Lek på tu man hand

I helgen lämnade vi vår dotter i farmor och farfars ömma vård och reste till Stockholm. Huvudsyftet var att besöka MC-mässan men vi passade samtidigt på att gå på stan, äta på restaurang, gå på café, shoppa och besöka Hallwyllska muséet, en av mina absoluta favoriter bland alla sevärdheter vår huvudstad har att bjuda på.
Jag går igång totalt på historiska miljöer, och är de sedan helt orörda i sin originalutformning och därtill ett hem som en gång utgjorde vardagsmiljö för de människor som levde då, så är det en fest för alla sinnen. Det finns inte många sådana ställen bevarade men några få kloka människor förstod tidigt att det som var helt normalt för dem skulle te sig oerhört exotiskt och historiskt intressant för kommande generationer.

Det var härligt att få rå sig själva och inte vara styrda av något annat än den tidpunkt då flyget skulle gå hem igen. Även om jag i ärlighetens namn kan säga att vi båda var väldigt glada över att återse lilla E när vi kom hem.

Blåhjon

Vet ni vad Blåhjon är för något?
Nej det visste inte jag heller förrän kylan kom och det blev dags att hämta bränsle i vedboden.

Varje gång när vi bar in ved irriterades vi av att det blev så bôsigt. Vårt stora lager av vedträn tycktes plötsligt falla i bitar, fulla av ett fint trämjöl. Stora barkbitar hade lossnat och låg och skräpade över hela golvet och det stod klart att vi drabbats av ohyra. Efter googlande på trämjöl och skadedjur på ved visade det sig att de skyldiga var just Blåhjon. Ett kryp som angriper ved från barrträd, borrar sig in genom barken och äter upp skiktet mellan bark och trä, med den påföljd att barken ramlar av i ett moln av fint trädamm. Turligt nog påverkas inte själva träet och det går fortfarande bra att elda med det, men det skräpar ner något fruktansvärt...

Men det är bara att sopa och hålla god min. Vi är ändå väldigt glada över vårt vedförråd eftersom det varit runt tio minusgrader i ett par veckor nu. Det blir en go värme från kaminen och så är det ju så trevligt att se en brasa spraka muntert därinne. En av vinterns höjdpunkter faktiskt.

Hyss och bus

Vid juletid då katten som bäst bodde in sig under granen, och vi gladdes åt att de flesta julgranskulor idag är av plast och inte glas, påmindes min syster om ett traumatiskt barndomsminne. Hon var liten och helt betagen av de blänkande julgranskulorna. Hon visste nog att man inte fick röra, men hur det nu var så lyckades hon på barns vis att riva ner en kula i golvet varpå den gick i kras. För att undanröja beviset för hennes olydnad, samlade hon snabbt ihop bitarna (utan att skära sig på de sylvassa skärvorna) och gömde dem under sin säng. Givetvis återfanns resterna av julgranskulan kort därpå av den ömma modern som nog mest var lättad över att min syster inte hade skadat sig.

Det kom mig osökt att tänka på diverse små hyss och bus som förekommit i vår familj. Barn är ju så oändligt påhittiga och redan när mamma var liten lyckades hon 1;  placera ett glödhett strykjärn på en duk med ett brännhål som följd, 2; mata sin yngre bror med rakblad när han satt i sin lekhage, 3; fortsätta temat mata lillebror genom att bjuda honom på hosttabletter med magpumpning som följd. Min andre morbror provade att åka rutchkana på morfars bil med pjäxor på, och fick ett rejält kok stryk för reporna i lacken.

Pappa kunde han också, och en oförsiktig springlek runt ett bord med en fotogenlampa slutade med brännskador över kroppen och sjukhusvistelse för den lille gossen.

Själv var mina infall inte fullt så våldsamma. Till exempel så inredde jag en skogsdunge på tomten med designfiltar i ull av Viola Gråsten och glömde att ta in dem när det började regna. Då jag redan hade gjort något förbjudet och således skulle falla i onåd, kändes det bäst att inte säga något, och tilltaget upptäcktes först en vecka senare.

När min syster och jag bråkade och hon till mitt förtret låste in sig på sitt rum, hängde jag mig helt sonika i handtaget som givetvis gav vika eftersom det var gjort av plast. Således kom hon inte ut, vilket kanske var säkrast för hennes retfulla lillasyster.

Under en av våra semesterresor med husvagnen lyckades jag kleta in ett vingummi i hennes vita kjol, med den påföljd att hennes resoluta vedergällning under flera års tid förhindrade mig att någonsin våga äta vingummin igen.

Säga vad man vill om vår familj, men påhittiga har vi minsann alltid varit!

Sex månader

Kan ni fatta att det redan har gått sex månader? Att den där lilla spetiga fågelungen som föddes i juli redan är ett halvår gammal? Tid är en märklig sak. Ibland går den så fruktansvärt långsamt och ibland flyger den vanvettigt fort. Tid blir väldigt påtaglig när man har barn omkring sig. Det är först då man verkligen märker hur fort det går.

Lilla E kan nu med lätthet vända sig åt endera hållet. Hon har ett bra tag kunnat rotera från mage till rygg och häromdagen vände hon sig från rygg till mage. Hon testar diverse volymregister, jollrar, tjoar och hojtar, morrar och tjuter. När man skojar med henne kiknar hon av skratt. Några tänder har vi ännu inte sett röken av, men hon har de senaste månaderna dreglat och njutningsfullt gnuggat allt hon får tag på mot det kliande och ömmande tandköttet.

Lilla E är en morgonmänniska. När hon slår upp ögonen i gryningen är hon sitt allra soligaste jag, men det osedvanligt goda morgonhumöret dalar sakta under dagen, och på kvällen är hon mest trött och gnällig. Hon äter med god aptit det mesta, men får fortfarande ersättning i nappflaska. Favoritmaten är gröt alternativt burkmaten majs/potatis. Hon älskar att bada och plaskar så vilt att den som badar henne i baljan måste klä av sig alla kläderna och stänga in sig bakom duschväggarna i badrummet. Allt blir genomblött!

Lilla E är en sällskapsmänniska som älskar att träffa andra människor och då alldeles särskilt barn. Hon är redan en förtjusande underhållare, men kan även uppskatta en tur i barnvagnen eller en egen lekstund med någon av alla sina bitringar eller skallror. En annan favoritsysselsättning är att fånga fötterna och tugga på sina strumpor ett tag.

När hon ska sova vill hon ha nappen och Ninen, en snuttekanin som vi så klokt köpt ett par uppsättningar av.

Det händer nya saker varje dag och vi gläds åt varje minut med vår älskade lilla E.

2013

Nytt år, nya utmaningar och goda föresatser. I vanlig ordning känns den bleka och sladdriga kroppastollen tyngre än vanligt kort efter jul och det googlas friskt på såväl diet och fasta som träningstips.
Efter graviditeten med lilla E då jag ökade 22 kg har det varit skralt med insatser för att göra något åt de sista 10 kilon som jag så väl behöver få bort. Jag har ju osedvanligt lätt att lägga på mig och familjelivet gör det inte enkelt att lägga om kost och träna 3-4 gånger i veckan. Men jag vet ju att jag kan, om jag bara bestämmer mig för det. Har man en gång gått ner 30 kilo och lyckats någorlunda med att hålla den vikten under 10 år så kan man göra det igen.
Nåväl, nog om vikt.

Ett nytt år var det ja. Det gamla avslutades med god mat, ett par glas vin och gratis underhållning i form av ett omfattande fyrverkeri utanför fönstret. Jag och J stod inne i värmen och beskådade det gnistrande skådespelet över dalen och tillönskade varandra ett gott nytt år.
Jag är för övrigt inte uppvuxen med raketavfyrande. Hemma hos oss var marshaller på altanräcket det festligaste som gavs under nyårsnatten, men då övriga befolkningen i Sandared gärna brände av raketer hade vi alltid gratis underhållning med fin utsikt genom de stora perspektivfönstren. Även där stod man tryggt och säkert inne i värmen, utan att ha lagt pengar på några ljuspjäser och utan att riskera varken fingrar, öron eller ögon. Alldeles ypperligt!

Men hur gick det nu med köket? frågar sig vän av ordning, och då jag kan glatt och stolt meddela att det blev klart för användning dagen före julafton. Eftersom vi stod som värdar till julfirandet med 9 gäster gladde det mig alldeles oerhört att kunna duka upp julbordets alla läckerheter på bänk och spishäll i vårt nya fina kök. Nu saknas bara några små detaljer som lister, fog på några ställen och något hyllplan.

Så här blev det. Ingen kan väl tro att det här en gång var en mindre matsal med väggar, valv och skjutdörrar. Det tog sin tid, med mycket planering, rivande, ritande, mätande och räknande, rekande och handlande, byggande och svärande. Lite mindre än ett år tog det från start till slut, men då kom det en altan emellan och en liten E.

Nästa projekt blir nog uterummet, men det får dröja ett tag. Både vi och J:s föräldrar behöver vila från renovering några veckor och bara njuta av resultatet.