Och så kom lilla E...

Den 8 juli, två veckor före utsatt datum kom lilla E till världen. Vår familj utökades från två vuxna med katt till två föräldrar, en dotter och en katt.
Allt gick fort och lätt (eller mja inte SÅ lätt, men jag får nog medge att jag hade en ganska lindrig förlossning) och efter knappt en timma på BB var hon född. 2760 gram lätt och 47 cm kort. Lilla E...

Tyvärr stökade mitt blodtryck till det något alldeles fasligt och steg ytterligare efter nedkomsten vilket genererade en långvarig vistelse på eget rum, med barnmorskor som ständigt flängde in med blodtrycksmätare i näven, för att minst åtta gånger per dygn mäta på mamman.

Efter att ha lyssnat på stränga förmaningar att vila, vila och vila (helst inte gå ur sängen ens för att besöka damrummet) så var jag efter fem dagar hjärtligt trött på sjukhussängen och den i övrigt sterila miljön. Lilla E sov mest första dygnet, för att sedan sätta igång på allvar med att långsamt nöta ner sina smått chockade föräldrar. Varför skriker hon? Hon fick ju mat nyss? Vi bytte ju blöja precis. Har hon ont i magen?

De långa nätterna med bärande, vaggande och studsande genom korridorerna tillsammans med de andra papporna och deras ätteläggar började ta ut sin rätt på J som dagtid åkte hem för att få några timmars sömn. Och jag som inte fick lämna rummet längtade ut så jag höll på att bli tokig!

Det hysteriska skrikandet fortsatte, och både jag och J nådde förtvivlans gräns då en snäll barnmorska till sist, till skillnad från sina kollegor, inte tjatade om att amma mer, utan gav ungen lite tillägg. Direkt när hon fick ersättningen sög hon glupskt i sig alltihop. Stackaren var hungrig, och det var därför hon skrek! Ingen hade förklarat att det inte hjälpte hur mycket jag än ammade för jag hade inte tillräckligt att ge henne.

Efter det blev allt bättre. Efter varje amning fyllde vi på med ersättning och genast slutade skriken och istället fick vi uppleva en mätt, nöjd och glad bebis som sov tre timmar i sträck.

Dag fem hade medicinerna äntligen gjort sitt och trycket var acceptabelt för att vi skulle få åka hem.
Det var underbart att få komma hem även om första dygnet inte alls var någon dans på rosor. Lilla E bestämde sig för att skrika in huset rejält och skrämde ner katten i källaren där hon stannade i ett par dagar ihoprullad i en mörk garderob.

Nu är det bättre men vi tar en dag i taget. I bästa fall får vi sova fyra timmar i stöten, ibland ska det inte sovas alls. Piggast är hon just när mamman och pappan börjar säcka ungefär vid 23-01.

Släktingar och vänner har besökt och beskådat det lilla underverket (som ju alla barn är) och utstött små förtjusta rop över hur liten och nätt hon är. Blommor, kort och presenter har också anlänt i en strid ström. Och vi, fattar fortfarande inte vad som har hänt. Att vi är mamma och pappa till en liten flicka med mjukt dunigt hår på huvudet, små pytte-händer och fötter med mina öron och J:s händer. Undrar när poletten trillar ner?