Gott slut och gott nytt år!

Så har det blivit dags att blicka tillbaka och summera året som gått.

Det har varit ett händelserikt år med många förändringar i mitt liv.

I januari åkte jag skidor för första gången i mitt liv. En händelse som ska upprepas över trettonhelgen då jag och J åker till Sälen. Men då blir det skidskola för mig och det ser jag fram emot!

I mars blev jag singel efter ett nästan två år långt förhållande och jag tröstade mig genom att införskaffa min gode vän Kermit. En illande grön Kawasaki ER6F som mina svåger och hans bror pimpade och modifierade till perfektion.

I maj fyllde Ebba tre och hade sedvanligt födelsedagskalas med bamsig tårta. Hon fick bland annat en stor pool i födelsedagspresent och det passade det lilla vattendjuret utmärkt! Sommaren förflöt med underbara MC-turer, härliga helger i Björkäng med mycket grillning, sol och bad.

I juli åkte jag och familjen till Danmark och hade en ljuvlig vecka tillsammans, och i augusti övergick vänskapen till J i något djupare. Vi åkte båt i skärgården, fikade på öarnas glasscaféer, gick ändlösa promenader utan mål, tog långa bilturer ut på landet och bara njöt av varandras sällskap... Att huset han bodde i råkade ha en stor vildvuxen trädgård i behov av omsorg gjorde inte saken värre. Jag fick mitt hungrande trädgårdsbehov väl fyllt!

I slutet av augusti reste jag till Kreta med tjejerna och förlängde sommarens sköna värme. Det var härligt men när man är nykär är man aldrig riktigt närvarande, och det var med stor glädje jag återsåg J när han hämtade mig på flygplatsen!

Hösten har väl aldrig gått så fort som i år. Ganska snart stod det klart att min lägenhet på Guldheden i det närmaste alltid stod tom eftersom jag i praktiken bodde ute på ön.

Mina möbler flyttar in i huset om några veckor, och en andrahandshyresgäst får förmånen att bo i den fina tvåan som jag mentalt redan lämnat.

Det visste jag inte i början av 2010, att jag både skulle få man, hus och katt innan året var slut.

Nu hoppas jag bara på ett händelserikt och fantastiskt 2011. Gott slut och gott nytt år på er!

Nu är glada julen slut slut slut!

Så var det mellandagar och tillbaka till arbetet.

Julen firade vi mest på resande fot kändes det som. Först till Rydaholm i Småland, sedan till Klågerup i Skåne och sist till mina gamla hemtrakter Borås.

Men det har varit en bra jul! Väldigt stämningsfull, med mycket snö, god mat och dryck och härliga galna färder på fyrhjulingen genom de småländska snödrivorna. Detta åkdon som numer ersatt häst och släde med tillhörande bjällerklang. Nu är det ett dämpat rasslande av snökedjor som dränks i det stabila motormullret och blandas med förtjusta små utrop från passageraren bakpå.

Jag kände mig som ett barn igen och kunde inte låta bli att dra omkull J i den djupa snön som gick oss långt över knäna. Han gav givetvis igen ganska omgående när jag var oförberedd och jag stöp som en fura ner i det mjuka vita. Men det straffade sig också genom att han, en stund senare, blev praktfullt mulad med mycket snö innanför jackan. Barnsligt, jag vet, men ack så roligt!

Granen

Det har väl knappast undgått någon att jag är en riktig julälskare Jag myser framför brasan, slår in julklappar och kokar knäck till smäktande toner av Bing Crosby. Pyntar och plockar, städar och gör fint. Plötsligt förvandlas jag till en Stepford-wife med tusen projekt igång samtidigt, allt för att sträva mot perfektion. Ja, den perfekta julen!

J låter mig hållas. Småler bara lite åt min iver och tröstar mig när jag bryter ihop i stressrelaterade kollapser och osammanhängande ylar att jag inte hinner.

Jag ska ju koka skinka och grönkål, göra kola och slå in i cellofan, handla de sista julklapparna och finurla ihop fiffiga rim, montera ihop pepparkakshuset och gärna baka sju sorters kakor...

Olägligt nog beordrades jag att inställa mig i Hufvudstaden för en utbildning måndag och tisdag... I JULVECKAN!!!

Om jag inte tuggat sönder mina fingrar tidigare så kan jag nu meddela att jag skriver med såriga, köttiga tentakler.

Nåväl. Igår kom vi äntligen iväg för att köpa en gran. Lycka! Jag har aldrig tidigare haft plats för en gran så jag har fått glädjas åt andras.

Det där med gran är roligt. Hemma hos mina föräldrar var det mamma och jag som brukade köpa gran. Pappa blev fråntagen det uppdraget ett år när han kom hem med ett skrangligt beläte som saknade grenar på ena sidan. Han förstod inte alls varför familjen klagade, den sidan kunde ju ändå stå vänd in mot väggen(...)

Om jag inte minns fel åkte vi faktiskt och köpte en ny gran det året...

De senaste åren har de under mina vilda protester begagnat sig av en plastgran. Urrrk! Hädelse säger jag! En sådan skabbig tingest kommer aldrig att komma innanför min dörr.

Så det var med spänd förväntan (och i mitt fall även med spända käkar) som vi anlände till de lokala granförsäljarna för att hitta den perfekta granen. Inte för stor, eller för liten, inte för gles eller pinnig i toppen, inte för ihoptryckt eller osymmetrisk... Förvånade nog hittade vi en bara efter några minuter. Den var inte perfekt men den var fin ändå.

Den kvällen frossade jag i julmys. Att klä granen är lite heligt och något som hela familjen gör men det blev inte riktigt som hemma. J gjorde lite halvhjärtade försök att tillfredsställa mina önskemål om delaktighet, och katten var som vanligt mest i vägen och dängde till julgranskulorna med tassen. Men det gjorde inget. Jag var lycklig, och granen blev väldigt fin.

Rimmare

Jag gillar att rimma på mina julklappar. En klyftig, underfundig versrad eller två, framkallar leenden och nyfikenhet under paketöppningen. Men det ska vara något smart, som inte i förväg avslöjar paketets innehåll.

En av jularna när jag fortfarande bodde hemma hade jag ansträngt mig så till den milda grad och rimmat på alla julklappar. Jag var nöjd med mig själv, men lite misslynt över att min familj inte delade min entusiasm och själva kom på bra rim.

Min ömma moder gjorde då ett tapper,t men tämligen misslyckat försök. På julafton överräckte hon glatt ett ganska tungt paket med en liten vers på. Jag läste, skrattade och gratulerade henne till ett gott försök men förklarade att man inte kan avslöja innehållet på ett så banalt sätt. Versen löd nämligen: - Om du denna brukar, kan du få släta dukar...

Hon hade lika gärna kunnat skriva: - Här har du ett strykjärn...

Men vi fick oss ett gott skratt allihop.

julklappsjakt

Julklappsjakten är i full gång och det kräver sannerligen sin man eller kvinna!

Jag gillar inte önskelistor för vuxna. Det känns bara som att byta pengar när man önskar sig något man ändå kan köpa själv.

Men när man var liten, utan egna pengar var det strålande bra! Såväl rimliga som orimliga önskningar plitades omsorgsfullt ner på en lista och lämnades till mamma för vidare leverans till tomten.

Nä nu ljuger jag faktiskt. Jag visste redan tidigt att det där med tomten var påhitt. Min illusion om den fete mannen i stort skägg med säck på ryggen krossades en jul när jag var tre år gammal. När tomten skulle böja sig ner och hämta upp ett paket ur säcken tappade han helt sonika ansiktet! Alltså; tomtemasken åkte av och blottade min egen ömma moder. Minns inte om insikten väckte vare sig ilska eller bestörtning eller kanske rentav rädsla men därvid blev det; tomten fanns inte på riktigt.

Nåväl; när jag var barn var det alltid spännande att på julafton få veta om ens innersta och högsta önskningar besannats eller inte. Att jag inte skulle få en häst eller hund som vanligtvis toppade listan begrep jag nog, men det fanns ju andra saker där sannolikheten var tämligen låg att önskningarna skulle infrias.

Två sådana julklappar minns jag alldeles särskilt.

1982 var jag fem år gammal och ville så förfärligt gärna ha en cykel. Jag längtade efter att få cykla som min äldre syster men förstod samtidigt att en cykel var en väldigt dyr sak.

Men på julaftons morgon när jag vaknade och sprang in till granen så stod den där! En fin ny och glänsande blå cykel. Jag var överlycklig och ville genast börja cykla. Inomhus och med långt nattlinne svepande kring benen...

Året därpå hade My Little Pony nått mig. Några av er kanske minns de söta små hästarna med långa manar och svansar i kulörta färger. Jag hade flera stycken och byggde hus åt dem i min

bokhylla.

De hade små sängar med filtar och mattor på golven. Men det jag egentligen ville ha var slottet! My Little Pony-slottet var rosa med blå tak på tornen. Porten var gul och fungerade som en vindbrygga. Med snören kunde man fira ner den och välkomna gäster in i den rosa härligheten. Det var en dröm för en liten flicka, och helt ouppnåelig. Slottet kostade nästan 500 kronor. Det var fasansfullt mycket pengar och mina föräldrar kunde inte förstå att det enda jag ville ha den julen var en bit plast i rosa och blått.

Jag tjatade och tjatade och se; till sist bar det frukt. Envisheten segrade, mina föräldrar föll till föga, och gjorde mig till ett väldigt lyckligt barn.

Jag minns fortfarande den smått euforiska känslan när jag slet av pappret från den stora papplådan och såg de fina bilderna på sidorna. Lyckan var total, och mina ponnyhästar fick genast flytta in i slottet tillsammans med den lilla violetta draken Elliot. Hade jag kunnat ha med mig slottet i sängen så hade jag sovit med det under armen. Den julen glömmer jag aldrig.

Se upp i backen!!

I måndags kväll var det en riktigt sagolik skymning. Snön låg gnistrande vit som ett täcke, trädens grenar tyngdes ner av ett tjockt lager vinterpäls och solen sjönk ner bakom bergen.
Det var fortfarande ljust när vi gick ut på promenad. Stadens avlägsna ljus reflekterades i snön men det var helt tyst. Vi hade snowracern på släp när vi knegade uppför backen in i skogen. Snön låg djup och vi pulsade på. Blev varma och andfådda men förtjusta över allt det vackra. En magisk kväll!

Uppe på toppen av backen slängde vi oss på snowracern och tog fart. De mörka granarna susade förbi och det gick fortare än vad vi trott. Backen svängde i 90 grader och vi tog kurvan i fullt ställ under skräckblandad förtjusning. Tårarna rann utför kinderna av fartvinden och med hjärtat i halsgropen insåg jag att åkdonets styrförmåga var nästintill obefintlig. Galet, men kul!!

När vi väl fick stopp hamnade vi i en hög tjutande av skratt.

Vi konstaterade att det kunde ha gått riktigt illa, men att vi legat på rätt sida marginalen. Inte helt olikt våra MC-turer i somras.

Sedan tog vi en promenad i elljusspåret, pulsade fram under tystnad och bestämde oss för att spara den där magiska kvällen i minnet. Snön började åter falla och flingorna smälte på ögonfransarna. Vi vände hem. Väldigt lyckliga...