När blev var tonåring (vilket är en del år sedan, det medges) var det tidigt 90-tal och min tillvaro fylldes av sådant som alltid lockar en brådmogen ungdom. Mode, kläder, smink, smycken, musik och tidningar. Nyss inträdda i högstadiets hormonstinna värld var det fnittriga diskussioner om söta killar som man nogsamt kollade upp i skolkatalogen. Johan i 9A med den mörka luggen i ögonen. Claes i 9E som var så vackert muskulös och liknade en grekisk gud, Kristoffer i paralellklassen med de förtrollande blå ögonen. Vi läste Frida-tidningar, duschade oss med pustar av Date-parfym, hängde på oss för stora smycken och följde slaviskt programmen på MTV för att hänga med i det senaste inom musik.
Fritidsgården arrangerade discon och där dansade vi i neonljus och maskinframställd rök till Londonbeat, C+C Music factory, Marky Mark and the Funky Bunch. PM Dawn och många andra artister som nu är mer eller mindre begravda i glömska.
Breda jeans med insydda kilar, vita nike-gympadojjor, grälla blusar och skjortor i psykadeliska mönster, galet stora örhängen och uppsprayade luggar.
Övermodiga i grupp hängde vi bakom ett skjul på skolgården och tjuvrökte Marlboro. Jag vet inte om vi samtliga led av en överproduktion av saliv men jag minns att det spottades något alldeles förskräckligt, vilket äcklar mig enormt idag.
Moppekillarna diskuterade trim och tjejerna bytte skor med varandra. Känslor stormade och parrelationer ingicks och bröts med blixtens hastighet. Skvaller gick som en löpeld genom korridorerna som dekorerats av intorkade snusprillor och nerklottrade känsloyttrlingar.
Även om jag minns den tiden med glädje, glömmer jag inte hur jobbigt det var att befinna sig i gränslandet. Man var i limbo. Absolut inte barn, men ännu inte vuxen. Ändå kände man sig så förståndig och världsvan men med inslag av vild glädje, ologiskt upplandat med djupaste sorg...
Även om det är länge sedan så ser det likadant ut idag. Som det alltid har varit. Känslorna är de samma. Diskussionsämnena på skolgårdarna ser ungefär ut som då. Modet har ändrats men innan subgrupperna har bildats är alla sällsamt identiska. Ingen vågar sticka ut.
Jag ser tonårstjejerna på stan. Med korta shorts, sneakers och kort liten skinjacka. Långt blankt hår och en stor väska med dödskallar i strass eller rentav designerväskor lite nonchalant under armen. Tillsammans är de kaxiga men på egen hand krymper de och ser mest ut som vilsna småtjejer. Jag minns hur det var. Gör du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar