Det ofria skolvalet

Det har blivit dags att välja skola för vår blivande sexåring, Vi bor i ett så kallat primärområde inom Lundby stadsdelsförvaltning. I vårt närområde finns en skola. En liten F-5-skola som var på väg att läggas ner under 90-talet eftersom det var så få barn som gick där. Sättet man hanterade skolan på var skamligt. Man lät helt enkelt bli att hålla den i skick, undvek att sätta in vikarier när det behövdes, drog ner på underhållet och blundade medan skolan höll på att självdö.

Då hände något. Föräldrarna gick ihop och reste sig mot kommunen. Man bildade en föräldraförening som med gemensamma krafter räddade kvar skolan. Man anordnade fixar-dagar där man lagade, målade och städade. Man turades om att bemanna när det fattades folk i bamba, städet eller i vaktmästarfunktionen. Det var ett enträget slit som till sist gav resultat då en begynnande generationsväxling i området genererade ett ökat elevunderlag. Först då insåg man från kommunens sida att det var nödvändigt att låta skolan vara kvar. Det var då det...

Idag är situationen den motsatta. Under de senaste tio åren, med en drastisk ökning under de senaste fem, har nästan samtliga villor i området bytt ägare och barnfamiljer har flyttat in.

Men skolan har inte byggts ut i samma omfattning.

Det innebär i praktiken att den naturliga ordningen, där samtliga barn i samma område "tillhör" en viss skola och är garanterade plats där är upphävd. På samma gata kan hälften av barnen få plats på skolan tack vare den s.k syskonförturen, dvs att de har ett äldre syskon som redan går på skolan eller att de bor geografiskt närmare. Och då talar vi om meter. METER.

Man tar en passare, sätter nålen på skolan och drar en cirkel som motsvarar två km från mittpunkten. redan inom en km finns det över 30 barn som är födda 2012 och kommer att söka förskoleklass. När man räknar bort alla de barn som har syskonförtur så är resten kvar. Det innebär att vårt "fria" skolval avgörs av att vi inte bor i direkt anslutning till skolan. Grannen som har 25 meter kortare väg till skolan kan ha turen att få ha sitt barn där, men vi som idag har en så kort väg att vi kan promenera dit, kan istället tvingas köra vårt barn till en annan skola.

Barnen som är grannar och leker tillsammans på fritiden får inte gå i samma skola på grund av kommunens ovilja att lösa, eller ens se problemet. Från och med hösten 2018 kommer förskoleklass dessutom att bli obligatoriskt. Skolplikt för 6-åringen och ett krav att se till att barnet hämtas och lämnas någon annanstans än i närområdet. Miljömässigt och ekonomiskt är det hål i huvudet. För att inte tala om barnens bästa...

Men här kommer ett finfint förslag: Om ni nu vet att inflyttningen ökar och att det är många barn födda 2012. Varför inte då lösa problemet som man gjort på andra ställen genom att sätta upp moduler? På så sätt skulle man inte exkludera ett antal barn som inte har gjort något fel mer än att deras arma föräldrar inte fattat att de borde ha köpt ett av husen som ligger granne med skolan.
Något är fel här. Och de går som vanligt ut över de som inte har en egen röst; barnen.

Räkna de lyckliga stunderna blott...

Ibland kommer det glimtar av lycka.
Snabbt fladdrar de förbi på skira fjärilsvingar, genom den grå vardagen, snuddar vid ens inre, och i nästa andetag är allt som vanligt igen.

I morse kände jag det. När väckningslarmet på mobilen plingade, och den lilla varma barnkroppen kurade in sig mot mig. Det trassliga ljusa håret draperat över den mjukt rundade kinden. Ett litet varmt och sömnigt barn, som drar täcket tätare runt sig och undrar om det är morgon. Lycka.

Annars finns det inte så mycket att glädjas åt nu för tiden. Det är mörkt, blött och kallt. Grå och trött vardag. Arga och ledsna barn som vill bestämma. Ska bestämma!

Oförstående står vi vid sidan och betraktar hur vårt barn söker den ena konflikten efter den andra. Skapar konflikter där ingen borde finnas. Vill bestämma. SKA bestämma...

När vi orkar är vi tillmötesgående inom rimlighetens gräns, ibland till och med utanför.
Ibland orkar vi inte. Vi blir de föräldrarna vi inte vill vara. Som höjer rösterna, bär in det sparkande skrikande barnet på sitt rum för att lugna ner sig, som inte längre orkar resonera, förklara, jämka eller kompromissa.

Och sedan, när skriken har lagt sig, och endast den hulkande torra gråten finns kvar kan vi prata. Om vi orkar, så pratar vi om det som hände, hur det kändes och varför det blev som det blev. Hur vi ska göra nu.
Med våta kinder och tårar i ögonfransarna lägger hon sina mjuka runda armar om halsen på oss och säger förlåt.

Den varma lilla människan med sitt ljusa trassliga hår, som vill bestämma. Ska bestämma...

En vecka i värmen

Så äntligen...


I bitande januarikyla bokade vi vår höstresa till Cypern, och dag för dag blev vår annalkande semester mer påtaglig. Sommaren var sval och blåsig och vår längtan efter sol, ljus och värme var överhängande.
Fredagen 6:e oktober, nästan på dagen två år sedan jag opererades bar det av. Flyget avgick kl 07.00 och snälle svärfar körde oss till Landvetter ohemuligt tidigt. Barnens trötthet balanserades upp av deras spänning och förväntan och när vi köat oss igenom incheckning, säkerhetskontroll samt klarat av diverse toalettbesök blev det äntligen dags att gå ombord.

De var tålmodiga och väldigt duktiga. Annars är inte väntan deras bästa gren men de uppförde sig exemplariskt och fördrev den fyra timmar långa flygningen med att spela spel, titta på film och surfa runt bland barn-apparna på våra telefoner. Förutseende föräldrar som vi är, hade vi på förhand inhandlat varsina hörlurar så ingen stördes av blippande spelljud som annars kan göra en människa smått galen.
(J tillrättavisade också en mamma i stolsraden bakom oss som lät sin son spela ett extremt högljutt spel på sin ipad utan hörlurar)


När vi kom fram väntade en transferbuss som sedan tog oss till Protaras och vårt hotell Marlita Beach, ca en timma från flygplatsen i Lacarna.
Det hade hunnit bli sen eftermiddag, men direkt efter att vi installerat oss i vår lägenhet slängde vi på oss badkläder och tog ett dopp i havet. Det var underbart!









De följande dagarna varvade vi strand, pool, mat och dryck med promenader, glass och UNO-spel.  En dag som inledningsvis var lite molnig, tog vi bussen till Ayia Napa och strosade runt nere vid hamnen där vi också åt en god lunch med utsikt över turistbåtarna som styrde ut på det turkost glittrande Medelhavet. Det var ungefär samma temperatur hela veckan, behagliga 26-27 grader och ca 25 i havet. Poolen kändes lite kall men det var ett lätt obehag man kan stå ut med när man har det så gott som vi hade det.


Tre av dagarna tog vi lokalbussen till Konnos beach. En underbar liten strand med kritvit sand och klart vatten och där låg vi mer eller mindre i blöt oavbrutet,med lunchpaus på en skuggig servering en bit upp. Barnen älskade det och vi med!

Fanns det något att klaga på? Absolut, men små skitsaker har ringa betydelse i det stora hela, och när vi kom hem kunde vi konstatera att vår resa överträffat våra förväntningar.  Vi har haft en underbar vecka tillsammans, och tankat på energi som vi så väl behöver resten av den mörka och kalla hösten, innan juleljusen kan lysa upp mörkret och dämpa tungsinnet.

Här och nu

I morse såg jag Fredrik Eklund på TV. Han satt i en soffa i på TV4 morgon och talade om hur meditationen frälst honom, och om hur han med dess hjälp klarar av att vara mer "här och nu".

Jag reflekterade lite över det, och känner att det ligger i tiden att ständigt ligga steget före. Att se fram emot "då" och "sedan". Att planera och förbereda inför det som kommer, eller kanske bara eventuellt kommer. Vi har delvis tappat förmågan att hantera livet på volley. Glömt att livet består av upp och ner, glädje och sorg, stress och stiltje. Att allt inte går att planera eller förbereda.
Vi kan inte ha policys och handlingsplaner för allt som händer, för livet är sällan enkelt. Vi måste gå tillbaka och inse att det som sker, både gott och ont, ibland varken är förberett eller förväntat. Men att vi behöver vara närvarande i allt det, eftersom det är just detta som är livet.

Denna något filosofiska insikt kom till mig när jag besökte Östra Sjukhuset för min årliga kontroll. När kontrastlösningen långsamt injicerades i min arm och jag åkte in i Datortomografin och lydde uppmaningen om att växelvis hålla andan och andas igen, fann jag att jag verkligen var i nuet. Lika mycket som när jag för två år sedan fick beskedet om att jag bar på en cancertumör.

Livet går inte att detaljplanera. När någon berättar för dig att du har en dödlig sjukdom ställs allt på ända. Plötsligt betyder "då" och "sedan" väldigt lite. Du är utelämnad till nuet. Vilket är lite märkligt på sitt sätt. Alla vet vi ju att vi ska dö. Det är ett av två beständiga måsten i livet. Man måste välja och man måste dö. Men döden är en ovälkommen och onaturlig gäst som vi gärna väntar ut så länge det går. Jag var heller inte rädd för att dö. Jag var rädd för att inte få leva.

I allt som sedan hände var jag så otroligt närvarande. Jag fokuserade på nuet konstant eftersom något annat både var otänkbart och onödigt. Vem kan tänka på vart vi ska åka på semester nästa år eller ens vad vi ska ha till middag ikväll, när någon talar om för dig att ditt liv är i fara?

Viljan att leva är självprioriterande. Kropp och själ har en samlad uppgift; att kämpa, att överleva och att inte ge upp. Jag är glad över att Fredrik Eklund funnit ett bra sätt att landa i nuet, att finna lugnet och fokusera på det som är viktigt. Meditation är ett sätt. Cancer är ett annat.

Den tjocka flickan

Ibland tittar hon ut ur mig. Den tjocka flickan.
Den trasiga, ledsna, arga flickan som bara ville vara vanlig. En unge som alla andra, men som i hemlighet närde drömmar om att bli omtyckt och populär. Flickan som inte ville synas, inte utsättas för allas blickar.
Föregående helg såg jag henne. En annan flicka i en restaurang med sina föräldrar. Runt 8-9 år med en fin svart tröja med rosa paljettryck som inte riktigt räckte ner över den stora magen. Jeansen som inköpts i storlek som mer motsvarar en 11-åring satt åt kring rumpa, höfter och lår, men var på tok för långa. Hennes långa vackra hår i en hästsvans, de pigga bruna ögonen och en näsa full av fräknar. En söt flicka i en kropp som var för tjock. Jag såg blickarna från övriga gäster. Medlidande, menande och ogillande. Jag tyckte så gränslöst synd om denna lilla flicka. Jag kände med henne och ville skrika åt hennes föräldrar;
- Gör något nu! Vad ni än har försökt med, gör mer! Stoppa det här nu! Det hjälper inte att ni älskar henne och säger att hon är världens finaste, att hon inte ska bry sig om vad de andra säger. Det hjälper inte!
Men det gjorde jag givetvis inte. Jag gick och satte mig med mina barn och tackade mig själv, min man, ödet, slumpen och våra förutsättningar för att mina flickor aldrig ska behöva bli den tjocka flickan. 

Doftminnen

Visst har vi väl alla minnen av dofter från vår barndom?
Skogen, havet och ängarna tycktes dofta mycket starkare, eller också är det minnet av doften som biter sig fast.

Som jag minns det, doftade hösten kyligt friskt från nyfällda gula lönnlöv i drivor, rodnande äpplen på dignande grenar, nära nog överblommade krasse och ringblommor. Fuktiga dimslöjor tidiga morgnar, och spindelväv rikt smyckade av daggdroppar, omfamnades av den fylliga, oåterkalleliga doften av annalkande höst.

En annan doft som jag starkt förknippar med min barndom är den av mamma när hon hämtade mig på dagis. Dörrklockans plingande, dörrens lätta gnällande och doften av nytvättad poplinkappa, Oil of Ulay, läppstift, rouge och ett stänk parfym i den tunna scarfen runt mammas hals. Den trygga doften blandades med min förväntan och glädje.

Vissa dofter håller nästan på att försvinna, liksom vissa ljud. Men de ersätts av andra som ligger mer rätt i tiden. Ibland kan jag ändå sakna vissa dofter. Som mammas ansiktskräm. Den ljust rosa flaskan med svart kork bytte först namn, sedan förändrades doften och nu tillverkas den inte längre. Jag kommer sakna den.

Väl mött

Återgången till arbete och vardag har tagit sin lilla tid men nu börjar allt rulla på som vanligt igen. Sommaren var fin om än en smula sval. Facebookflödet fylldes med bilder och inlägg om utflykter, resor och upplevelser. Barnen började ny förskola och lilla S slutade med blöja. Stora ting i en barnfamiljs liv.

Jag har börjat Yoga. För att aktivera mig en smula har jag förnyat mitt Friskis-och svettis-kort och varvar nu skivstångspass med yoga. Jag som förr om åren fnyst lite föraktfullt åt dylika "flummerier" och med emfas hävdat att yoga inte var något för mig har nu ändrat inställning och ser det som ett bra komplement till styrketräningen. Inte ser det bra ut, och inte har jag uppnått min fulla kapacitet när det gäller smidighet och kontroll på andningen men jag har åtminstone börjat och det är ju ändå grunden för att nå framgång.

Nu låter det som att jag är en riktigt tränings-människa som med regelbundenhet bevistar gymet men så är inte fallet. Träningen sker högst oregelbundet på grund av mitt varierande arbete och både styrke- och konditionsmässigt finns det mycket kvar att önska, men det är ännu bara början av terminen. Dessutom har sommarens frestelser, som jag njutningsfullt låtit mig falla för, lämnat uppenbara spår avseende mitt midjemått. Även om jag inte kan lova några omedelbara framgångar så ska jag åtminstone försöka leva lite mer hälsosamt.

En förändring som jag genomförde redan efter årsskiftet var att jag började stå upp och jobba. Jag höjde skrivbordet och har inte sänkt det en enda gång sedan dess. Det är en vanesak att stå upp men det känns mycket bättre än att sitta ner hela dagarna.
Först sitter man i bilen/bussen, sedan på kontorsstolen, sedan i konferensrummet på mötet, i soffan vid fikat, på kontorsstolen igen och sedan i bilen/bussen för att avsluta med lite stillasittande i soffan. Kort sagt; vi sitter alldeles för mycket. Människan är inte designad för så mycket sittande.

Men; yogan kommer att göra underverk för den här stela och oviga kroppen.

Jag ska be att få återkomma när jag kan fälla överkroppen fram och vidröra golvet med handflatorna medelst raka ben.

Ironi

Den ironiska generationen. Den elaka generationen? När blir ironi elakt? Att göra sig lustig på någon annans bekostnad, någon som själv inte har för avsikt att skoja till det genom att bjussa på möjligheten att bli hånad, det är lågt.

Den här bloggen är inte en barn- och familje-blogg. Det är inte heller en bygg-blogg, mode-blogg, försäljningsstite, eller reklampelare över smink, kläder, inredningsprylar och annat. Det förekommer ingen nyhetsrapportering eller offentliga recensioner över händelser i samtiden. Det är en blandad personlig blogg. Högt och lågt, det lilla och det stora. Berättelser, känslor, tankar, åsikter och köksbordsdiskussioner. Lite som en dagbok, i första hand till för mig och de som står mig nära, men du som inte känner mig är också välkommen att ta del av tankar, vardagsrealism, åsikter och idéer om du vill. Jag utesluter ingen.

Tycker du att det du läser är ointressant, banalt, onödigt och imbecillt, läs inte mer då. Bespara dig mödan att skriva en syrlig kommentar och använd istället din dyrbara tid till något annat.
Jag bryr mig helt ärligt talat inte ett skit om hur många läsare jag har. Det är helt ointressant. Jag skriver för min egen skull. Så om du störs av den här bloggen, är problemet ditt, inte mitt.

Kakel, klinker och fog

Hela långa valborgshelgen fortskred arbetet i badrummet med god hjälp av svärmor och svärfar. Vi kaklade de återstående väggarna, fogade, och under söndagen lade vi vårt schack-rutiga golv. Lite knixigt var det, eftersom det inte är rakt någonstans, åt något håll men rutorna lurar ögat och resultatet blev bra. Dagen därpå, den 1:a maj fogade vi golvet och sedan var det klart.

Nu är det bara finliret kvar; att polera bort fogdammet och sedan montera toalett, handfat, dusch, handdukstork, element, skåp och till sist, flytta in badkaret från tvättstugan till sin rättmätiga plats.

Det har tagit sin tid, men det kommer att bli så bra när allt är klart, och om allt vill sig väl,
torde det bli om ett par veckor.

Kli i de gröna fingrarna

Trädgårdsmarknaden dignar av prunkande växter, odlingstips fyller vartenda magasin, drömmen om en grönskande trädgård är mer levande än någonsin.

I helgen har det blivit lite spridda skurar av trädgårdsarbete dels mellan tipspromenad och korvgrillning med egnahemsföreningen, dels kakelfogning i projekt Badrum.

Om våren har jag alltid en grandios ambitionsnivå som betänkligt mattas av och minskas mer allteftersom odlingssäsongen fortskrider. Jag vill så mycket, och har ett oändligt antal planer för trädgården men tid, ork och till viss del pengar tenderar att styra utfallet till sist.

Igår ryckte jag en del maskrosor, ett outsinligt slit till ringa nytta, samt planterade några av de plantor som jag i min odlariver köpt på mig men ännu inte hunnit peta ner i jorden. Jag funderade på att gräva upp en av de risiga sprirea-buskar som jag inte är särskilt fäst vid, och istället flytta dit min höstsyrén som står halvt gömd på andra sidan huset men jag gitte inte. Vädret var för vackert för att gräva upp ett så omfattande rotsystem och jag ägnade istället tiden åt att coacha J till att placera ut Fjodor.

- Vem F...n är Fjodor? tänker ni nu, och då kan jag upplysa om att det inte är en vem utan en vad; nämligen vår robotgräsklippare. En liten effektiv sak från Husqvarna som nu är inne på sitt tredje år hemma hos oss.

Det var dags att se över elkabeln och skarva där det behövdes, och vid besiktning framkom även ett behov av att utjämna ett antal hålor i gräsmattan där Fjodor ofelbart skulle gå ner sig och bli "setande" utan att kunna komma loss för egen maskin.

En säck jord har vi kvar och det behövs mer än så, vilket innebär att jag måste företa mig ett helt legitimt besök till trädgårdsmarknaden snart igen för att handla. Möjligen skulle det kunna innebära ett eller ett par smärre inköp på växtavdelningen. Eller kanske lite fler än så, om andan faller på...

Drömmen om boken

Jag har en dröm.
Om att skriva en bok.

Den drömmen startade i en förälskelse till litteraturen. När jag lärt mig att läsa obehindrat som sjuåring upptäckte jag lyckan med böcker. Jag läste och läste.
Inför varje sommarlov besökte jag och mamma biblioteket i Sandared där jag i lugn och ro botaniserade bland hyllorna med barn-och ungdomslitteratur. När vi var klara åkte vi hem med två plastkassar fullproppade med böcker. Jag slukade böckerna i en rasande takt och tog varje tillfälle i akt att läsa. Den sommaren när jag var elva och allt i min påse var utläst, gick jag loss i min mammas låneskörd. Jag läste med förtjusning Stad-sviten av Fogelström, deckare av Agatha Christie, Raskens och var till och med inne och nosade på Grottbjörnens Folk men ratade den på grund av de ekivoka delarna som inte roade mig det minsta.

- Du ligger bara med näsan i en bok, ska du inte göra något annat?

Frågan var kanske berättigad, men jag var helt förtrollad av möjligheten att träda in i en annan värld. Jag lånade en ny omgång böcker på biblioteket,  låg sedan på mage på en filt i gröngräset och njöt av sol och humlesurr. Stödd på armbågarna sög jag in varje ord i Sagan om Ringen, Belgarion, Utvandrarna, alla Jan Mårtenssons deckare om antikhandlaren i gamla stan, Wallander, böcker av Stephen King. Jag tröttnade aldrig.
Inte helt olikt många ungdomar idag som försvinner in i datorns värld.

Skillnaden var att böckerna var mina vänner, och att jag tydligt förstod skillnaden mellan fiktion och verklighet. Jag riskerade inte att bli påhoppad, hatad, hånad eller förlöjligad.
Det var en stor anledning till att jag valde böckerna framför andra människor. Att komma hem från skolan till böckerna var som att få komma till en fristad. Att få ett långt sommarlov utan mobbarna, och istället för glåpord, uppfyllas av berättade historier som genom trycksvärtan på sidorna blev till bilder i mitt huvud. Det var underbart.

Så drömmen började få liv och näras. Jag fantiserade om att bli en stor författare och då skulle jag minsann visa alla mobbare att jag inte alls var värdelös och oduglig. Idéer och uppslag avlöste varandra. Små noveller kom till, ratades av mina krav på perfektion och nya försök mynnade ut i ett intet. Men drömmen finns kvar. Och kanske blir den sann en gång. Boken finns halvfärdig i mitt huvud. Nu behöver den bara komma ut.

- Mamma, flaggan har åkt ner...

Hur förklarar man för en femåring varför grannens flagga vajar på halv stång?
Hur berättar man om det hemska som hände i fredags på Drottninggatan i Stockholm?
Jag gjorde ett halvhjärtat försök när lilla E påpekade att flaggan hade åkt ner men bestämde mig för att inte komplicera saker ytterligare. Jag berättade att när något tråkigt hänt och människor inte finns mer, så sitter flaggan på mitten och inte uppe i toppen. Hon nöjde sig med det och släppte frågan för att istället hoppsa iväg med sin tygkanin i handen. Älskade barn...

En dag säger man hej då till någon och sedan ses man inte mer. En förälder, ett syskon eller ett barn kommer inte hem igen. En familj slits itu och livet blir sig aldrig likt mer... Hur förklarar man det?

Som så många gånger förut måste jag påminna mig om att:

1: Leva här och nu
2: Berätta för min familj att jag älskar dem
3: Vara oändligt tacksam för liv och hälsa
4: Skita i småsaker som är av ringa vikt
5: Inte skjuta upp saker till sen. Sen kanske aldrig kommer...

Och samtidigt går livet vidare. Trots katastrofer, våldsamheter, kris och terror finns det en vardag. Och idag är det lilla S födelsedag.

Vår lilla flicka håller på att bli stor och idag blev hon tre fingrar.
Nappar och blöjor håller på att fasas ut, och vagnen är avvecklad.
Nu går tiden fort...

Lyckliga är vi, som har fått två så fina flickor.

Det går runt och runt igen...

Vad är det då som går runt? - Jo, förkylningarna!

Knappt hade vi hämtat oss från förra omgången då det blev dags igen. Alla insjuknade i olika grad under loppet av en vecka, utom lilla S som är av synnerligen hårt virke och inte rubbas så lätt.
Därför har hon heller aldrig till dags dato, då hon är tre år gammal, behövt uppleva vare sig mag- eller vinterkräksjukans förbannelse.

Men nu var det ju inte någon magåkomma vi drabbades av utan förkylningar. Lilla E blev så dålig att vi fick vara hemma med henne, och en kväll till och med uppsöka akuten.

Barnet hade haft hög feber i ett par dagar, och framåt kvällen klagade hon över smärta i nacken... Hjärnhinneinflammation, tänkte jag och började ringa sjukvårdsupplysningen. Men där var det lång kö och efter att ha konsulterat en granne som är sjuksköterska bestämde vi oss för att åka in till Östra med vår lilla sjukling. Vi ringde in farmor som fick lägga lillasyster medan vi klädde på lilla E och satte henne i bilen.

Det är intressant att tillbringa en kväll på en akutmottagning. Under tiden vi satt där kom det in många barn med olika sjukdomar och skador. En liten flicka, ungefär 1,5 år sprang glatt runt och inspekterade väntrummet medan hennes ömma moder diskuterade med en sköterska vådan av att äta spackel. Tösen hade i ett obevakat ögonblick tagit sig en smakbit ur en nyspacklad vägg men såg inte ut att lida nämnvärt av det, för stunden i alla fall.

En annan liten gosse kom in med ett stort jack i pannan efter att ha landat illa vid ett fall. Vid halv åtta-tiden kom de lite äldre barnen och tonåringarna in med skador på knän, vrister och handleder efter att kvällens träning avslutats. Vi väntade i en och en halv timma och sedan blev det vår tur. Efter undersökning och koll av febern avskrevs hjärnhinneinflammation och vi fick åka hem igen.

Det går fort när ett barn blir sjukt, men lyckligtvis lika fort för samma barn att bli friskt. Efter att ha sovit gott en hel natt och vaknat vida åtta-tiden på morgonen var lilla E feberfri.

Istället utvecklades mammans förkylning till en sedvanlig bihåleinflammation... Och så går det runt...

Projekt Badrum

I vårt lilla hus finns en källarvåning om ca 90m2. I denna källarvåning ryms två rum, en tvättstuga, en verkstad, matkällare samt ett mindre badrum. När vi flyttade in i huset hölls dörren till detta badrum nogsamt stängd.

Under det glada 60-/70-talet hade en tidigare ägare kommit på den finfina idén att inreda hela källaren med snajsig bilhandlarpanel av senaste snitt. Badrummet var inte undantaget. Man la på ny mosaik på golvet, spikade upp regelverk i trä direkt mot betongen och fäste tunna skivor organiskt material därpå. Så piffigt!
Badrumsmöblerna uppdaterades givetvis också, och det vackert ljusblå badkaret, handfatet och toaletten gjorde sig alldeles ypperligt i ljuset av två väggarmaturer med färgat glas i kupan, mot de mörka träväggarna.
Under denna era ersattes funktionalismen av devisen "form före funktion" och därför var det heller ingen som ifrågasatte resultatet av att år efter år, skvätta vatten på panelen.

När vi flyttade in blev det snabbt uppenbart. Det stank i det där badrummet. Det luktade som om någon dött därinne. Den vidriga odören trängde upp genom trappan till övervåningen och därför hölls dörren till badrummet stängd tills vi tog tag i saken och helt sonika rev ut hela inredningen ner till betongen. När taket (en blandning av träull pappersstrimlor, puts, hönsnät och all annan upptänklig armering) var rivet, tog det flera timmar innan dammet lade sig.

Ungefär vid samma tid blev vi tvungna att byta ut avloppsrören i källaren och hela golvet grävdes upp och blottlade stammarna som dragits på de märkligaste sätt.

J passade på att dra elen och fick då skära ut delar ur väggarna med vinkelslip. även det dammade så att han fick ta långa pauser med jämna mellanrum för att återfå någon form av sikt därinne. Allt detta tråkiga och tidsödande underarbete tog flera månader att genomföra.

Efter det tog vi in en veteran för att putsa upp väggarna, som nu såg ut som en schweizer-ost. Det tog ytterligare ett par veckor och sedan blev det dags för flytspackel, tätskikt, golvvärme, tak och montering av lampor.

Och sedan började det roliga! Förra helgen påbörjade vi kakelsättningen. Det går undan när man väl får upp farten och trots att väggarna buktade åt än det ena, än det andra hållet så såg faktiskt resultatet inte så tokigt ut. När det kommer fog på och badrumsmöblerna är på plats kommer det bli superfint!

Nu fortsätter vi nästa helg och så får vi se hur långt vi kommer, men glädjande nog så känns ett nytt badrum till påsk inte längre som en omöjlighet...

Äntligen mars!

Känner ni till visan för att lära sig månaderna?
Melodin är från Beethovens 9:e symfoni och texten går ungefär såhär:

Januari börjar året, februari kommer näst.
Mars, april har knopp i håret,
maj och juni blommar mest.
Juli, augusti, september, härlig sommar är det då.
Men oktober och november och december är så grå.

Den sjöng jag när jag gick på dagis, som det hette då, och den sjunger jag ibland för mina barn. Både lilla E och lilla S tycker mycket om att sjunga men lilla S tycker mest om just denna visan eftersom hon tror att vi sjunger om en av hennes stora idoler; Masha.

"Mars, april har knopp i håret" låter i hennes öron som Masha Pril har knopp i håret, och därför drar barnet slutsatsen att Masha måste heta Pril i efternamn...
Varför hon skulle ha knopp i håret framgår inte.

Den tokroliga Masha och hennes ibland motvillige kompis Björnen, roar båda tjejerna men lilla S blir alldeles lyrisk när ett nytt avsnitt dyker upp på Barnkanalen. Och varför inte...? Kanske identifierar de sig men den energiska, påhittiga och envetna flickan, som i all välmening ibland lyckas ställa till det ordentligt för alla omkring sig.
En sak är i all fall klar. Med sådana barn blir livet aldrig tråkigt!

Hälsosamt och stärkande i fjällen

Veckan före sportlovet passade vi, som ännu inte har skolbarn, på att åka till Sälen för en veckas vintersemester. Det var vår familj tillsammans med J:s föräldrar och hans syster med man och barn.

Kusinerna lekte bra ihop, och trots lite förkylningar så förflöt veckan utan större missöden. Alla barnen lärde sig att stå på ett par skidor och lilla E ville nästan omgående åka knappliften själv. Efter ett par övningsåk med sin pappa så gick det fint att komma ur liften alldeles själv. Sedan övade vi på att svänga och bromsa. Till sist åkte hon "följa John" bakom J och tog sig ner för barnbacken nästan helt själv. Lillasyster använde rullbandet och fick hålla i en stav när hon förtjust gled ner för den svagt sluttande backen. Svänga och bromsa får vi öva på nästa år.

Egentligen tänkte vi nog att hon var lite för liten (igen) och hade inte hyrt några skidor till henne, men efter att ha lånat storasysters utrustning en stund så insåg hon det roliga och vi fick snällt gå tillbaka till uthyrningen och hämta ut de sötaste små röda pjäxor och Valle-skidor i minsta storleken.

Resten av tiden ägnades åt längdskidåkning, pulkarace och diverse inomhuslekar när kylan bet för hårt i de små barnakinderna. Tyvärr blir man hungrig av att vara ute och vintersporta, och min tanke om att hålla igen lite, gick all världens väg när ostar, vin och choklad kom fram på bordet efter att barnen lagt sig... Elände!

Sista dagen hyrde jag och J en snöskoter och gav oss upp bland fjällen. Det var skakigt och skumpigt och kallt som tusan. Vad är det för nedrans snål-jockar som har konstruerat en skoter utan uppvärmning på sittdynan bak? Tills sist, när jag höll på att förfrysa tårna,  fick vi byta plats eftersom man som förare av ovan nämnda fordon, inte bara har förmånen att njuta av rumpvärmare, utan dessutom värmehandtag och värme för fötterna.

Hela dagen var vi ute och körde och när vi kom hem till stugan var det underbart att få kura ihop sig i bastun en stund. På söndagen körde vi hem till Göteborg och det var ganska påfrestande. Svenska Rallyt på radion, babblande barn i baksätet och J som var dålig. Men hem kom vi, och det var ganska skönt, även om vi haft en väldigt bra vecka i snön.
Katten blev också glad när vi kom hem. Allt är bäst för henne när det är som vanligt... 

Frågor och svar

Att ha en fyraåring i sitt liv kan både vara utmanande och berikande. Framför allt så kräver det en hel del självbehärskning och uppfinningsrikedom.
Ta det här med frågorna. Visste ni hur många frågor som kan komma ur en fyraåring under en dag?
Nej, det visste inte jag heller förrän de kom smattrande som ur en kulspruta. Se här; ett axplock från de senaste dagarna:

- Mamma? Vem var din mamma när du var liten?
- Mamma? Vilka är det som är döda?
- Mamma? Hur dricker bebisar i magen?
- Mamma? Kan vi äta fiskpinnar alltid?
- Mamma? Varför hade Elsa bara en handske på sig på berget?

Det är högt och lågt, stora existentiella spörsmål som döden blandas med frågor om avföring och andra kroppsliga funktioner. Man vet aldrig riktigt vad som rör sig i det där lilla huvudet och vad som kommer ut. Men roligt är det! Nästan jämt.

Disney och grillor

I lördags var vi på Scandinavium och såg Disney on Ice. Det var Frost-tema och det passade våra små prinsessor utmärkt.
Vi hade nog räknat med att föreställningen kanske var lite för mycket för en 2,5-åring och bestämde att om det blev högljudda protester skulle någon av oss gå ut med henne en stund.

Nu bar det sig inte bättre än att det just var lilla S som föll för magin nere på isen. Trollbunden satt hon med uppspärrade ögon och följde allt som hände i sagans värld.
Lilla E var inte lika imponerad. Efter en stund trängde hon sig fram till mig och undrade om vi inte kunde gå hem...

Men vi höll ut hela showen och såg Elsa, Anna, Kristoffer och Olof sväva runt på isen till, tidvis lite, överdrivet hög musik. När allt var över åt vi tillsammans med tusen andra människor på Mc Donalds och ägnade mycket tid åt att förklara varför vi inte tänkte köpa några ballonger för 125 kronor styck till våra barn.

Nu har vi grundat för skridskoskolan som börjar på fredag och då får vi se om de är lika uthålliga. Kanske har vi egentligen två skridskoprinsessor utan att veta om det...

Januaris kranka blekhet...

Barnen blev sjuka strax före nyår. Lilla E och lilla S låg i var sin säng och brann av feber. När de passerade 40-grader på termometern blev vi allvarligt bekymrade.
Utrustade med saftglas och färgglada sugrör, satt vi på sängkanten och torkade snoriga näsor, tröstade och vände på kuddar så den svala sidan kom upp. Vi bar ut våra små sjuklingar till soffan när de orkade ligga uppallade och titta på TV en stund, och bar sedan tillbaka dem när de somnat.

Vi trugade med glass och oroades när de små gav upp efter två skedar. Våra barn som nästan aldrig är sjuka, hängde som två trasor med feberglansiga ögon.

Efter några dagar återhämtade sig lilla S och när hon levererade ett par rejäla raseriutbrott över småsaker förstod vi att hon var helt återställd. Men storasyster var det värre med. Trött och hängig, blek och tunn utan större intresse för något annat än att vila, var hon långt ifrån den glada och pigga flicka hon brukar vara.
Vi tog henne till Vårdcentralen i ett par omgångar, men de konstaterade bara influensa och meddelade att virus är bara att vänta ut. Nu har det gått över två veckor och hon är fortfarande inte helt bra. Febern är för all del borta men blekheten och de mörka ringarna under ögonen består. Nu först har hon börjat äta lite bättre men hon är trött.

Det är svårt att se sina barn må dåligt även om det är något man vet går över. När hostan skräller i bröstet och de gråter över värkande öron. Nu är det vila som gäller, och så får vi hoppas att båda är helt återställda efter helgen.