Vem är det?

Jag och J satt för några veckor sedan och tittade på Veckans Brott där de visade ett inslag från Stockholms prostitutionsgrupp.

Två civilpoliser hade span på en lägenhet där det enligt ett tips förekom organiserad prostitution. Mycket riktigt. Efter en stund dök en ung kille upp, ringde ett samtal utanför porten och blev insläppt. Efter ca 30 minuter var affärstransaktionen klar och killen var på väg ner för trapporna efter att ha köpt sex av en mycket ung tjej som inte talade svenska. När han förstod att "jag hälsade på en kompis" inte fungerade då han inte kunde uppge kompisens efternamn erkände han med förklaringen att hans flickvän var gravid och inte ville ha sex och att han därför var "tvungen" att köpa sex...

J tyckte det lät väldigt konstigt men jag var inte förvånad för jag har hört det förut. Diskussionen mynnade ut i vem det egentligen är som köper sex; alltså hur ser den typiske torsken ut?

Svaret är lika enkelt som skrämmande: Som vem som helst. Det är din sambo, din granne, din pappa, din bror, din son, din arbetskamrat eller ditt barns tränare. Sexköpare finns i alla samhällets segment. De är arbetslösa och företagsledare, förmögna och de som lever på bidrag. De är unga, gamla, smala, tjocka, snygga och fula.

Det är män (till övervägande delen) som tycker att det är helt OK att köpa sex av en ung tjej från öststaterna på en smutsig madrass i en lägenhet, där de rimligen borde förstå att det inte rör sig om en frivillighet och den seglivade myten om den lyckliga horan...

Men vad skulle hända om det skulle vara torskens dotter, syster, mamma eller granntös som lurades till ett land under förespegling om ett jobb, och på plats fick sitt pass beslagtaget, visades till ett rum där hon under hot och ofta våld får förklarat för sig att hon har en skuld till hallicken som tagit hit henne och att hon bara kan jobba av den genom att sälja sex? Hennes enda chans att försörja familjen hemma är att ställa upp och hålla tyst.

Vad som skrämmer mig ännu mer är de som tittar på, säljer och delar barnpornografi. Vad är det för sjuka människor som finner nöje och sexuell upphetsning att se barn bli utsatta för våldtäkter och övergrepp? Svaret är tyvärr detsamma. Det är inte störda ensamvargar som sitter i källare och likt råttor lever i den undre världen.
Det är till synes vanliga människor. Helt vanliga män som har sociala nätverk och en i övrigt normal livsstil. De du aldrig in din vildaste fantasi skulle kunna föreställa dig något så hemskt om.

Vad har man för värdegrund om man tar sig rätten att kränka någon annan människa eller bidra till att någon annan gör det?

Det handlar om tillgång och efterfrågan. Om det inte finns någon efterfrågan så kommer det inte att finnas något behov att tillgodose. Jag tror att vi måste börja tidigt. Redan på förskolan har vi likabehandlingsplaner och samtal om rätten till sin egen kropp. Vikten av att visa varandra respekt och "vara snälla". Så enkelt det låter, men alla förövare har ju också en gång varit barn, vilket kan vara svårt att tänka sig ibland. Så var gick det snett? Var i livet blev det OK att köpa sex och titta på barnporr?

Jag vet inte, men när jag ser artikeln om att rättegången är inledd mot en 62-årig man som haft 1,5 miljoner barnporrbilder i sin dator och pekas ut som spindeln i nätet i ett omfattande barnporrnätverk så vill jag bara skrika. - Dö din jävel, dö!

Sedan sansar jag mig och tänker att det var en person som åkte fast och kanske kan det rädda några barn, även om jag vet att mörkertalet är stort och varje barn som utsätts är ett barn för mycket.

Ansikte i förändring

Alla ni som har passerat 20-strecket och befinner er på olika platser i åldrarna 30-100 vet att kroppen förändras. För det mesta går det obemärkt förbi i den grå vardagen där veckorna rusar förbi, men så plötsligt aktualiseras åldrandet och man börjar granska sin egen spegelbild. Där var en ny rynka, en djupare linje, suddigare läppkontur, fler pigmentfläckar, ett nytt grått hårstrå och så vidare i all oändlighet.

Till största delen en kvinnlig källa till reflektion, det medges,  men ack så vanlig. Visa mig en tjej, kvinna, dam, donna eller tant som inte står och granskar sitt anlete i spegeln minst en gång om dagen och förvånat undrar vad som hände med den där släta tonåringen med för mycket smink. Man drar lite i kinderna och lyfter pannan med ett pekfinger. DÄR brukade ansiktet börja. Och inte hängde hakan och halsen som en trött påse, utan hölls upp med spänst och ungdomlig fräschör.

Håhå jaja! Vad man inte fattade då i sin gröna ungdom, var att man inte behövde lika stor andel kemiska hjälpmedel för att se vacker ut. NU däremot fylls skåpen av allehanda dyra krämer, foundation, puder, täckstift, rouge och annan kosmetika för att försöka uppnå ett resultat där man inte ser ut som ett grått troll med påsar under ögonen och sammanväxta ögonbryn.

Hemma har vi en generöst tilltagen badrumsspegel med förträfflig belysning. Dessutom har jag en uppförstorande sminkspegel monterad i skåpet bredvid. Ibland stannar jag upp och betraktar min egen spegelbild noga. Det välbekanta ansiktet stirrar tillbaka. En kvinna på 36 år. Så det är så man ser ut... Märkligt... Jag känner mig fortfarande likadan som när jag var 25. Kanske lite mer självsäker.

Jag brukar skoja om att jag tyckte det var så skönt att få fylla 30 för då vågade jag äntligen be folk dra åt helvete. ( En sanning med modifikation, men faktum är att jag definitivt kände mig mer uppfylld av pondus och mod)

Visst är det ändå skönt att bli äldre så länge man uppbär en god hälsa. Visst vill jag se bra ut och jag kommer alltid att försöka jobba på det, men jag skulle aldrig få för mig att lägga mig på en brits och låta en plastikkirurg skära i mig, att spruta in nervgift i mitt ansikte eller karva bort bitar av mina anletsdrag. (Och dessutom betala en förmögenhet för det!)

Jag är jag. Med mina rynkor och pigmentfläckar, med mina påsar och linjer. Jag är inte längre så slät och fast i hyn, men jag har levt. Och skrattat mycket. Och mitt ansikte och min kropp bär spår av det. Livet är väl ändå det som räknas. För vem jobbar hårt för att bli ett perfekt och vackert lik?

Nej, skit i det. Skratta och gråt, älska och njut. Omge dig med människor och ting du blir glad av. Gör det bästa av det du har. Visst kan jag anstränga mig och lägga på ett lager smink till, men när jag tvättar bort det på kvällen så är mitt ansikte kvar. Och jag åldras gärna, bara jag får leva gott med de jag älskar.

En klokskap som är helt gratis!

Alla snackar fönsterputs...

Vissa samtalsämnen är så säsongsbetonade och regelbundet återkommande att det nästan blir skrattretande. Tidigare under veckan diskuterades solens återkomst och under loppet av en halvtimma hade tre kollegor oberoende av varandra lyft ämnet fönsterputs.

För visst är det så, att med solsken kommer även insikten att Göteborgsvintern har beslöjat husets ögon med obscena mängder salt och smuts.

- Jag MÅSTE verkligen putsa fönstren hemma!

Orden löpte som ett mantra genom kontoret och följdes upp av kollegornas instämmande nickningar. Någon hade spolat av rutorna med trädgårdsslangen för att grunda inför kommande putsning och någon tänkte sig att köpa in tjänsten för att själv slippa hänga på stegar och klamra sig fast i mittstolpar.

Själv kände jag mig trött inombords. Hemma hos mig ser fönstren fruktansvärda ut, och det är ingen underdrift. Vi bytte ju fönster för ett år sedan och då putsade jag dem i husmoderlig nit. När vintern och julen kom orkade jag inte upprepa proceduren utan lät det bero. Nu går det inte att bortse från det faktum att vi missar en del dagsljus på grund av ett tjockt lager fett, salt och smuts.

Men så drog jag mig till minnes att vi fick en fönsterputsningsmaskin i julklapp och den väntar fortfarande på att bli invigd. Nu är det heller inte lika besvärligt eftersom man slipper att balansera på stegar från utsidan. De nya fönstrena är vändbara och därtill med tre-glas vilket innebär att man slipper dela dem, putsa emellan och sedan svärande göra om det eftersom det rinner när man äntligen har fått ihop skiten igen.

I huset i Sandared var det enorma perspektivfönster som mamma slet med minst två gånger om året. Jag kan fortfarande minnas hur hon muttrade fula ord när hon efter att nogsamt ha tvättat, torkat, klämt ihop och vänt tillbaka hela härligheten betraktade en liten retlig rännil av vatten som muntert sipprade ner över den nyputsade rutan. Fram med den rejäla skruvmejseln igen och så var det bara att börja om.

Men känner jag våren rätt så kommer den hånskrattande vräka ner ytterligare smutsig nederbörd över nogsamt fejade glasytor. 

Jag tror att jag väntar ett tag till, för säkerhets skull...

Vildsint vanedjur i mindre modell

I måndags bar det sig inte bättre än att vi med kort varsel fick ändra rutinerna kring hämtningen av lilla E på förskolan. Ett punkterat däck satte käppar i hjulet (!) för J och jag, som vanligtvis endast står för överlämnandet på morgonen, fick hämta vår älskade ättelägg.

Direkt när jag kom innanför grinden hörde jag en liten glad stämma kort ovanför marknivå:
- Mamma! Mamma!

Först registrerade jag inte att det var mitt barn, eftersom hon var iklädd en pösig overall samt en av mina gamla toppluvor från anno dazumal, men leendet gick inte att ta miste på.

Jag gick ner på huk för att krama henne, men lilla E var inte alls intresserad av att utbyta några ömhetsbetygelser. Med en frågande uppsyn utbrast hon uppfodrande:
- Pappa! Pappa! Pappa!

Efter att jag i någorlunda enkla ordalag förklarat att det idag var mamma som hämtade och att pappa snart skulle komma hem, tröttnade hon och larvade istället iväg till de andra barnen. Jag passade på att byta några ord med en av hennes förskolefröknar och betraktade samtidigt hur hon (Lilla E, inte hennes fröken...)  greppade en spade och började gräva i den grova träflisen som täcker stora delar av lekytan.

Det var ganska kallt i luften och jag var trött efter en välfylld arbetsdag. Jag kallade på lilla E och gjorde det första felet. Jag ställde en fråga.
- Ska vi åka hem?

Givetvis blev svaret ett rungande NÄ!

Jag suckade inombords och förbannde min bristande insikt. Försökte igen genom att motivera hemkomsten med leksakerna på hennes rum, katten och självklart pappa, samtidigt som jag försökte att förmå henne att släppa spaden som nu satt i ett skruvstädsgrepp i den lilla näven.

Ingenting hjälpte. Ungen satte av över gården och hennes bestämda föresats ekade mellan gungorna och rutschkanan: - Nejnejnejnej...!

Mellan sammanbitna tänder fångade jag in henne och förklarade att spaden skulle vänta på henne där i morgon och att vi måste åka hem.

Då gjorde lilla E bananen, dvs slängde sig handlöst baklänges med böjd rygg och ylade i protest. Nu var mitt tålamod slut. - Skit i psykologin, tänkte jag för mig själv, langade upp henne under armen och bar henne skrikande och fäktande till bilen under medlidsamma (eller förfärade?) blickar från andra föräldrar på parkeringen. Efter en kort kamp fick jag ner henne i bilbarnstolen och gick tillbaka för att hämta upp mössan som hon slängt så långt hon kunde under luftfärden.

Jag var inte stolt över mig själv men jag orkade helt enkelt inte längre. Färden hem blev en högljudd historia och när vi kom fram blev det inte bättre. Lilla E skulle plötsligt inte lämna bilen. När jag knäppte loss bältet kravlade hon över till andra sidan baksätet och satt där med putande underläpp.

Buskapet var mer än klart. Det här var inte OK. Pacta sunt servanda, avtal ska hållas, och vi hade frångått överenskommelsen eller snarare det konkludenta handlandet att det alltid är J som hämtar.

Efter några halvhjärtade övertalningsförsök upprepades händelsen från förskolan och lilla E fick finna sig att bli buren uppför trapporna. Som väl var hörde jag J:s bil nere på gatan och raskt släppte jag ner det ilskna barnet i väntan på assistans.

När lilla E såg sin pappa sken hon upp som en sol. Borta var den bistra uppsynen och störtfloden av tårar upphörde.
- Pappa! utbrast det lilla livet lyckligt och sträckte upp händerna för att få bli upplyft av sin far.

Själv vrängde jag av mig jacka och skor i en våldsam fart och gick raka vägen till soffan där jag lade mig för att pusta ut. Bestämde mig för att hantera situationen bättre nästa gång och kom överens med J om att ringa till förskolan och förvarna dem om eventuella förändringar i hämtningen för att förbereda lilla E lite bättre nästa gång.

Barn är sannerligen små vanedjur...