Önskelista, nej tack!

- Vad önskar du dig i julklapp?
Den obligatoriska frågan kommer lika säkert som den första blixthalkan och jag blir lika trött varje år. Missförstå mig rätt, jag älskar julen! Jag skulle rentav kunna kvalificera mig i kategorin äkta julfascist. Alla ska mysa bland juleljus och grandoft. Det kan inte bli för mycket pepparkakor och Stilla natt för min del. Men...

Jag är emot önskelistor. När jag var barn hade listan ett tydligt syfte och var ett sätt att kommunicera vad man mest ville ha (även om det alltid stod "Hund!!!" med spretig stil längst upp på min och det ändå aldrig blev någon hund...) För som barn har man ingen egen ekonomi, inga egna pengar att handla för, och därmed heller ingen uppfattning om vad saker och ting faktiskt kostar..

Som fattig student fanns det också en poäng med att önska sig saker som man inte hade råd att köpa, om man inte skulle leva på svältgränsen ett bra tag för att kunna spara ihop av sina surt ihoplånade slantar med avsändare från CSN.

Men idag, när jag arbetar och har en god inkomst som räcker och ibland även kan förgylla tillvaron med en liten guldkant så finns det inget behov av att önska sig saker som jag ändå skulle kunna köpa själv. Det blir bara ett sätt att byta pengar på...

Men nu tror du givetvis att jag inte tycker att man ska ge varandra julklappar, och där har du fel! Jag ger gärna bort julklappar men då ska det vara roliga saker som mottagaren uppskattar och inte heller vet att han/hon har ett behov av. Något som vederbörande aldrig skulle komma på att köpa till sig själv! Se det som en utmaning som heter duga!

Därför tänker jag inte fråga min familj vad de önskar sig i juklapp utan tänker ta reda på vad som är lämpligt att ge dem på helt egen hand. Och nu är vi snart inne i december månad så det är dags att börja. Önska mig lycka till på min

klappjakt!

Tankar på bussen

Ibland nyttjar jag kollektivtrafiken i vår stad, om än något motvilligt. Jag har åkt mycket buss och spårvagn i mina dagar och förstår absolut nyttan både för miljön och plånboken men jag gillar det inte...

Jag föredrar min bil, alla dagar i veckan. Jag gillar att köra, och tycker att det känns fantastiskt att slippa trängas med andra människor. (Ok bilköer, men det kan jag hantera bättre) Det värsta jag vet är att befinna mig på en knôkfull buss inklämd i en främmande persons armhåla under vilt fastklamrande i en ledstång under en aggressivt ryckig färd.

Människor som slarvar med hygienen, som luktar gammal vinfylla från föregående kväll, människor som utan hänsyn till sina medresenärer högt och ljudligt avhandlar sitt livs innehåll på mobilen så att alla tvingas lyssna, människor som trängs och knuffas...

Och ändå vet jag att vi i Sverige är tämligen borskämda med utrymmet. I många andra länder får man vackert finna sig i att dela väldigt intimt och där har man heller inga problem med att få sitt personliga utrymme invaderat av en främling, till exempel på en buss.

Chauffören som har till uppgift att frakta människor på ett tryggt och säkert sätt har också en påverkan på kvalitén på reseandet. Jag drar mig till minnes en chaufför som körde buss 402 under 90-talet mellan Bollebygd och Borås. Han var verkligen en man med glatt humör som det heter i visan. Han tillönskade sina resenärer en bra dag, han guidade vad vi såg från bussfönstret längs vägen och ibland sjöng han en liten stump. Givetvis passade hans ganska sorglösa syn på livet inte alla och några surkartar satt alltid och himlade med ögonen och suckade djupt. Men jag tyckte att det var uppiggande.

En annan minnesvärd chaufför var en kvinna som körde spårvagn i Göteborg någon gång i början av 2000-talet. Vi kallade henne för stönaren, för när hon ropade ut hållplatserna gjorde hon det med en hes och sensuell röst och med en inlevelse som en porrtjärna hade avundats. Utropen i högtalarna framkallade alltid halvkvävda fniss och ibland rena gapskratt bland passagerarna. Även det var tämligen underhållande. 

Nu för tiden är det ingen som utmärker sig något nämnvärt. I vårt stressade samhälle är det ingen som tar sig tid att önska en trevlig dag eller ropa ut hållplatserna istället för att låta den förinspelade rösten göra det.

Lite trist kan jag tycka, men det hade inte spelat någon roll. Jag hade ändå hellre kört bil. 

Transformering av smak

Lite märkligt är det allt...
Att vissa saker som smakar så bra, under lite andra former kan smaka så dåligt...

Men vad pratar människan om, kanske du undrar nu, och med all rätt. Så låt mig upplysa dig och andra läsare om min spaning;

Färska körsbär är gott, och allra helst sådana där bamsiga söta bigarråer med mörkt blankt skal. Men här kommer det konstiga; lägg dem i en paj, smaksätt glass eller yoghurt med dem eller gör sås av dem och plötsligt så är det svinäckligt!! (Ja det är ett starkt ord, men det är så jag känner)

Hur kan det komma sig att de får en helt annan smak? Det finns inte en tillstymmelse till igenkänning med de goda färska bären alls.

En liknande katastrofal förvandling genomgår även de goda pistage-nötterna. Från att ha varit just; goda övergår de genast i en fadd och märklig smak som inte alls lägger sig bra i gommen när de placeras i glass, tårtor, bullar eller andra produkter som man kan smaksätta med pistage... Blä!

Nä ge mig ursprungsprodukten och så låter vi bli att förstöra diverse andra livsmedel, det finns ju så många andra goda smaker som inte blir äckliga när de används till annat. Jordgubbar till exempel.

Slut på spaningen.

Förskole-förvaring...

Jag vet att förskolelärare kämpar på och gör så gott de kan. Jag vet att förutsättningarna för barnomsorg har ändrats markant sedan min egen tid på, vad som då kallades dagis. Och jag vet att det var bättre förr...!

Efter att ha avlagt studiebesök på den förskola där lilla E kommer att tillbringa sina dagar från och med januari så kan känner jag mig en smula uppgiven. Jag vet att jag stundom har en tendens att fastna i det som har varit och ofta minns tillbaka men jag måste bara få lov att göra en liten jämförelse.

Jag var ett tvättäkta dagisbarn. Mamma började arbeta heltid när jag var blott nio månader och jag fick vara på småbarnsavdelningen Kulan på Kullagården i Sandared där jag är uppvuxen. Jag har själv inga direkta minnen från denna period men när jag var två år fick jag flytta ner till daghemmet Rullan där jag började på den gröna avdelningen. Jag var ett Gröna-barn fram tills sommaren då jag skulle fylla sju och således börja skolan till hösten.

Just tiden på Rullan minns jag med stor glädje. Vi var ca 12 barn på tre fröknar. (Jo de kallades så, inte pedagoger eller förskolelärare) Jag och min kompis Anna som följts åt sedan tiden på Kulan lekte av hjärtans lust och kröp gärna upp i knät på våra favoritfröknar; Anna-Lisa (som till vår stora sorg slutade hos oss och började på den röda avdelningen...) Boel, som var så mjuk och mysig att krama och Elisabeth som även hon försvann ett tag när hon fick barn. Ett tag hade vi en manlig "fröken"; Thomas, som var omåttligt populär bland såväl pojkar som flickor. Jag minns dem som trygga, vänliga och varma personer. Fröknar som alltid hade tid för oss och tog med oss ut på äventyr i skogen, på museum, eller bara ut på gården för att bygga kojor eller åka pulka på vintern.

Jag minns kokerskan Runhild som lagade så fantastiskt god mat och aldrig blev arg när man kom och hälsade på i köket även om hon såg sträng ut.

Det var långa dagar för mig. Jag lämnades tidigt på morgonen och hämtades ofta sist av alla barn och visst var jag ledsen över det ibland när alla mina små lekkamrater började försvinna hem redan efter lunch, men ibland kom mormor och hämtade tidigt.

Idag är det annorlunda. Man ska vara väldigt glad om barngruppen "bara" består av 15 barn och med tre personal mellan 09.00 och 14.00 och två den resterande tiden, undrar jag hur det ska gå. På småbarnsavdelningarna är barnen 1-2 år och en del kan inte gå. Ett fåtal kan sitta på en vanlig liten stol och äta själva, ingen kan ta på sig själv. Alla är blöjbarn...

Maten, som lagas i ett storkök någonstans och fraktas dit, är enligt personalen egen utsago "helt ärligt, ganska dålig" och vissa dagar lever barnen på smörgåsar och frukt...

Utrymmena är underdimensionerade och några av barnen måste både äta och sova i "verkstaden" ett litet kyffe med limburkar, målarfärg och diverse material från skogen.

Jag känner en gnagande oro inför lilla E:s inskolning och jag hoppas verkligen att mina farhågor kommer på skam.

Men jag vidhåller fortfarande; det var bättre förr!