Ibland tittar hon ut ur mig. Den tjocka flickan.
Den trasiga, ledsna, arga flickan som bara ville vara vanlig. En unge som alla andra, men som i hemlighet närde drömmar om att bli omtyckt och populär. Flickan som inte ville synas, inte utsättas för allas blickar.
Föregående helg såg jag henne. En annan flicka i en restaurang med sina föräldrar. Runt 8-9 år med en fin svart tröja med rosa paljettryck som inte riktigt räckte ner över den stora magen. Jeansen som inköpts i storlek som mer motsvarar en 11-åring satt åt kring rumpa, höfter och lår, men var på tok för långa. Hennes långa vackra hår i en hästsvans, de pigga bruna ögonen och en näsa full av fräknar. En söt flicka i en kropp som var för tjock. Jag såg blickarna från övriga gäster. Medlidande, menande och ogillande. Jag tyckte så gränslöst synd om denna lilla flicka. Jag kände med henne och ville skrika åt hennes föräldrar;
- Gör något nu! Vad ni än har försökt med, gör mer! Stoppa det här nu! Det hjälper inte att ni älskar henne och säger att hon är världens finaste, att hon inte ska bry sig om vad de andra säger. Det hjälper inte!
Men det gjorde jag givetvis inte. Jag gick och satte mig med mina barn och tackade mig själv, min man, ödet, slumpen och våra förutsättningar för att mina flickor aldrig ska behöva bli den tjocka flickan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar