I måndags kväll var det en riktigt sagolik skymning. Snön låg gnistrande vit som ett täcke, trädens grenar tyngdes ner av ett tjockt lager vinterpäls och solen sjönk ner bakom bergen.Det var fortfarande ljust när vi gick ut på promenad. Stadens avlägsna ljus reflekterades i snön men det var helt tyst. Vi hade snowracern på släp när vi knegade uppför backen in i skogen. Snön låg djup och vi pulsade på. Blev varma och andfådda men förtjusta över allt det vackra. En magisk kväll!
Uppe på toppen av backen slängde vi oss på snowracern och tog fart. De mörka granarna susade förbi och det gick fortare än vad vi trott. Backen svängde i 90 grader och vi tog kurvan i fullt ställ under skräckblandad förtjusning. Tårarna rann utför kinderna av fartvinden och med hjärtat i halsgropen insåg jag att åkdonets styrförmåga var nästintill obefintlig. Galet, men kul!!
När vi väl fick stopp hamnade vi i en hög tjutande av skratt.
Vi konstaterade att det kunde ha gått riktigt illa, men att vi legat på rätt sida marginalen. Inte helt olikt våra MC-turer i somras.
Sedan tog vi en promenad i elljusspåret, pulsade fram under tystnad och bestämde oss för att spara den där magiska kvällen i minnet. Snön började åter falla och flingorna smälte på ögonfransarna. Vi vände hem. Väldigt lyckliga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar