Det är saligare att giva...

... och tur är väl det! 

För alla som en gång har beslutat sig för att låta sina gener föras vidare genom att sätta små ätteläggar till världen, vet så väl att det från och med dag ett som förälder är slut på egot. Nu handlar det om att ge.

Att prioritera sig själv sist och ibland behöva utstå rena uppoffringar. Att låta kidsen få den sista glasspinnen i frysen fast man vill ha den själv. Att ligga på golvet och läsa samma urdåliga saga för femtioelftetusende gången fast man helst vill ligga i soffan och dötitta på TV. Att behöva ha koll på mat- och sov-tider och laga näringsrik och vettig mat, inte bara svänga förbi någon take-away eller ett hamburgerhak sådär lite spontant när man känner för det. 

Jag kunde inte annat än flina lite i mjugg när jag stod och torkade av den regnvåta rutchkanan på lekplatsen med mina strumpor för att lilla E ville åka, och inte skulle behöva bli blöt i ändan på byxorna. Om man inte har något papper att tillgå så offrar man gladeligen ett klädesplagg för glädjen att få se sin dotter slänga sig framlänges i rutschkanan tjutande av skratt. 

Ibland kan jag sakna spontaniteten, egentiden som förut var min vardag. Att vara helt oberoende och att kunna göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. 

Det tar ett tag att vänja sig vid det där. Att komma till insikt och acceptera att livet är annorlunda nu. Annorlunda, men inte dåligt. För jag har inte har bytt bort något, utan bytt till något. Till en familj, och det gör mig väldigt lycklig. Så jag ger allt jag kan, för jag får tusenfalt igen. 

Lillasysters ankomst

Och så var vi fyra i vår familj.
Tre veckor före estimerad beräknad ankomst, anlände lilla S i en våldsam fart.
Faktiskt så raskt att en annan blivande mor fick förflyttas ut i korridoren till förmån för mig, eftersom det råkade vara fullbelagt på Mölndals BB just denna dag den 12:e april...

- Här är det bråttom! förkunnade en barnmorska snabbt och körde sängrally i korridoren, parkerade mig  i det nyss nämnda övertagna förlossningsrummet, tryckte en lustgasmask i min hand och refererade till den som "min kompis". Och jo vi blev MYCKET goda vänner, masken och jag. Faktiskt så till den milda grad att jag vägrade att släppa taget, trots att jag till sist hade sugit i mig gas nog för att ta en flygtur till månen och tillbaka igen. Jag var i det närmaste helt borta och uppfattade inte ens när J kramade min hand hårt, och upprepade mitt namn med en antydan till oro i rösten.

Efter några minuter klarnade allt och jag kunde konstatera att jag hade fött barn, för det låg ett sådant i min halsgrop. Ett litet nätt flickebarn på 2720 gram. Allt hade gått utmärkt och vi mådde fint. (Så fint man kan må efter en förlossning givetvis, men efter omständigheterna var allt väl)

Därpå följde två dygn på BB med högt blodtryck och ett konstaterande från läkare att jag verkar ha benägenhet att utveckla det, och att mina graviditeter verkar utlösa det hela.

- Du måste kolla trycket med jämna mellanrum nu när du börjar bli äldre, sa människan.
Äldre...? Jaja jag förstår, men det bär mig emot att bli refererad till som äldre...

Nåväl. Med medicinering gick trycket ner till normal nivå till sist och jag fick åka hem till man och dotter.

Först mötet mellan systrarna avlöpte tämligen väl. Jag satt i soffan och ammade när lilla E kom hem från farmor. Avvaktande men glad kom hon fram och tittade på bebisen. - Bebis! konstaterade hon snabbt och vi höll med henne. - Bita mamma! sa hon sedan med uppspärrade ögon och ett brett leende. Vi skrattade gott och försökte förklara det där med amning och var noga med att påpeka att man faktiskt inte får bitas. Något som inte är helt lätt att kommunicera till en knappt två år gammal storasyster som plötsligt blivit väldigt stor i våra ögon.

Och så går dagarna. J gick tillbaka till jobbet, och mina dagar fylls av amning, blöjbyten, tvätt och anda hushållsbestyr. Den nya situationen är stundom ganska besvärlig för lilla E och utbrotten av svartsjuka tar sig våldsamma uttryck med krossade tallrikar och uthällda mjölkglas. Ett oändligt antal förtvivlade kastanden på golvet och tårar. Plötsligt backar hon i utveckling och kan inte längre gå utan vill bli buren, hur man äter själv har hon glömt, och det är bara jag som får mata henne. Annars äts det inte alls...

Men man får försöka förstå. Det här motsvarar ett förhållande där mannen plötsligt kommer hem och förkunnar för sin fru att älskarinnan nu kommer att flytta in och tillhöra familjen... Från att ha varit ensam med sina föräldrars fulla uppmärksamhet har lilla E nu fått konkurrens av en liten person som tycks fastkletad vid hennes mamma. Det kommer nog dröja ett tag innan allt normaliseras.