Cellgifter

Lite förmätet kan man ju tycka, men jag trodde verkligen att that was it. Allt klart, frid och fröjd och prima liv.
Men nej se så lätt ska det inte gå.
Vid det uppföljande läkarbesöket i föregående vecka fick jag veta att man analyserat det material man opererat bort, och konstaterat tumörvävnad i en del lymfkörtlar som avlägsnades vid ingreppet. Trist för mig...

Doktor Agnete, en ytterst kompetent kirurg och pedagogisk person, förklarade att de var tämligen säkra på all cancer var borttagen men att de hellre överbehandlar för säkerhets skull än låter bli. Cellgifter är ett trubbigt instrument och man vet inte om det är "i onödan" eller inte, men så får det bli. En dag, varannan vecka kommer jag att tillbringa min tid på Onkologen på Östra med ett dropp i armen och förhoppningsvis en bok i handen, om jag inte mår alltför dåligt.

Forskning och teknik har lyckligtvis gått framåt och behandlingarna är skräddarsydda så tillvida att just denna form av cytostatika inte kommer att ge ingripande biverkningar som exempelvis håravfall. Just det är jag väldigt glad över...

Jag kommer troligtvis att bli lite tröttare, och mer infektionskänslig än vanligt just den veckan när jag behandlas, men i övrigt kommer det inte att synas på mig att jag genomgår cellgiftsbehandling.

I övrigt ställer det ju till livet eftersom jag kommer att vara bunden till Östra varannan vecka under sex månader, men... Det är väl ett pris man gärna betalar för att undvika risken för återfall, även om det inte finns några garantier.