalen, eller melodifestivalen, vilket man nu föredrar. Detta musikaliskt tveksamma TV-evenemang är ett tidsfördriv i längtan efter vår och värme som lika tvärsäkert varje år delar svenska folket i tre läger: De som tittar och älskar att hata det. De som inte tittar och älskar att hata det, och slutligen de som inte bryr sig ett skit, och därmed inte har en aning om vad alla andra talar om. Jo och så den lilla promillen som har Christer Björkman som sin husgud, kan rabbla alla vinnare sedan 1958, klär sig i paljetter och fjäderboa och skålar i champagne framför TV:n varje lördag då bidragen presenteras.

Låt mig omgående komma ut ur garderoben och förkunna att jag älskar´t!

Ända sedan jag som barn med studs och gamman i TV-soffan såg Carola och Herreys; läppglansade och hårsprayade, leverera trallvänliga melodier och svängiga tonartshöjningar har jag aldrig missat en omgång.

Men idag är den sprudlande entusiasmen jag uppvisade i barndomen något dämpad. I takt med att bra musik har fått ge vika åt trams och "artister" som överhuvudtaget inte kan sjunga har underhållningsvärdet förskjutits. Rätt låt vinner aldrig och ibland funderar man kring om det verkligen är en låt man hör. Skamset tillstår jag att mitt engagemang, av nyss nämnda anledning nu för tiden istället drivs av kritik ...

Jag går igång på att, på säkert avstånd och utom hörhåll för de tilltalade, håna och göra mig lustig över usla sångarinsatser, fula scenkläder och totalt värdelösa låtar.

Jag som vanligtvis anser mig vara en vänlig person med omsorg om andra, förvandlas till ett schlagermonster som öser ur sig spydiga kommentarer med ostbågssmulor fräsande ur mungiporna.

J tar det hela med ro. Han sitter med datorn i knät och kikar då och då upp över kanten för att instämmande humma eller besvara ett utspel som tarvar en bekräftelse.

Men på´t igen hörni. I morgon är det final minsann och jag har laddat upp med extra stor påse ostbågar och laddat åsiktskanonen.

- Nuuuuu kör vi!!!

Tvära kast

Igår var jag mentalt någon annanstans när jag lämnade flickorna på förskolan och lite förstrött vinkade jag åt dem och sa.
- Vi ses i morgon.
En sekund tog det innan jag noterade de uppspärrade ögonen och osäkra leendena, varpå jag givetvis försäkrade mina döttrar om att jag faktiskt skulle komma och hämta dem under eftermiddagen och inte dagen därpå.

Idag var jag där jag skulle, men det var inte bussen. Den sedvanligt dåliga sömnen och ohemuligt tidiga uppstigningen, inför den stundande tjänsteresan till Stockholm toppades av en inställd buss.

Det gjorde nu för all del inte så mycket, eftersom vi inte bor på landsbygden och därmed faktiskt har tillgång till många bussar trots den arla morgontimman. Tåget avgicks också i tid från Centralen men sedan tog turen slut. I Skövde stannade vi och fick information via högtalarna att det skett en personolycka norr om Skövde. All trafik till och från Stockholm var därmed stoppad och en lång väntan inleddes. Min inledande känsla var irritation men den övergick snabbt i lättnad över att jag levde och satt på ett tåg i värme, med tillgång till toalett och en bistro. Två timmar senare sitter vi fortfarande här. Men mig är det faktiskt inte synd om alls. Lite perspektiv på livet är sunt ibland...