Leve återbruket

Vår första tanke var att sätta igen dörrhålet mellan det gamla köket (som ska bli ytterligare ett sovrum) och det nya köket, men si det gick inte. Huset värms av två luft-luft-värmepumpar och värmen är beroende av fri cirkulation. Visst blåser luften runt ganska bra men att den skulle klara av att leta sig runt två 90-graders-böjar för att kunna värma det nya sovrummet är orimligt. Visserligen gillar jag att ha det svalt när jag sover, men rimfrost i täcket är lite väl magstarkt.

Dörrar saknas på flera ställen i detta hus och det tycks omöjligt att finna en överfasad dörr från 1947 eller däromkring. Istället kom vi på den briljanta idén att återanvända en av salsdörrarna. När det fortfarande var ett valv mellan matsal och vardagsrum kunde man vid behov avskärma med två vita skjutdörrar som smög in i väggen utan att märkas när de inte användes, och de hade vi nu inte längre behov av när hela väggen försvann.

J monterade upp dörren på originalskenan och det blev hur bra som helst! När man inte behöver ha stängt smyger den in i väggen bakom kyl och frys, och ingen vet om att den finns. När man har tröttnat på köksljuden är det bara att dra igen den. Öppet eller stängt väljer man som man vill, och så får vi fortfarande möjlighet att leka jage varvet runt i en genomgång mellan hall, sovrum, kök, vardagsrum och så tillbaka ut i hallen. Strålande!

Nu när vi får det så fint i vårt nya kök/vardagsrum så är det inte utan att man kritiskt börjar granska möblemanget och önskar sig nytt. Inte allt, men vår vita matsalsmöbel matchas dåligt att mitt stora vitrinskåp i ek. Jag testade idén på J att helt enkelt måla skåpet vitt men hans vilt stirrande och vantrogna blick skvallrade om att han inte tände på den nämnvärt. Efter att han både hojtat helgerån och strängt föreläst om originalskickets betydelse släppte jag den tanken och bestämde mig istället för att försöka hitta ett nytt vitrinskåp, ett vitt.
Vårt soffbord (också det i ek) planerar jag att byta ut mot ett mer passande, kanske ett smäckert 50-talsbord i ett mörkare träslag.

Det går långsamt framåt men så fint det kommer att bli!

Förkylning i påskägget

Och så drabbade den mig... Jag som skryter om att jag så sällan är sjuk fick äta upp min kaxighet med råge. Redan på långfredagen började jag känna mig lite frusen och igenslammad och lagom till lunchen i Småland hos J:s föräldrar ville jag bara gå och lägga mig.

Efter två dagar på landet, som borde ha fyllts av härliga vårpromenader i solen men istället slutade i långa viloperioder  i sängen med både snö och regn smattrande mot rutorna, drog vi vidare till Borås för nästa stopp på vår påskturné.
Stor familjemiddag med buffé innehållande påskens alla läckerheter och ett tappert kämpande att hålla en glad min när jag återigen bara ville gå och lägga mig.

Jag tyckte så synd om mig själv att jag inte bara överkonsumerade pappersnäsdukar och nässpray, men tyvärr även godis i mängder. Typiskt att just jag inte drabbas av dämpad aptit vid sjukdom, som de flesta andra normala människor...

Nu är jag inne på förkylningens femte dag och långsamt börjar febern släppa greppet om min arma kropp. Jag behöver inte längre snyta mig en gång i kvarten och min stackars trasiga näsa kan möjligen få en chans att läka ihop...

Sällsam smäll i häll

I tisdags företog vi oss återigen en köks-expedition och styrde kosan mot en av stadens många vitvaru-kedjor. Vi var på jakt efter en spishäll till vårt framväxande nya kök.

Inne i butiken blev vi snabbt uppmärksammade av en säljare, en ung tjej som direkt frågade om hon på något vis kunde vara oss behjälpliga.
Vi visste ungefär vad vi ville ha, och började diskutera en specifik hälls olika egenskaper samt kontrollerade måtten en extra gång. Till sist frågade jag (som inte är så bekant med just glashällar) om hållbarheten. Vad skulle hända om jag exempelvis skulle tappa något tungt på den?

För att demonstrera hållbarheten greppade hon snabbt en stekpanna och ställde ner den i en hastig och ganska omild rörelse med en skarp smäll. Inget hände med hällen. Sedan påpekade hon att det som var lite mer känsligt var den fasade kanten, och för att verkligen understryka det hon nyss berättat, slog hon ganska kraftigt upprepade gånger stekpannan mot kanten...
Pang! Föga oväntat gick hörnet mycket riktigt sönder i en skur av små glasbitar inför oss chockade åskådare.
Nu skulle man ju kunna tänka sig att den unga säljaren skulle skämmas en smula eller se lite besvärad ut, men icke! Hon fann sig snabbt och konstaterade bara att det nyss inträffade bevisade med all önskvärd tydlighet att just den fasade kanten var hällens svaga punkt.

Och det hade hon ju i och för sig rätt i.