Alla ni som har passerat 20-strecket och befinner er på olika platser i åldrarna 30-100 vet att kroppen förändras. För det mesta går det obemärkt förbi i den grå vardagen där veckorna rusar förbi, men så plötsligt aktualiseras åldrandet och man börjar granska sin egen spegelbild. Där var en ny rynka, en djupare linje, suddigare läppkontur, fler pigmentfläckar, ett nytt grått hårstrå och så vidare i all oändlighet.
Till största delen en kvinnlig källa till reflektion, det medges, men ack så vanlig. Visa mig en tjej, kvinna, dam, donna eller tant som inte står och granskar sitt anlete i spegeln minst en gång om dagen och förvånat undrar vad som hände med den där släta tonåringen med för mycket smink. Man drar lite i kinderna och lyfter pannan med ett pekfinger. DÄR brukade ansiktet börja. Och inte hängde hakan och halsen som en trött påse, utan hölls upp med spänst och ungdomlig fräschör.
Håhå jaja! Vad man inte fattade då i sin gröna ungdom, var att man inte behövde lika stor andel kemiska hjälpmedel för att se vacker ut. NU däremot fylls skåpen av allehanda dyra krämer, foundation, puder, täckstift, rouge och annan kosmetika för att försöka uppnå ett resultat där man inte ser ut som ett grått troll med påsar under ögonen och sammanväxta ögonbryn.
Hemma har vi en generöst tilltagen badrumsspegel med förträfflig belysning. Dessutom har jag en uppförstorande sminkspegel monterad i skåpet bredvid. Ibland stannar jag upp och betraktar min egen spegelbild noga. Det välbekanta ansiktet stirrar tillbaka. En kvinna på 36 år. Så det är så man ser ut... Märkligt... Jag känner mig fortfarande likadan som när jag var 25. Kanske lite mer självsäker.
Jag brukar skoja om att jag tyckte det var så skönt att få fylla 30 för då vågade jag äntligen be folk dra åt helvete. ( En sanning med modifikation, men faktum är att jag definitivt kände mig mer uppfylld av pondus och mod)
Visst är det ändå skönt att bli äldre så länge man uppbär en god hälsa. Visst vill jag se bra ut och jag kommer alltid att försöka jobba på det, men jag skulle aldrig få för mig att lägga mig på en brits och låta en plastikkirurg skära i mig, att spruta in nervgift i mitt ansikte eller karva bort bitar av mina anletsdrag. (Och dessutom betala en förmögenhet för det!)
Jag är jag. Med mina rynkor och pigmentfläckar, med mina påsar och linjer. Jag är inte längre så slät och fast i hyn, men jag har levt. Och skrattat mycket. Och mitt ansikte och min kropp bär spår av det. Livet är väl ändå det som räknas. För vem jobbar hårt för att bli ett perfekt och vackert lik?
Nej, skit i det. Skratta och gråt, älska och njut. Omge dig med människor och ting du blir glad av. Gör det bästa av det du har. Visst kan jag anstränga mig och lägga på ett lager smink till, men när jag tvättar bort det på kvällen så är mitt ansikte kvar. Och jag åldras gärna, bara jag får leva gott med de jag älskar.
En klokskap som är helt gratis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar