Schlagertider

I morgon är det dags för schlagerfinalen, eller melodifestivalen, vilket man nu föredrar. Detta musikaliskt tveksamma TV-evenemang är ett tidsfördriv i längtan efter vår och värme som lika tvärsäkert varje år delar svenska folket i tre läger: De som tittar och älskar att hata det. De som inte tittar och älskar att hata det, och slutligen de som inte bryr sig ett skit, och därmed inte har en aning om vad alla andra talar om. Jo och så den lilla promillen som har Christer Björkman som sin husgud, kan rabbla alla vinnare sedan 1958, klär sig i paljetter och fjäderboa och skålar i champagne framför TV:n varje lördag då bidragen presenteras.

Låt mig omgående komma ut ur garderoben och förkunna att jag älskar´t!

Ända sedan jag som barn med studs och gamman i TV-soffan såg Carola och Herreys; läppglansade och hårsprayade, leverera trallvänliga melodier och svängiga tonartshöjningar har jag aldrig missat en omgång.

Men idag är den sprudlande entusiasmen jag uppvisade i barndomen något dämpad. I takt med att bra musik har fått ge vika åt trams och "artister" som överhuvudtaget inte kan sjunga har underhållningsvärdet förskjutits. Rätt låt vinner aldrig och ibland funderar man kring om det verkligen är en låt man hör. Skamset tillstår jag att mitt engagemang, av nyss nämnda anledning nu för tiden istället drivs av kritik ...

Jag går igång på att, på säkert avstånd och utom hörhåll för de tilltalade, håna och göra mig lustig över usla sångarinsatser, fula scenkläder och totalt värdelösa låtar.

Jag som vanligtvis anser mig vara en vänlig person med omsorg om andra, förvandlas till ett schlagermonster som öser ur sig spydiga kommentarer med ostbågssmulor fräsande ur mungiporna.

J tar det hela med ro. Han sitter med datorn i knät och kikar då och då upp över kanten för att instämmande humma eller besvara ett utspel som tarvar en bekräftelse.

Men på´t igen hörni. I morgon är det final minsann och jag har laddat upp med extra stor påse ostbågar och laddat åsiktskanonen.

- Nuuuuu kör vi!!!