Att livet förändras när man får barn det är nog alla ense om. Även de som inte har några, förstår att fokus flyttas från en själv till det lilla hjälplösa knyte som man har satt till världen. Men hur det känns att höra sitt barn skrika hysteriskt och hjärtskärande över magont, utan att kunna trösta eller hjälpa, det var inget vi kunde förbereda oss på...
Vi är inne på tredje veckan och reder oss ganska bra, men på kvällarna börjar det... Någon gång mellan sex och åtta sätter det igång. Först ett gnällande och ynkande som snart övergår i skrik som eskalerar och blir mer och mer intensivt. Korta stunder kan hon slappna av och det blir tyst. Men så kommer en ny magknipsattack och mönstret upprepar sig. Hela kvällen... Det lilla ansiktet blir högrött och ihopskrynklat, ben och armar fäktar vilt och hela barnet skälver som i kramp.
Efter ett par timmar orkar man inte mer. Inget hjälper och maktlösheten är total. Och så tystnar hon. Vid tolv sover hon och vi kan andas ut. Så går natten med två amningar och på morgonen är allt bra. Hon äter och sover. Ligger i famnen och tittar, och ligger på mage en stund för att träna nacken. Lugn och rofylld.
På BVC tröstade sköterskan oss med att det går över med tiden och att vi har rätt, det finns inget mer vi kan göra än det vi redan försöker med; att vagga, bära, massera och härda ut. Så det är planen inför kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar