Hej Vattenkoppor!

Stackars lilla E. På bara några timmar gick hon från att vara en rosenkindad liten solstråle till en trött och hängig liten skrutt som mest liknar en salami. Fyra prickar blev till tio och övergick sedan i vätskefyllda blåsor som raskt fick sällskap av fler.

Eftersom många är samlade i hårbotten gnider hon huvudet mot allt hon kommer åt för att lindra klådan. Tyvärr är även blöjområdet drabbat och gör det hela ännu obehagligare.
Hur förklarar man för en ettåring att hon inte får klia?

Igår hade hon ganska hög feber vilket vi utrönte redan på morgonkvisten då hon satt still i sin pappas knä i flera minuter. Enda gången lilla E sitter still är just vid feber. Det känns ovant att se sitt annars så livliga barn sitta ihopsjunken och gosa med tygkaninens öron med frånvarande blick. Lilla E som annars håller minst två personer sysselsatta. Eller som min mamma uttryckte det; hon är lite mer av allt- Och det sammanfattar det hela ganska bra.

Modets föränderliga nycker

När blev var tonåring (vilket är en del år sedan, det medges) var det tidigt 90-tal och min tillvaro fylldes av sådant som alltid lockar en brådmogen ungdom. Mode, kläder, smink, smycken, musik och tidningar. Nyss inträdda i högstadiets hormonstinna värld var det fnittriga diskussioner om söta killar som man nogsamt kollade upp i skolkatalogen. Johan i 9A med den mörka luggen i ögonen. Claes i 9E som var så vackert muskulös och liknade en grekisk gud, Kristoffer i paralellklassen med de förtrollande blå ögonen. Vi läste Frida-tidningar, duschade oss med pustar av Date-parfym, hängde på oss för stora smycken och följde slaviskt programmen på MTV för att hänga med i det senaste inom musik. 

Fritidsgården arrangerade discon och där dansade vi i neonljus och maskinframställd rök till Londonbeat, C+C Music factory, Marky Mark and the Funky Bunch. PM Dawn och många andra artister som nu är mer eller mindre begravda i glömska.

Breda jeans med insydda kilar, vita nike-gympadojjor, grälla blusar och skjortor i psykadeliska mönster, galet stora örhängen och uppsprayade luggar.

Övermodiga i grupp hängde vi bakom ett skjul på skolgården och tjuvrökte Marlboro. Jag vet inte om vi samtliga led av en överproduktion av saliv men jag minns att det spottades något alldeles förskräckligt, vilket äcklar mig enormt idag. 

Moppekillarna diskuterade trim och tjejerna bytte skor med varandra. Känslor stormade och parrelationer ingicks och bröts med blixtens hastighet. Skvaller gick som en löpeld genom korridorerna som dekorerats av intorkade snusprillor och nerklottrade känsloyttrlingar.

Även om jag minns den tiden med glädje, glömmer jag inte hur jobbigt det var att befinna sig i gränslandet. Man var i limbo. Absolut inte barn, men ännu inte vuxen. Ändå kände man sig så förståndig och världsvan men med inslag av vild glädje, ologiskt upplandat med djupaste sorg...

Även om det är länge sedan så ser det likadant ut idag. Som det alltid har varit. Känslorna är de samma. Diskussionsämnena på skolgårdarna ser ungefär ut som då. Modet har ändrats men innan subgrupperna har bildats är alla sällsamt identiska. Ingen vågar sticka ut.

Jag ser tonårstjejerna på stan. Med korta shorts, sneakers och kort liten skinjacka. Långt blankt hår och en stor väska med dödskallar i strass eller rentav designerväskor lite nonchalant under armen. Tillsammans är de kaxiga men på egen hand krymper de och ser mest ut som vilsna småtjejer. Jag minns hur det var. Gör du?

Första stegen

Igår släppte barnet äntligen kontrollen och vågade sig på en serie vaggande steg över golvet. Trots några rejäla landningar på den blöjbeklädda rumpan och ett par överhalningar framåt med händerna i mattan, så upprepade hon succén, ivrigt påhejad av både mor- och farföräldrar.

Med stor koncentration och en majskrok i vardera näven, balanserade hon skickligt med små pyttesteg tvärs över rummet akompanjerad av publikens uppmuntrande tillrop.

Ännu en milstolpe i utvecklingen är passerad och vår lilla tjej börjar bli stor. Nu inväntar vi bara den dag då störtfloden av babbel utkristaliseras i något begripligt, och vi äntligen får veta vad det är hon försöker berätta för oss i sina långa monologer.

Taskig tajming

Och så inleddes J:s föräldraledighet med ett utbrott av bältros... När de små blåsorna först dök upp diagnostiserade jag honom snabbt med svinkoppor, men fick revidera den utsagan några dagar senare när utslagen spred sig i ett tydligt band på sidan av bröstkorgen.

Till en början gjorde det inte nämnvärt ont men med tiden började de angripna nervbanorna värka med en intensitet som väl motsvarade den andra benämningen av åkomman; helveteseld...

Stackars J... Igår tog han sig till vårdcentralen och fick där utskrivet diverse medikamenter för att lindra det värsta men en bieffekt var en förlamande trötthet. Något som kan vara en smula besvärande när man ska se efter en ettåring. Igår hade barnet med blixtens hastighet krupit bort till kattens matskål där hon lät sig väl smaka av torrfodret. Det föll henne tydligen på läppen eftersom hon gjorde om samma sak igår kväll när jag kommit hem från jobbet.

Nu inväntar vi bara utbrottet av vattenkoppor som med stor sannorlikhet väntar henne om sisådär ett par veckor. Jaja, hon ska ändå ha det och barn lär ju få det lindrigare ju yngre de är... Tyvärr sammanfaller det alldeles lagom med lillkusinens dop men vi får väl se hur det blir med den saken.  

Återkomsten

Som mina kära läsare har förstått har bloggen varit semesterstängd för att nu åter fyllas på med små inblickar i en vanlig människas vardag.
Sommaren var fantastiskt fin och de fem veckorna vi hade tillsammans ägnade vår lilla familj åt att företa sig diverse små utflykter. Vi firade lilla E:s första födelsedag med sång och berg av presenter. Hela tjocka släkten var samlad för att se barnet glädjas åt papper och snören och mammans mödosamt ihopbyggda tåg-tårta. (Påminn mig om att aldrig göra om det... Hela härligheten höll på att haverera ett antal gånger innan gästerna ens hunnit sätta tårtspaden i den rosafärgade grädden)

Vi har åkt en hel del båt, besökt gården i Småland, njutit av en helg i Stockholm med min syster och stora E, varit på Vinga, Smögen och Orust och en dagsutflykt till Varberg. Mot slutet av sommaren besökte vi Torpa Stenhus och några dagar senare åkte vi museijärnvägen mellan Anten och Gräfsnäs. Till sist lyckades vi peta in ett Lisebergsbesök och avslutade hela ledigheten med en helg i Småland där lilla E fick avnjuta skogens guld. Ungen var blålila från topp till tå men lycklig över de goda blåbären som var så trevliga att plocka och äta direkt från burken.

Och så idag, återgick jag till jobbet efter 13 månaders frånvaro. Det kändes fint att vara tillbaka och jag ser verkligen fram emot den här hösten! Visst har det varit spännande att vara hemma med lilla E men nu lämnar jag över stafettpinnen till J.

Så kära läsare; I´m back in business!