För alla som en gång har beslutat sig för att låta sina gener föras vidare genom att sätta små ätteläggar till världen, vet så väl att det från och med dag ett som förälder är slut på egot. Nu handlar det om att ge.
Att prioritera sig själv sist och ibland behöva utstå rena uppoffringar. Att låta kidsen få den sista glasspinnen i frysen fast man vill ha den själv. Att ligga på golvet och läsa samma urdåliga saga för femtioelftetusende gången fast man helst vill ligga i soffan och dötitta på TV. Att behöva ha koll på mat- och sov-tider och laga näringsrik och vettig mat, inte bara svänga förbi någon take-away eller ett hamburgerhak sådär lite spontant när man känner för det.
Jag kunde inte annat än flina lite i mjugg när jag stod och torkade av den regnvåta rutchkanan på lekplatsen med mina strumpor för att lilla E ville åka, och inte skulle behöva bli blöt i ändan på byxorna. Om man inte har något papper att tillgå så offrar man gladeligen ett klädesplagg för glädjen att få se sin dotter slänga sig framlänges i rutschkanan tjutande av skratt.
Ibland kan jag sakna spontaniteten, egentiden som förut var min vardag. Att vara helt oberoende och att kunna göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill.
Det tar ett tag att vänja sig vid det där. Att komma till insikt och acceptera att livet är annorlunda nu. Annorlunda, men inte dåligt. För jag har inte har bytt bort något, utan bytt till något. Till en familj, och det gör mig väldigt lycklig. Så jag ger allt jag kan, för jag får tusenfalt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar