Ont i magen...

Att livet förändras när man får barn det är nog alla ense om. Även de som inte har några, förstår att fokus flyttas från en själv till det lilla hjälplösa knyte som man har satt till världen. Men hur det känns att höra sitt barn skrika hysteriskt och hjärtskärande över magont, utan att kunna trösta eller hjälpa, det var inget vi kunde förbereda oss på...

Vi är inne på tredje veckan och reder oss ganska bra, men på kvällarna börjar det... Någon gång mellan sex och åtta sätter det igång. Först ett gnällande och ynkande som snart övergår i skrik som eskalerar och blir mer och mer intensivt. Korta stunder kan hon slappna av och det blir tyst. Men så kommer en ny magknipsattack och mönstret upprepar sig. Hela kvällen...  Det lilla ansiktet blir högrött och ihopskrynklat, ben och armar fäktar vilt och hela barnet skälver som i kramp.

Efter ett par timmar orkar man inte mer. Inget hjälper och maktlösheten är total. Och så tystnar hon. Vid tolv sover hon och vi kan andas ut. Så går natten med två amningar och på morgonen är allt bra. Hon äter och sover. Ligger i famnen och tittar, och ligger på mage en stund för att träna nacken. Lugn och rofylld.

På BVC tröstade sköterskan oss med att det går över med tiden och att vi har rätt, det finns inget mer vi kan göra än det vi redan försöker med; att vagga, bära, massera och härda ut. Så det är planen inför kvällen.

Och så kom lilla E...

Den 8 juli, två veckor före utsatt datum kom lilla E till världen. Vår familj utökades från två vuxna med katt till två föräldrar, en dotter och en katt.
Allt gick fort och lätt (eller mja inte SÅ lätt, men jag får nog medge att jag hade en ganska lindrig förlossning) och efter knappt en timma på BB var hon född. 2760 gram lätt och 47 cm kort. Lilla E...

Tyvärr stökade mitt blodtryck till det något alldeles fasligt och steg ytterligare efter nedkomsten vilket genererade en långvarig vistelse på eget rum, med barnmorskor som ständigt flängde in med blodtrycksmätare i näven, för att minst åtta gånger per dygn mäta på mamman.

Efter att ha lyssnat på stränga förmaningar att vila, vila och vila (helst inte gå ur sängen ens för att besöka damrummet) så var jag efter fem dagar hjärtligt trött på sjukhussängen och den i övrigt sterila miljön. Lilla E sov mest första dygnet, för att sedan sätta igång på allvar med att långsamt nöta ner sina smått chockade föräldrar. Varför skriker hon? Hon fick ju mat nyss? Vi bytte ju blöja precis. Har hon ont i magen?

De långa nätterna med bärande, vaggande och studsande genom korridorerna tillsammans med de andra papporna och deras ätteläggar började ta ut sin rätt på J som dagtid åkte hem för att få några timmars sömn. Och jag som inte fick lämna rummet längtade ut så jag höll på att bli tokig!

Det hysteriska skrikandet fortsatte, och både jag och J nådde förtvivlans gräns då en snäll barnmorska till sist, till skillnad från sina kollegor, inte tjatade om att amma mer, utan gav ungen lite tillägg. Direkt när hon fick ersättningen sög hon glupskt i sig alltihop. Stackaren var hungrig, och det var därför hon skrek! Ingen hade förklarat att det inte hjälpte hur mycket jag än ammade för jag hade inte tillräckligt att ge henne.

Efter det blev allt bättre. Efter varje amning fyllde vi på med ersättning och genast slutade skriken och istället fick vi uppleva en mätt, nöjd och glad bebis som sov tre timmar i sträck.

Dag fem hade medicinerna äntligen gjort sitt och trycket var acceptabelt för att vi skulle få åka hem.
Det var underbart att få komma hem även om första dygnet inte alls var någon dans på rosor. Lilla E bestämde sig för att skrika in huset rejält och skrämde ner katten i källaren där hon stannade i ett par dagar ihoprullad i en mörk garderob.

Nu är det bättre men vi tar en dag i taget. I bästa fall får vi sova fyra timmar i stöten, ibland ska det inte sovas alls. Piggast är hon just när mamman och pappan börjar säcka ungefär vid 23-01.

Släktingar och vänner har besökt och beskådat det lilla underverket (som ju alla barn är) och utstött små förtjusta rop över hur liten och nätt hon är. Blommor, kort och presenter har också anlänt i en strid ström. Och vi, fattar fortfarande inte vad som har hänt. Att vi är mamma och pappa till en liten flicka med mjukt dunigt hår på huvudet, små pytte-händer och fötter med mina öron och J:s händer. Undrar när poletten trillar ner?

Musjakt, kalas och hösnuva.

Ni vet att det bor en katt i vårt hus. Eller rättare sagt, vi får lov att bo i hennes hus... Det är kanske inte heller helt obekant att vår älskade lilla pälsboll ibland beter sig mer än lovligt dumt. Som i föregående vecka när hon plockade in en ganska bastant mus som hon sedan lyckades tappa bort. Vi märkte det när hon låg och smög på ett mörkt hörn i köket. Svansen svängde avvaktande fram och åter och ögonen var, som alltid i jaktens tjusning, svarta och klotrunda. Vi såg inget men någon timma senare när vi satt i soffan kilade något ut från köket och genom hallen. Trots raketsnabba reflexer tvärvände gnagaren när vi kom sättande och pilade raskt in bakom en bokhylla. Tji mus! 

Det gick flera dagar och trots upprepade tillsägelser att genast se till att få fram sitt byte gjorde fröken katt inga ansträngningar att hörsamma uppmaningen. Lojt sträckte hon ut sig på sängen och betraktade oss kisande när vi grälade på henne, som katter gör... 

Men så igår såg jag henne piggna till och spänt fokusera på en tavla som står lutad mot väggen i vardagsrummet i väntan på tapetsering av väggar. Uppspelt vispade hon med tassen bakom och i samma stund jag kikade såg jag den. Det var en redigt stor rackare och nu satt den minsann helt stilla! Jag for ut i köket och hämtade en plastbytta för att försöka fånga in den innan vår blodtörstiga kissemiss skulle sätta sina sylvassa klor i den. Den var ursnabb och innan jag hann kasta ner burken över den sprang den över mina fötter och in under soffan tätt följd av en förtjust katt. Jag svor en lång ramsa och tillbringade minst en halvtimmas tid med att försöka skrämma fram den igen med en sopborste. Utrustad med en ficklampa lös jag överallt därunder men ingen mus. Åter igen hade den dumma katten missat sitt mål och nu låg gnagaren och tryckte någonstans. 

När J kom hem rapporterade jag om den misslyckade jakten och uttryckte mitt missnöje med att ha skadedjur lösa i huset inför mitt födelsedagskalas dagen därpå. Fattas bara att musen skulle sticka fram sina morrhår inför min mor som inte riktigt är lika pragmatiskt lagd som jag när det gäller just möss och råttor. 

Just innan vi skulle gå och lägga oss grabbade J tag i mig och stirrade vilt till höger om sig. På armstödet till soffan, bara ett par decimeter från hans arm satt den bastanta gnagaren och kikade på oss. Nu blev det fart! Katten som långsamt strosat förbi nyss på väg mot sin matskål skulle minsann få hjälpa till att fånga kräket. Jag sprang in i köket och grabbade tag i henne och kastade upp henne i soffan, samtidigt som musen flydde upp på fönsterbrädan och just höll på att trassla in sig i persiennen. För att göra en lång historia kort så slutade jakten med att J till sist lyckades fånga den längst in under soffan och återbörda den till naturen, utan så mycket hjälp från vårt lilla odjur som mest var i vägen. Jag var bara glad över att den var ute ur huset. 

Så idag var det dags för kalas. Inget märkvärdigt, bara mina och J:s föräldrar, min syster och hennes femåriga dotter. Förvånande nog så kunde vi faktiskt sitta ute på vår nya fina veranda trots ett hotande regndis, men när kaffet var urdrucket och kakorna och jordgubbarna uppätna så började det blåsa och vi retirerade inomhus där kalaset fortskred. J var nöjd över inflyttningen eftersom han led svårt av pollenallergi och gräshalterna tycks ha slagit rekord. Vår trevliga samvaro ackompanjerades av hans trumpetliknande snytningar, snörvlanden och nysningar som skrämde halv slag på hela sällskapet. Stackaren såg helt färdig ut och klagade över sin ömmande näsa. 

Men annars var det ett finfint födelsedagskalas med många fina presenter, bland annat en solsäng som jag hoppas att jag får god användning för i sommar. Nu önskar jag mig bara lite sol och värme!

Snuvad på gubbarna

Den frekvente läsaren minns kanske att jag i början av sommaren anlade jordgubbsland i två pallkragar i ett soligt hörn av trädgården?

För att verkligen försvåra för mina ovänner sniglarna klädde jag kanterna med våtslippapper och omgärdade pallarna med grovt singel, ett underlag som de slemmiga äcklen helst inte tar sig fram på.

Det visade sig vara tämligen effektivt, för till dags dato har mig veterligt inte en enda snigel tagit sig in i kragarna och fram till de mumsiga jordgubbarna. Tyvärr visade det sig att det fanns andra skadedjur som mer än gärna festar till det på solmogna bär. 

Jag kunde inte begripa varför det var hål i mina jordgubbar. De såg fina ut men när jag granskade dem närmare var de i stort sett helt ihåliga. Uppätna inifrån av objudna inkräktare. Det tog ett par dagar innan jag lyckades få syn på de skyldiga och de var många! När jag lyfte upp en klase med jordgubbar regnade det ut gråsuggor. Stora välgödda kritter likt urtidens trilobiter hade kalasat på mina bär. 

 Besvikelsen var total och min glada odlaranda fick sig en törn. Hur i hela fridens dar håller man gråsuggor borta? Jag har ingen aning, men fram tills jag har kommit på det får jag väl köpa mina jordgubbar i affären. *surar*