I måndags bar det sig inte bättre än att vi med kort varsel fick ändra rutinerna kring hämtningen av lilla E på förskolan. Ett punkterat däck satte käppar i hjulet (!) för J och jag, som vanligtvis endast står för överlämnandet på morgonen, fick hämta vår älskade ättelägg.
Direkt när jag kom innanför grinden hörde jag en liten glad stämma kort ovanför marknivå:
- Mamma! Mamma!
Först registrerade jag inte att det var mitt barn, eftersom hon var iklädd en pösig overall samt en av mina gamla toppluvor från anno dazumal, men leendet gick inte att ta miste på.
Jag gick ner på huk för att krama henne, men lilla E var inte alls intresserad av att utbyta några ömhetsbetygelser. Med en frågande uppsyn utbrast hon uppfodrande:
- Pappa! Pappa! Pappa!
Efter att jag i någorlunda enkla ordalag förklarat att det idag var mamma som hämtade och att pappa snart skulle komma hem, tröttnade hon och larvade istället iväg till de andra barnen. Jag passade på att byta några ord med en av hennes förskolefröknar och betraktade samtidigt hur hon (Lilla E, inte hennes fröken...) greppade en spade och började gräva i den grova träflisen som täcker stora delar av lekytan.
Det var ganska kallt i luften och jag var trött efter en välfylld arbetsdag. Jag kallade på lilla E och gjorde det första felet. Jag ställde en fråga.
- Ska vi åka hem?
Givetvis blev svaret ett rungande NÄ!
Jag suckade inombords och förbannde min bristande insikt. Försökte igen genom att motivera hemkomsten med leksakerna på hennes rum, katten och självklart pappa, samtidigt som jag försökte att förmå henne att släppa spaden som nu satt i ett skruvstädsgrepp i den lilla näven.
Ingenting hjälpte. Ungen satte av över gården och hennes bestämda föresats ekade mellan gungorna och rutschkanan: - Nejnejnejnej...!
Mellan sammanbitna tänder fångade jag in henne och förklarade att spaden skulle vänta på henne där i morgon och att vi måste åka hem.
Då gjorde lilla E bananen, dvs slängde sig handlöst baklänges med böjd rygg och ylade i protest. Nu var mitt tålamod slut. - Skit i psykologin, tänkte jag för mig själv, langade upp henne under armen och bar henne skrikande och fäktande till bilen under medlidsamma (eller förfärade?) blickar från andra föräldrar på parkeringen. Efter en kort kamp fick jag ner henne i bilbarnstolen och gick tillbaka för att hämta upp mössan som hon slängt så långt hon kunde under luftfärden.
Jag var inte stolt över mig själv men jag orkade helt enkelt inte längre. Färden hem blev en högljudd historia och när vi kom fram blev det inte bättre. Lilla E skulle plötsligt inte lämna bilen. När jag knäppte loss bältet kravlade hon över till andra sidan baksätet och satt där med putande underläpp.
Buskapet var mer än klart. Det här var inte OK. Pacta sunt servanda, avtal ska hållas, och vi hade frångått överenskommelsen eller snarare det konkludenta handlandet att det alltid är J som hämtar.
Efter några halvhjärtade övertalningsförsök upprepades händelsen från förskolan och lilla E fick finna sig att bli buren uppför trapporna. Som väl var hörde jag J:s bil nere på gatan och raskt släppte jag ner det ilskna barnet i väntan på assistans.
När lilla E såg sin pappa sken hon upp som en sol. Borta var den bistra uppsynen och störtfloden av tårar upphörde.
- Pappa! utbrast det lilla livet lyckligt och sträckte upp händerna för att få bli upplyft av sin far.
Själv vrängde jag av mig jacka och skor i en våldsam fart och gick raka vägen till soffan där jag lade mig för att pusta ut. Bestämde mig för att hantera situationen bättre nästa gång och kom överens med J om att ringa till förskolan och förvarna dem om eventuella förändringar i hämtningen för att förbereda lilla E lite bättre nästa gång.
Barn är sannerligen små vanedjur...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar