Vid juletid då katten som bäst bodde in sig under granen, och vi gladdes åt att de flesta julgranskulor idag är av plast och inte glas, påmindes min syster om ett traumatiskt barndomsminne. Hon var liten och helt betagen av de blänkande julgranskulorna. Hon visste nog att man inte fick röra, men hur det nu var så lyckades hon på barns vis att riva ner en kula i golvet varpå den gick i kras. För att undanröja beviset för hennes olydnad, samlade hon snabbt ihop bitarna (utan att skära sig på de sylvassa skärvorna) och gömde dem under sin säng. Givetvis återfanns resterna av julgranskulan kort därpå av den ömma modern som nog mest var lättad över att min syster inte hade skadat sig.
Det kom mig osökt att tänka på diverse små hyss och bus som förekommit i vår familj. Barn är ju så oändligt påhittiga och redan när mamma var liten lyckades hon 1; placera ett glödhett strykjärn på en duk med ett brännhål som följd, 2; mata sin yngre bror med rakblad när han satt i sin lekhage, 3; fortsätta temat mata lillebror genom att bjuda honom på hosttabletter med magpumpning som följd. Min andre morbror provade att åka rutchkana på morfars bil med pjäxor på, och fick ett rejält kok stryk för reporna i lacken.
Pappa kunde han också, och en oförsiktig springlek runt ett bord med en fotogenlampa slutade med brännskador över kroppen och sjukhusvistelse för den lille gossen.
Själv var mina infall inte fullt så våldsamma. Till exempel så inredde jag en skogsdunge på tomten med designfiltar i ull av Viola Gråsten och glömde att ta in dem när det började regna. Då jag redan hade gjort något förbjudet och således skulle falla i onåd, kändes det bäst att inte säga något, och tilltaget upptäcktes först en vecka senare.
När min syster och jag bråkade och hon till mitt förtret låste in sig på sitt rum, hängde jag mig helt sonika i handtaget som givetvis gav vika eftersom det var gjort av plast. Således kom hon inte ut, vilket kanske var säkrast för hennes retfulla lillasyster.
Under en av våra semesterresor med husvagnen lyckades jag kleta in ett vingummi i hennes vita kjol, med den påföljd att hennes resoluta vedergällning under flera års tid förhindrade mig att någonsin våga äta vingummin igen.
Säga vad man vill om vår familj, men påhittiga har vi minsann alltid varit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar