Jag skulle så gärna vilja vara så mycket. En god medmänniska, arbetskamrat, företrädare, dotter, syster, moster, vän, partner. Men tiden tycks inte räcka till. De goda föresatserna att höra av sig, ses, umgås, prestera och leverera, urholkas och strandar så småningom i ett stressande, hetsande och toppas slutligen av ett utsmetat dåligt samvete som en klistrig glasyr...
Lider jag av "Duktig-flicka-syndromet"?
Jag vet inte, men jag vet att det inte är det minsta tillfredsställande att känna såhär. Att aldrig riktigt räcka till. Att mest bara vara lite, eller nästan.
Jag vill känna att jag har kontroll. Och när jag har det; kunna slappna av och lukta på blommorna. Ta dagen som den kommer och vara nöjd.
Det är så mycket man måste, eller kanske borde... Jag får återigen ta mig själv i örat och konsultera mina tidigare inlägg i frågan. Sanningen är att man måste bara två saker; välja, och dö. Det är de enda två saker man inte kommer undan i livet.
Men om man väljer allt och tiden inte finns. Hur blir det då? Hur ska man kunna prioritera och sänka sin ambitionsnivå, och vad i hela fridens namn ska man prioritera ner? Jobb? Familj? Vänner? Boende? Fritidsaktiviteter?
Jag vet inte, men jag vet att jag måste ta mig en ordentlig funderare. Vad är viktigast i mitt liv? Stressar det mig mer att välja bort eller prioritera ner något, än att göra allt, och sno runt som en förgiftad råtta? Jag vet faktiskt inte, men om någon har tips på hur man multiplicerar sig så är de välkomna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar