Skit-fredag!

Som rubriken antyder så kan den vakne läsaren kanske ana att jag inte hade en av mina bästa dagar i fredags.
Låt oss börja från början.

Kl 10.00 hade jag en operationstid inbokad för att få min CVK på plats (Central ven-kateter) Ett smärre rutiningrepp med endast lokalbedövning och hemgång efter ca en timma var det sagt...

I god tid infann jag mig på operationsavdelningen och blev anvisad plats i en liten vänthörna. Jag informerades om att det skulle dröja ett tag och därför slog jag mig ner med en bok som jag så förtänksamt lagt ner i väskan innan jag åkte hemifrån. Eftersom ingreppet skulle gå snabbt och lätt så körde jag själv och hade parkerat bilen utanför.

Efter en timma fick jag instruktioner om att jag kunde byta om till en av landstingets tjusiga skjortor med öppning bak, och fick sedan sätta mig på en säng. Det var kallt i lokalerna och jag frös en smula. En sköterska började tvätta området runt mitt högra nyckelben med desinfektionsmedel och jag hälsade på den manlige operationssjuksköterskan. Han frågade om jag ville ha lugnande medel som jag artigt avböjde då jag kände mig lugn och fin.

Efter ytterligare en stund blev jag inkörd till operationssalen och träffade läkaren som skulle utföra ingreppet. Han och sköterskan klädde in hela mitt axelparti i gröna operationsdukar och placerade även ett par över hals och ansikte så att jag inte längre kunde se något. De kopplade EKG och kunde konstatera att jag verkligen kände mig lugn. Långsamma regelbundna hjärtslag och lite stilla småprat.

De tiltade ner britsen jag låg på så att huvudet vilade några grader nedåt och läkaren påbörjade injektionerna med bedövning. Det var kallt och jag frös trots att jag fått ännu en varm filt. Sköterskan tittade in i det lilla tältet som skapats ovanför mitt huvud och trots den obekväma ställningen kändes det ändå OK.

Sedan gick det inte så bra. När bedövningen var lagd påbörjade läkaren uppgiften med att trycka ner en plastslang i mitt största venkärl som mynnar från hjärtat. Det var precis lika obehagligt som det låter. Även om jag var smärtlindrad så hade jag fortfarande känsel och jag märkte att det var en ganska omild behandling som pågick. Läkaren tog i så han blev andfådd och jag märkte på hans rörelsemönster att han var frustrerad. Det var väldigt obehagligt och tidvis kände jag att han rörde sig i utkanten av det bedövade området och jag började förnimma smärta.

Minuterna tickade och jag kände mig allt annat än tillfreds. Till sist föreslog sköterskan att han skulle hämta överläkaren som befann sig i rummet bredvid men läkaren bad honom att avvakta. Efter en stunds ytterligare omild behandling upprepade sköterskan att han ville hämta hjälp varpå läkaren (lätt irriterad) utbrast att han ville prova en sista gång.
Då var sköterskan redan på väg ut genom dörren och i samma stund kände jag hur något med full kraft sprängde alla smärtbarriärer och en strålande smärta skar inne i bröstet. Jag spände kroppen i en båge och drog ett skäckslaget andetag. För en sekund trodde jag att jag skulle dö.

Tårarna började rinna och när sköterskan kom in med assistans grät jag tyst under operationsdukarna. Han höll mig i handen och talade lugnande med mig under tiden som överläkaren förebrående påpekade för läkaren att man inte behövde vara så våldsam...

Ungefär en kvart senare var CVK:n på plats och jag kördes iväg till röntgen för att kontrollera att den satt som den skulle. Efter ytterligare nästan en timmas tid fick jag äntligen byta om och ta mig ut därifrån. Jag skakade och frös in i märgen och kände mig ensam och utelämnad med en stor plastslang hängande från kroppen...

Uppenbarligen var jag inte i toppform efter den traumatiska upplevelsen, för när jag skulle köra från parkeringen bar det sig inte bättre än att jag backade på en bil. Då brast allt och jag snyftade ohämmat, hängande över ratten. Jag ringde till J och han kom en stund senare med barnen. Lilla E undrade varför jag var ledsen och när jag berättade att jag hade kört på en bil klappade hon mig på armen och sa:
- Det blir bra mamma, du får vara försiktigare nästa gång.
Och då grät jag ännu mer...

Bilen jag backat på fick en liten skada ovanför bakskärmen men vår nya bil såg inte så fin ut. Nu tyckte jag ännu mer synd om mig själv och inte blev det bättre av att se sig i spegeln när vi kom hem. 

Inte är det roligt, och värre blir det för den 17:e december, lagom före jul, är det dags att göra om det roliga igen då jag ska operera in portacaten... 
Men då är det jag som ska ha lugnande. Rejält mycket!

J-la skitfredag!

Besök på Onkologen

I tisdags besökte jag för första gången Onkologiska avdelningen och fick träffa min kontakperson, sjuksköterskan Lasse. En glad och varm person som arbetat med cellgiftsbehandling i trettio år. Respekt!

Han visade mig runt och vi diskuterade mina svårstuckna kärl och tillsammans med läkaren beslutade vi att det bästa för mig var att få en portacat inopererad under huden.
Det är helt enkelt en liten dosa med ett membran där man både kan ta prover och låta droppet med cellgifter gå in. Den placeras nedanför nyckelbenet och är helt inkapslad vilket innebär att man kan bada med den.
Tyvärr var det en lång väntetid just det ingreppet vilket innebär att jag till en början istället kommer att få en CVK (central venkateter) inopererad på samma ställe, med en slang som måste tejpas.

Lasse tyckte att jag skulle få se hur det såg ut med en portacat och tillfrågade genast grannen i rummet bredvid, en kille i min ålder om han skulle vilja vara så vänlig och ta av sig tröjan och visa sin för mig. Vi diskuterade dosan en stund och eftersom hans dropp just var avslutat fick han en paj och lite saft på en bricka av en annan sköterska.
- Ja vi har roomservice här ser du, sa Lasse och skrockade, varpå jag replikerade att jag gärna beställde ett glas champagne till min behandling.

Tvärtom vad man skulle kunna tro så var det ingen dyster och ledsam plats utan skämt och glada tillrop. Många patienter verkade känna varandra, vilket inte är så konstigt om man träffas varannan vecka under ett halvår.

Lasse berättade att det finns mycket fördomar om behandlingen och att allmänheten tror att det fortfarande fungerar som det gjorde för trettio år sedan, men att teknikerna har utvecklats otroligt mycket.

På onsdag i nästa vecka får jag cellgifter för första gången. Önska mig lycka till.

Cellgifter

Lite förmätet kan man ju tycka, men jag trodde verkligen att that was it. Allt klart, frid och fröjd och prima liv.
Men nej se så lätt ska det inte gå.
Vid det uppföljande läkarbesöket i föregående vecka fick jag veta att man analyserat det material man opererat bort, och konstaterat tumörvävnad i en del lymfkörtlar som avlägsnades vid ingreppet. Trist för mig...

Doktor Agnete, en ytterst kompetent kirurg och pedagogisk person, förklarade att de var tämligen säkra på all cancer var borttagen men att de hellre överbehandlar för säkerhets skull än låter bli. Cellgifter är ett trubbigt instrument och man vet inte om det är "i onödan" eller inte, men så får det bli. En dag, varannan vecka kommer jag att tillbringa min tid på Onkologen på Östra med ett dropp i armen och förhoppningsvis en bok i handen, om jag inte mår alltför dåligt.

Forskning och teknik har lyckligtvis gått framåt och behandlingarna är skräddarsydda så tillvida att just denna form av cytostatika inte kommer att ge ingripande biverkningar som exempelvis håravfall. Just det är jag väldigt glad över...

Jag kommer troligtvis att bli lite tröttare, och mer infektionskänslig än vanligt just den veckan när jag behandlas, men i övrigt kommer det inte att synas på mig att jag genomgår cellgiftsbehandling.

I övrigt ställer det ju till livet eftersom jag kommer att vara bunden till Östra varannan vecka under sex månader, men... Det är väl ett pris man gärna betalar för att undvika risken för återfall, även om det inte finns några garantier.

Tillbaka i vardagen

Och livet går vidare...
Insikten att livet är skört och ska tas tillvara, blandas med vardagens krav och måsten.

Tacksamheten över att få vakna upp till ännu en ny dag finns där, men dammråttor i hörnen, disk på köksbänken och drällande leksaker gör ändå att livet går vidare som förr. Och vet ni vad...? Det känns skönt! Det är OK att störa sig på småsaker i lagom stora doser för det är så vi lever i vardagen.

Livet har inte förändrats nämnvärt. Vi kanske är lite mer rädda om varandra, försöker att ge varandra mer tid och njuta av det lilla. Jag ser fram emot julen med en nyfunnen glädje och värme. Jag som älskar jul planerar redan pynt och klappar och längtar efter advent med glögg och pepparkakor.

I ett svagt ögonblick lovade jag även lilla E att vi tillsammans skulle baka pepparkakor... Något som jag måste samla lite energi och tålamod inför.

Till helgen renoverar vi barnens rum och monterar upp den nyinköpta våningssängen, något som lilla E har längtat efter länge. Insikten att hon därmed kommer att få dela rum med lillasyster har ännu inte slagit henne men den dagen den sorgen.

Jag har det bra. Gott så.