Efter att ha avlagt studiebesök på den förskola där lilla E kommer att tillbringa sina dagar från och med januari så kan känner jag mig en smula uppgiven. Jag vet att jag stundom har en tendens att fastna i det som har varit och ofta minns tillbaka men jag måste bara få lov att göra en liten jämförelse.
Jag var ett tvättäkta dagisbarn. Mamma började arbeta heltid när jag var blott nio månader och jag fick vara på småbarnsavdelningen Kulan på Kullagården i Sandared där jag är uppvuxen. Jag har själv inga direkta minnen från denna period men när jag var två år fick jag flytta ner till daghemmet Rullan där jag började på den gröna avdelningen. Jag var ett Gröna-barn fram tills sommaren då jag skulle fylla sju och således börja skolan till hösten.
Just tiden på Rullan minns jag med stor glädje. Vi var ca 12 barn på tre fröknar. (Jo de kallades så, inte pedagoger eller förskolelärare) Jag och min kompis Anna som följts åt sedan tiden på Kulan lekte av hjärtans lust och kröp gärna upp i knät på våra favoritfröknar; Anna-Lisa (som till vår stora sorg slutade hos oss och började på den röda avdelningen...) Boel, som var så mjuk och mysig att krama och Elisabeth som även hon försvann ett tag när hon fick barn. Ett tag hade vi en manlig "fröken"; Thomas, som var omåttligt populär bland såväl pojkar som flickor. Jag minns dem som trygga, vänliga och varma personer. Fröknar som alltid hade tid för oss och tog med oss ut på äventyr i skogen, på museum, eller bara ut på gården för att bygga kojor eller åka pulka på vintern.
Jag minns kokerskan Runhild som lagade så fantastiskt god mat och aldrig blev arg när man kom och hälsade på i köket även om hon såg sträng ut.
Det var långa dagar för mig. Jag lämnades tidigt på morgonen och hämtades ofta sist av alla barn och visst var jag ledsen över det ibland när alla mina små lekkamrater började försvinna hem redan efter lunch, men ibland kom mormor och hämtade tidigt.
Idag är det annorlunda. Man ska vara väldigt glad om barngruppen "bara" består av 15 barn och med tre personal mellan 09.00 och 14.00 och två den resterande tiden, undrar jag hur det ska gå. På småbarnsavdelningarna är barnen 1-2 år och en del kan inte gå. Ett fåtal kan sitta på en vanlig liten stol och äta själva, ingen kan ta på sig själv. Alla är blöjbarn...
Maten, som lagas i ett storkök någonstans och fraktas dit, är enligt personalen egen utsago "helt ärligt, ganska dålig" och vissa dagar lever barnen på smörgåsar och frukt...
Utrymmena är underdimensionerade och några av barnen måste både äta och sova i "verkstaden" ett litet kyffe med limburkar, målarfärg och diverse material från skogen.
Jag känner en gnagande oro inför lilla E:s inskolning och jag hoppas verkligen att mina farhågor kommer på skam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar