Läser i Metro om hur läkare slår larm om skitiga och ostädade skoltoaletter som får barn att hålla sig hela dagarna med många problem som följd.
Och så drar jag mig till minnes en smärtsam episod ur min svunna barndom. Jag var sju år och hade just börjat skolan. Vi var två klasser som delade på något som kallades paviljongen. (Vilket i själva verket var en mörkbrun träbarack i vinkel med ett antal år på nacken) Plastmattan på golvet i korridoren var sliten och trasig, det luktade konstigt i klassrummen och hela träkonstruktionen var svårt fuktskadad. Att man ens placerade barn i den miljön är för mig obegripligt idag men då var det ingen som reagerade på det. Skolan hade brist på klassrum och ettorna var ju minst och torde således inte heller ta så stor plats i anspråk.
Efter några dagar i skolmiljön konstaterade jag att de två toaletterna som fanns att tillgå i ena ändan av korridoren inte var någon trygg plats. Låsen var uttjänta och kärvade ofta. Ibland blev någon elev inlåst. De var smutsiga och kalla eftersom de vette mot en yttervägg som var dåligt isolerad. På golvet låg det ofta papper slängt och ibland var det kiss både på ringen och på golvet. Det luktade illa och rädslan över att bli inlåst, med den skam det skulle innebära, fick mig att beslutsamt hålla mig.
Det gick ett tag men så en dag hade jag druckit mer än vanligt och behovet trängde på. Jag kämpade och kämpade men fick till sist ge upp och med tårar i ögonen bad jag fröken om lov att få gå på toaletten. Tyvärrr hade klassen precis kommit in från rasten och eftersom min vanligtvis så snälla fröken Christina tyckte att jag nog kunde ha klarat av mitt toalettbesök då, så nekade hon mig att gå...
Jag grät när min blåsa till sist rann över i en explosion och jag helt enkelt kissade på mig. Det sprutade i en kaskad ner över stolen, mina ben och till sist i en pöl på golvet. Min bänkkamrat tittade på mig med förvåning och utropade:
- Vad gör du!!??
Jag grät och skämdes. Skakade och ville bara dö. Fröken, Christina hade nu uppmärksammat vad som höll på att hända och snabbt skickade hon ut alla mina klasskamrater på rast. Jag minns bara resten av dagen som ett töcken. Hur jag i skam och förnedring fick ta på mig jackan och gå några hundra meter bort till fritidshemmet i nedkissade kläder. Hur jag där fick låna byxor men vara utan trosor för att det inte fanns några att låna. Jag våndades över den tidpunkt då mina klasskamrater skulle komma från skolan och hur retad och utstött jag skulle bli. Kissa på sig som en barnunge...
Och visst blev jag retad och hånad. En nidramsa författades och skanderades av de elakaste ungarna.
Den gången var det 1984, och nu, snart trettio år senare har ingenting ändrats. Visst är det för jävligt!?
Nu kvarstår resterande spackling av skruvskallar på samtliga väggar, applicerande av nätremsor i skarvarna och sedan sliparbete, därpå följt av tapetsering. 