I bitande januarikyla bokade vi vår höstresa till Cypern, och dag för dag blev vår annalkande semester mer påtaglig. Sommaren var sval och blåsig och vår längtan efter sol, ljus och värme var överhängande.
Fredagen 6:e oktober, nästan på dagen två år sedan jag opererades bar det av. Flyget avgick kl 07.00 och snälle svärfar körde oss till Landvetter ohemuligt tidigt. Barnens trötthet balanserades upp av deras spänning och förväntan och när vi köat oss igenom incheckning, säkerhetskontroll samt klarat av diverse toalettbesök blev det äntligen dags att gå ombord.
De var tålmodiga och väldigt duktiga. Annars är inte väntan deras bästa gren men de uppförde sig exemplariskt och fördrev den fyra timmar långa flygningen med att spela spel, titta på film och surfa runt bland barn-apparna på våra telefoner. Förutseende föräldrar som vi är, hade vi på förhand inhandlat varsina hörlurar så ingen stördes av blippande spelljud som annars kan göra en människa smått galen.
(J tillrättavisade också en mamma i stolsraden bakom oss som lät sin son spela ett extremt högljutt spel på sin ipad utan hörlurar)
När vi kom fram väntade en transferbuss som sedan tog oss till Protaras och vårt hotell Marlita Beach, ca en timma från flygplatsen i Lacarna.
Det hade hunnit bli sen eftermiddag, men direkt efter att vi installerat oss i vår lägenhet slängde vi på oss badkläder och tog ett dopp i havet. Det var underbart!
De följande dagarna varvade vi strand, pool, mat och dryck med promenader, glass och UNO-spel. En dag som inledningsvis var lite molnig, tog vi bussen till Ayia Napa och strosade runt nere vid hamnen där vi också åt en god lunch med utsikt över turistbåtarna som styrde ut på det turkost glittrande Medelhavet. Det var ungefär samma temperatur hela veckan, behagliga 26-27 grader och ca 25 i havet. Poolen kändes lite kall men det var ett lätt obehag man kan stå ut med när man har det så gott som vi hade det.
Tre av dagarna tog vi lokalbussen till Konnos beach. En underbar liten strand med kritvit sand och klart vatten och där låg vi mer eller mindre i blöt oavbrutet,med lunchpaus på en skuggig servering en bit upp. Barnen älskade det och vi med!
Fanns det något att klaga på? Absolut, men små skitsaker har ringa betydelse i det stora hela, och när vi kom hem kunde vi konstatera att vår resa överträffat våra förväntningar. Vi har haft en underbar vecka tillsammans, och tankat på energi som vi så väl behöver resten av den mörka och kalla hösten, innan juleljusen kan lysa upp mörkret och dämpa tungsinnet.
