Första advent

Idag är det första advent.

En alldeles fantastisk första advent. I nästan alla fönster lyser stjärnor och adventsljusstakar och för att toppa mysfaktorn så snöar det! Härligt!

Vi dricker glögg, äter pepparkakor och lussekatter och bara myser i soffan.

Lussekatter ja... Jag gillar mina lussekatter utan saffran. Stopp! skriker vän av ordning, UTAN saffran!? Och ja, just det. Jag gillar inte saffran. Jag tycker i likhet med min mor att det smakar näsblod. Men då är det väl inga riktiga lussekatter tänker ni, och jo; det är det visst!

Bara lite mindre gula och väldigt mycket godare!

Om man nu kunde få folk att inse att det är en styggelse att stoppa in russin i dem så vore allt toppen. Russin är en dekoration som går bra att peta bort men det är inte ok att blanda i det i degen! Urrrk!!

Men jag kan leva med det en dag som idag. En fantastisk första advent!

Fröken katt

J har en katt. En väldigt trevlig och personlig katt.

Saga är ung, bara ett år och fortfarande tämligen lekfull. På kvällen sträcker hon ut sig i soffan på sin inmutade plats och dåsar, kisar med ögonen och spinner. Hon slumrar och utstrålar ett fantastiskt lugn, endast med avbrott för matpauser. Hon sträcker lättjefullt på sig, tvättar sig noga och studerar omgivningen en stund. Hoppar ner från soffan med ett elegant skutt och strövar med hög svansföring in i köket. En kort stund senare hör man ett kraftigt knastrande från matskålen. Jag visste inte att kattmat var så högljudd...

Vid läggdags kommer hon tyst, på mjuka pälsförsedda tassar, och hoppar upp i sängens fotända. Efter ett varv, ibland två lägger hon sig ner och inleder kvällsbadet. Hon tvättar sig minutiöst. Överallt och länge. Sträcker ut sin smäckra kropp och blir nästan dubbel så lång. Sedan spinner hon...

Fröken katt tycker om att bli kliad bakom öronen och käkarna, under hakan och ovanpå huvudet. Men inte på kroppen. Om man stryker henne över pälsen tittar hon förebrående på en, suckar och börjar tvätta sig. Förtretad över att blivit nedsmutsad, eller rufsad i pälsen av en människohand.

Hon sover ihoprullad som en liten boll men vaknar på natten och är hungrig. Hon hoppar ner med en tyst duns, släntrar ut i köket och äter igen. Krasandet fortplantar sig i tystnaden. Sedan kommer hon tillbaka, hoppar upp och kliver omkring på täcket för att hitta den perfekta platsen. Tvättar ansikte och tassar efter sin nattliga måltid.

På morgonen är hon extra gosig. Hon gäspar stort och blottar sina huggtänder som det rovdjur hon faktiskt är. Men hon påminner mer om ett kramdjur. En trött, varm och gosig pälsboll som spinner som en liten motor. Tills hon får nog av kelande och resolut lämnar rummet.

Saga har en egen dörr, men går helst igenom huvudentrén. Hon sitter fint i hallen med svansen ringlad runt tassarna och väntar på att personalen ska öppna för henne. Hon kikar ut och vid blöt väderlek vänder hon upp sitt lilla huvud och blänger missnöjt på människan som öppnat dörren. Kikar ut och tar trevande några steg ut på trappan. Hon avvaktar några sekunder innan hon tvärvänder och smiter in igen. Istället går hon in på toaletten och använder kattlådan som annars står orörd. Hon tvättar sig noga efter besöket, äter lite till och återgår sedan till sängen för att åter dåsa bort en stor del av dagen. Hon måste samla krafter för att hälsa människorna välkomna när de kommer hem från jobbet. Och kanske är detta en sådan dag då hon fångar en mus som hon i triumf bär in i huset och stolt förevisar sina människor.

Bilen bakom

I morse var jag lite sen när jag körde till jobbet. Lite sen och lite disträ. Jag satt helt enkelt och tänkte på annat när jag upptäckte attt jag befann mig i fel fil. Ingen fara, jag gasade på lite, hittade en lucka, blinkade och körde in. Jag hann nästan få in hela bilen när det slog om till rött. I samma ögonblick som jag stannade hängde sig bakomvarande bilist på tutan med all sin kraft. Upprepade gånger!

Vadfalls!?

Jag vill bara be att få påminna den vakne läsaren om att jag inte på något vis med våld trängde mig in i filen, jag var endast lite sen och jag kan möjligen även sträcka mig till att medge ett viss mått av oplanerad körning.

Men mannen (!) i bilen bakom var inte redo att förlåta ett sådant allvarligt brott i morgontrafiken. Han hängde sig återigen med all sin kraft på sitt signalhorn och körde obehagligt nära min spoiler för att inpränta sitt missnöje och mitt fatala misstag...

Men nu var den här situationen ändå utredd tänkte jag efter några hundra meter, men icke! Nu hade karln verkligen retat upp sig på allvar och lekte stroboskop genom att flippra av och på med helljuset under en halv minut...

Nu började jag bli lite fundersam och lite bekymrad. Var det en galen man i bilen bakom? Skulle han preja mig av vägen, slita upp dörren och slå mig på käften? Jag sjönk ner i sätet och försökte se lite söt och förvirrad ut men när han körde upp i filen bredvid blev det lite väl frostig stämning och jag vände resolut bort huvudet...

Jag mötte inte hans ursinniga blick, men jag skymtade ett högrött ansikte bakom rutan. Möjligen förekom det även hyttande och fingervisande...

Nåja! jag hoppas att han har lugnat ner sig nu. Det är inte bra för hjärtat att reta upp sig på det där viset!

Konsten att räcka till

Ibland har jag så dåligt samvete.

Jag skulle så gärna vilja vara så mycket. En god medmänniska, arbetskamrat, företrädare, dotter, syster, moster, vän, partner. Men tiden tycks inte räcka till. De goda föresatserna att höra av sig, ses, umgås, prestera och leverera, urholkas och strandar så småningom i ett stressande, hetsande och toppas slutligen av ett utsmetat dåligt samvete som en klistrig glasyr...

Lider jag av "Duktig-flicka-syndromet"?

Jag vet inte, men jag vet att det inte är det minsta tillfredsställande att känna såhär. Att aldrig riktigt räcka till. Att mest bara vara lite, eller nästan.

Jag vill känna att jag har kontroll. Och när jag har det; kunna slappna av och lukta på blommorna. Ta dagen som den kommer och vara nöjd.

Det är så mycket man måste, eller kanske borde... Jag får återigen ta mig själv i örat och konsultera mina tidigare inlägg i frågan. Sanningen är att man måste bara två saker; välja, och dö. Det är de enda två saker man inte kommer undan i livet.

Men om man väljer allt och tiden inte finns. Hur blir det då? Hur ska man kunna prioritera och sänka sin ambitionsnivå, och vad i hela fridens namn ska man prioritera ner? Jobb? Familj? Vänner? Boende? Fritidsaktiviteter?

Jag vet inte, men jag vet att jag måste ta mig en ordentlig funderare. Vad är viktigast i mitt liv? Stressar det mig mer att välja bort eller prioritera ner något, än att göra allt, och sno runt som en förgiftad råtta? Jag vet faktiskt inte, men om någon har tips på hur man multiplicerar sig så är de välkomna!